I torsdags var det då dags, jag skulle bege mig av till Luleå för att fotografera ALLA Luleås studenter. Ja, eller jag skulle ju inte fotografera alla helt själv, men jag och några kollegor skulle göra det.

Nico som faktiskt fyllde år under torsdagsmorgonen, fick vakna upp till paket redan innan frukost. Han fick en grävskopa och ytterligare delar till sin befintliga tågbana. Något han absolut kände sig nöjd med.
Tyvärr hade jag inte all tid i världen för att fira honom just denna morgon, men samtidigt kändes det som om vi redan firat honom ganska rikligt under föregående helg, med inte mindre än två kalas.

Jag greppade alla min prylar jag behövde ha med mig och skuttade in i bilen för att köra iväg till Skultunavägen där vi skulle samlas innan avfärd. På plats så fixade jag en del av utrustningen, så som kameror, batterier, laddare, minneskort osv osv osv. Det är nog ganska få som är så tungt lastade som just fotografer faktiskt. Möjligtvis brandmän då, men de behöver ju kanske inte släpa sin utrustning över precis hela Sverige.

Vi hade med oss inte mindre än 6 väskor plus handbagage. Trots att vi hade betalat för extra övervikt på 80kg i förväg, så räckte det inte till när vi väl lastade upp på banden, utan vi fick snällt betala ytterligare avgifter för våran tunga packning.

I väskorna hade vi bland annat:

- 3st enorma gruppbildsbakgrunder 10×4 meter
- 18st klämmor
- 5st skarvsladdar/grenuttag
- 15st stativ
- 6st stora blixtar
- 7st synksladdar
- 6st överliggare (bommar för bakgrunderna)
- 5st kameror med objektiv, batterier, laddare, minneskort, minneskortsläsare, usbsladdar och annat smått.
- datorer med nätverkssladdar
- 3st porträttbakgrunder
- Massor av papper med elevernas namn och annan information på, pennor, kuvert och många andra småsaker.

Det där får räcka som utdrag ur en del av våran packning. Sen tillkom ju såklart de personliga väskorna också.
Roligast av allt med den här typen av packning är att den med ganska stor sannolikhet aldrig används. Visst, kamerorna använder man ju garanterat, men alla stativ, bakgrunder osv är endast backup om vädergudarna är dåliga i magen och vill oss illa.

Runt 10-tiden så var vi alla inpackade i bilen och påväg mot arlanda. Att vi fick plats med 4 pers och all den packningen i en vanlig kombi är ju lite av en gåta, men fint gick det hursomhelst.
Någonstans på vägen så tappade vi tydligen tiden, då vi upptäckte att det var ca 10 minuter kvar till avgång när vi klev ur bilen. Resultatet blev ju såklart ett löppass till incheckningen och sen vidare till påstigningen av planet.

Som tur var så stod det en del folk i kö och vi kunde varva ner lite. Planet rullade ut på banan och vips så var vi uppe i luften och bara gled bland molnen. Läckert som alltid.

En timme och fem minuter senare så landade vi inte mindre än 90 mil norrut (inte fågelvägen räknat då kanske, men långt som bara den hursomhelst). Vi våldade in stor del av vår packning i en liten prius-taxi och fick beställa ytterligare en bil till för att få med oss allt till hotellet.

Johan och Hanna som en gång i tiden bodde i Västerås, men numera pluggar i Luleå, såg att jag hade vägarna förbi dem och erbjöd sig ”slaska ihop något till middag”, vilket jag tyckte lät som en kanonbra idé. (kanonbra.. På vilket sätt kan det vara så positivt? Smäller högt? Bra? Syfte att döda? …bra? Osäkert…).
Jag kunde däremot inte åka dit omgående, då jag hade en hel del att göra innan vi var helt förberedda inför morgondagens arbetspass.
Allt var tvunget att vara förberett i största möjliga mån, då fotograferingen skulle börja hutlösa 07:00.

Vädret som visade sig vara det mest labila vi någonsin upplevt. Ena stunden berättade väderleksrapporten att det skulle regna andra stunden att det skulle vara uppehåll.
Av den anledningen kände vi oss tvingade att rigga all utrustning i förväg, för att vara helt säkra på att vi kunde genomföra jobbet oavsett väder.

