Innan jag själv fick barn så hade jag rätt svårt att tänka mig vad en två-åring klarar av och hur mycket som snurrar bakom pannbenet vid den åldern.

Idag är min son två år och två månader. Det låter som ingenting eller snarare ”som en liten bebis som knappast kan kommunicera”. Men sanningen är den att jag för varje vecka kan se förändringar och utveckling. Vissa uttrycker det ”för varje dag” men jag har svårt att uppfatta en tydlig förändring varje dag, så en gång i veckan känns mer realistiskt.

Några saker jag noterat under semestern:

- Trumma med fingrarna. Det här låter ju riktigt usel som framsteg, för vilken liten varelse som helst med fingrar kan ju såklart trumma med fingrarna, under förutsättning att de har några.
Det jag syftar till är sättet Nico trummade med just fingrarna. När jag låg och nattade honom i hans koja, tillika säng, så låg han och trummade sig själv på bröstet med bara fingrarna och inte alls med handflatan eller liknande. En rörelse som enligt mig kräver lite extra koll på kroppen för att lyckas med. Man är ju annars van vid att se småbarn bara klappa smått okontrollerat med hela handen.

En liten bedrift, men tydlig utveckling.

(Ett mindre framsteg som utspelar sig nu när jag ligger och skriver detta på min telefon i sängen, är att Nico lyckats lura blöjan och kissat ner vår säng…)

- Bilda egna ord. Det här är ju en av de saker som imponerar mest, då det verkligen är något som gör set tydligt för en att han är så medveten om vad vi säger och hur vi säger saker.

Nico har nu börjat bilda egna ord och även påbörjat böjningar. Han började kombinera olika ord med ”bajs” till en början. ”bajsbilen, bajsfingret, bajsplanet, bajsbåten” osv. Nu, bara någon vecka senare är han bättre på att kombinera något mer avancerade ord. Som t.ex ”brandbilspolisbåt” om en båt som faktiskt var just en båt tillhörande brandförsvaret.

- Häromdan åkte vi förbi en plats där det stod mssor av släp, varvid Nico kastade ur sig sitt första egna böjda ord ”släpar!”.
Givetvis finns det en hel karusell av ordkombinationer som bara ramlar ur munnen på honom. Den här konversationen dök upp för en vecka sen:

Nico – ”Dum i huvudet!”
Jag – ”Va? Vem är det?”
N – ”Polisen”
J – ”Nä, vem har sagt det?”
N – ”Johan!”

Alltid spännande att försöka lista ut hur han fått till just de svaren. Orden ”dum i huvudet” kommer troligtvis från Daniel, då han lärde Nico det under en bilresa. Vart ”polis” och ”Johan” kommer in i bilden är oklart, men en sak är rätt säker och det är att Johan inte har lärt Nico det hela, då han själv ska bli polis.

- Den sista delen är att Nico nu är riktigt duktig på att skilja på höger och vänster. Jag har hittills bara testat honom när han själv får svänga med sin cykel, men i 9 fall av 10 så svänger han helt rätt. Då kör vi ändå runt hela kvarteret utan att jag behöver rätta honom.