Efter en timmes genomgång på hotellet med alla de som skulle vara med under fotograferingen, så gick vi iväg till en sporthall där all utrustning utom de svindyra blixtarna fick resas upp och stå över natten. Klockan närmade sig 19 när vi var klara med all förberedelse och de allra flesta vände tillbaks till hotellet för att komma i säng tidigt, då vi trots allt skulle upp vid 04:45.
Jag däremot tyckte ju det var en bättre idé att låna en tidigare okänd kollegas bil (vi hann typ säga ”tjena hej!” sen frågade jag om jag kunde sno hans bil under kvällen).

Då jag plötsligt hade tillgång till en bil, så blev det fullt möjligt att åka förbi Johan och Hanna under kvällen, utan att behöva åka någon grisig buss som förmodligen skulle kunna tänkas gå en gång om året eller något.
Det var riktigt roligt att få träffa dem två igen, eftersom det var ett rätt bra tag sen vi sågs eller ens hördes av. Mästerkocken Johan fixade käk, trots att han hade kraftig prestationsångest när han skulle tillaga köttet, men han hade inte så mycket att vara orolig över, då köttet blev alldeles utmärkt tillagat.

Vi käkade, skrattade och pratade. Planerade bilder vi skulle ta och snackade om i stort sett allt möjligt. Plötsligt visade sig klockan vara inte mindre än sisådär midnatt, vilket inte syntes utomhus, eftersom solen tenderar till att inte vilja gå ner i första taget när man är så långt norrut. Vink vink och hejdå, så satt jag återigen i bilen igen och brände iväg hem till hotellet. Tyvärr somnade jag inte tidigare än 01 på natten, så min sömn blev ju kraftigt lidande och jag kände mig rent av bakfull på morgonen när klockan ringde 04:45.

Dagen hade börjat, och en utmaning stod framför oss. Ja just det, jag har ju glömt nämna en liten detalj, vi skulle genomföra hela fotograferingen på ca 2 timmar. Alla Luleås studenter, två timmar. För att lyckas med det, så pressade vi in en ny klass var tioende minut. Ja du läste rätt, var tionende minut kom en helt ny klass och vi skulle smattra av porträttbilder, gruppbilder, namnsätta gruppbilden och sen ta emot nästa klass.

Totalt hade vi tre grupper, där det fanns en fotograf för porträtt och en för gruppbild, samt en som tog hand om utdelning av namnlappar.
När vi kom till parken där vi skulle fotografera om det inte blev regn, så var vädret snällt mot oss, iallafall om man bara räknar regnet som det sättet att göra vädret till något dåligt. För visst var det uppehåll, men jäklar vad kallt det var. Med inte mer än fem grader så stod vi där och blev helt genomfrysta av de rejält kalla vindarna som drog rakt igenom oss. Jag själv hade ju förvisso ett par vantar, men hade fått skippa mössan då den inte rymdes i min väska när jag fick panikpacka om allt i en väska hemma i Västerås, då jag inte kunde ha två väskor som handbagage.

Men mest synd var det ju såklart om tjejerna som tog studenten, då de alla knatade runt i sina korta kjolar med lite tunt åtsittande tyg som inte skyddade dem det minsta mot någon typ av kyla.

Fotograferingen körde igång och allt rullade riktigt bra för min grupp. Den ena gruppen halkade däremot efter lite, vilket helt enkelt berodde på att den ena fotografen inte riktigt hade vanan att hålla ett så pass högt tempo som det faktiskt krävdes. Men vi löste det helt enkelt med att jag tog emot några av deras klasser i min patrull, och vips så var problemet mycket mildare.

Vi blev klara någon gång runt 09-tiden, så vi verkade hålla tidsschemat hyfsat ändå. Alla var givetvis frusna och ville inget annat än komma in i värmen igen. Jag tuggade i mig min macka som jag hade längtat efter att få mosa i mig sen klockan 05.
När allt i parken var nedpackat, så knatade vi i samlad trupp bort till sporthallen för att riva ner allt vi rest upp som backup-plan. Jag ägnade däremot tiden åt att samla ihop allas arbeten och göra backup mot hårddisk osv.

Två taxibilar beställdes och all packning trycktes återigen in i två små bilar. Vi återvände till flygplatsen för att ta oss hem till Västerås igen.
Här kan man ju tänka sig att dagen i stort sett är över, men det fanns några små händelser till som ”förgyllde” denna dag.

När vi skulle checka in och passera säkerhetskontrollen, så berättar jag snällt att jag har en näringsdryck i min väska, vilken kontrollanten ber mig ta upp, vilket jag ju också gör såklart. Han inspekterade flaskan som om den var redo att explodera precis när som helst. Han läste noga på förpackningen, men vad han letade efter för text vet jag inte, kanske text som ”SKAKA EJ, EXTREM SPRÄNGRISK” eller möjligtvis ”SAFE PROVED BY AL-QAEDA”. Jag förklarade att den var receptbelagd, men han godkände inte riktigt den biten, och gick iväg till sin chef för att fråga, sen kom han tillbaks och ville kontrollera om den verkligen var receptbelagd genom att åter fråga mig om den var just receptbelagd. ”Ja…. den är receptbelagd”. Han godkände då flaskan som innehåller hutlösa 200ml vätska. Men ve och fasa blev det när han rotade runt lite extra i min väska och fann inget mindre än EN NÄSTAN TOM VAXBURK!!! JA! Jag skojar fan inte! Det var en vaxburk i min väska!! Den var på ofattbara 150ml i storlek (med ca 40ml äkta geggigt vax).
Han lyfte fram burken och höll upp den som om det faktiskt tickade en klocka på den innan detonation. ”Den här får du inte ta med! Den är ju på 150ml, vet du inte att gränsen går vid 100ml?!!”. ”Nej.. jag jobbar inte som flygplatskontrollant, så jag har väldigt dålig koll på det…” Mannen verkade inte alls förstå hur jag vågade ens bära en vaxburk i min väska. ”Den är ju i stort sett tom?” sa jag, men hans respons var väl förberedd ”Det är inte innehållet utan förpackningen som räknas”. Det hela gick inte riktigt ihop för mig, men förstod att han var en övernitisk idiot på helt fel plats.
Jag kunde t.om se hur hon som satt framför röntgenskärmen skrattade åt hur han betedde sig.

Han mumlade något och gav mig burken, varvid jag la ner den i väskan igen och skickade in den i röntgen för att sen själv gå igenom scan-porten. Jag uppfattade det som att jag fick ta med mig vaxburken eftersom den trots allt var i stort sett tom, men det var som om han plötsligt ändrade sig och ”ropade” till sin kollega som stod där väskorna gick ut genom röntgen ”Det är en burk där som inte är godkänd! Den är INTE godkänd!!” Han satte sig snabbt vid röntgenskärmen för att kontrollera bilderna på min väska och en av kontrollanterna fick gå fram till mig och be mig ta fram burken ur väskan.
Jag blev uppriktigt förbannad på den fullständiga bristen på logiskt tänkande och förmåga att ta rimliga beslut.

Jag blev helt tydligt förbannad och frågade ”Gör ni kontrollerna olika på alla flygplatser?! Eftersom det inte var några som helst problem på Arlanda?” Kontrollanten framför mig verkade bara vara allmänt trevlig och log så snällt hon kunde och sa bara nej det gör vi inte. Jag förstod då att de inte kunde göra annat än att låta den fullständigt idiotiska mannen få rätt, eftersom han ju enligt regelverket hade rätt. Men det var som om kvinnan framför mig förstod att han var ett riktigt pucko som bara kunde läsa raderna i regelboken utan att på något sätt väga in omständigheterna.

Jag blev verkligen riktigt förbannad även om jag gav mig och lät dem kasta min burk med liten klutt vax. Givetvis hade det ju inget med burkens värde att göra eller något sådant, utan just det faktum att mannen bara inte kunde tänka utanför regelboken. Verkar det rimligt att jag har något farligt på mig? När jag helt tydligt klargör för honom att jag har vätska med mig och han finner en nästan tom burk som helt jävla tydligt inte på något sätt kan skada en enda människa någonstans i världen. Inte ens om man äter upp vaxet, snortar upp det i näsan eller tänder eld på det kommer det göra någon som helst skada.

Så skadan var minimal, men irritationen var maximal. En liten parantes är ju att mannen kan ha hört när jag sa ”äh, han är bara en jävla fitta” efter att jag gått igenom scannern. Men hade han hört det så hade han nog kastat hela min väska istället, haha.
Flyget lyfte och vi fick alla avnjuta ännu en resa i ca 700km/h. När vi sen landade kändes det bra att vi faktiskt lyckats hålla tidsplanen alldeles utmärkt. Klockan 15:21 landade planet vilket var en minut efter utsatt tid, klart godkänt.
Jag hade ju dessutom riktigt bråttom till Västerås, eftersom jag skulle hämta Nico från förskolan då Petra jobbade på kvällen. Vad tror du händer? Jo, en av våra väskor försvinner! Ja det är sant, den försvann helt spårlöst, vilket ju kändes så extremt typsikt. Jag var inte alls på humör för att bli försenad för att något så osannolikt som att en väska försvinner mellan Luleå och Arlanda. Visst att de kan försvinna när man flyger med tre olika flyg ner till Botswana, men fan inte inrikes mellan två destinationer.

Vi gick bort till service center och förklarade att vi stått på plats ända sen bandet började rulla. Hon ringde och kollade med väsk-packar-snubbarna som inte kunde se någon mer väska. Vi hänvisades till Bagageservice som låg borta i en annan terminal. Jag och Per knatade bort för att försöka få hjälp där. Givetvis låg det rätt långt bort och var riktigt lurigt att hitta för en som aldrig varit på stället tidigare.

Nu kanske man tror att man ska få möta någon trevlig person som direkt hjälper en i en ”nödsituation” som denna, men nej. Det man ser är en dörr med lucka av frostat glas, några skyltar på sidan om vilka flygbolag de jobbar med(?) och två knappsatser. Thats it. Ingen ringklocka eller någon möjlighet att prata med någon. Dörren är jättelåst och alla som kommer ut genom dörren verkligen pressar sig ut och stänger dörren hårt bakom sig, med en tydlig gest att ”Nej här får du inte komma in utan tillstånd!”, det fanns även en liten skylt med texten ”Skyddsobjekt!”. Hur hemligt kan det vara? Jag vill ha min jävla väska?!

Tillslut hittar jag en riktigt anonym liten text på engelska nere på en av de fyra skyltarna. Där det översatt stod ”för att ringa på trycker du B0001 och inväntar svar, om vi inte svarar så ber vi dig återkomma senare då vi prioriterar de som vi då har hand om”. Har de verkligen sån brutal rusning? Är det VERKLIGEN så många där inne att man inte ens kan släppa in mig? Jag slår koden om och om igen, en liten röd lampa lyser som visar på att det borde hända någonting någonstans. Jag ringer på en, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton och ja arton gånger utan några som helst livstecken.

Plötsligt när jag ringer den nittonde gången så svarar någon. ”Ja, vad kan jag hjälpa dig med?”. Huuuur många saker KAN han behöva hjälpa mig med?! Jag står helt jävla själv utanför en tvärstängd dörr med en stor skylt ”BAGAGE SERVICE!”. Jag kände mig så trött på allt att jag inte ens visste vad jag skulle svara riktigt.. ”Mitt bagage är borta..” mannen förstod inte riktigt vad jag menade och förklarade att han skulle komma bort till dörren. Luckan öppnas och en man tittar ut med en frågade blick. Han förklarar då att han inte kan hjälpa mig, eftersom han jobbar för ett annat flygbolag och jag måste prata med hans konkurrenter(?).
Han stänger luckan, varvid jag samtidigt får ett samtal från Per som berättar att de nu plötsligt, efter 45 minuter bara har kastat upp väskan på bandet utan att säga något till oss. En väska med blixtar för 30 000kr slänger de bara upp och låtsas som om inget någonsin har blivit fel. Vi greppar skiten och skyndar oss till bilen. Per pröjsar parkeringen på över 450kr och vi rullar åter mot Västerås.