Det här blir den första delen, på en ganska lång story, som handlar om dagarna då Bisquit verkligen kom till livet. Jag vet ännu inte hur många delar det blir, men tre eller fyra låter inte helt otroligt.
Så jag börjar med att backa bak historien hela vägen tills dess att jag slutat mitt 18-timmars jobbpass.
Fredag kväll, det är rejält sent. Jag har kommit hem, är rätt trött och seg, men inte helt bortom allt hopp om överlevnad. Haha, va överdrivet, jag var verkligen inte så trött. Hur som helst, så hade jag inga planer på att en Bisquit skulle vilja börja sparka på ugnsluckan och anse sig klar, bara ett dygn senare ungefär. Ibland är det lite bra att vara omedveten, för annars hade jag inte kunnat somna, vilket hade varit förödande, eftersom jag ändå bara fick sova 4 timmar innan Petra försökte väcka mig lite smått och berätta att vattnet hade gått. (Läs om det här) Givetvis tog det tid för mig att förstå hennes ord. Men när jag väl förstod vad hon menade, och att hon faktiskt var allvarlig, så fick jag absolut ingen stress i kroppen, utan jag frågade i godan ro hur mycket vatten som kommit, och hur hon kände sig. Petra hade redan ringt till sjukhuset och berättat för dem, så vi hade tid vid 08, för en liten kontroll. Man förnekar faktiskt en möjlig födsel in i det sista, inte ens när vattnet har gått så ser jag möjligheten till födsel inom kort.
Trots det faktum att jag hade jobbat en hel del dagen innan, så hade jag tagit på mig ett till jobb vid 07:00 denna morgon, vilket du kanske kan ana, inte blev av. Nej, jag skickade ett sms till min kollega och tillika chef, och berättade att vattnet gått. Han som själv också väntar sitt första barn precis efter mig, blev bara väldigt glad av nyheten, och löste det hela på bästa sätt. När klockan var runt 07, så hämtade jag upp honom, tillsammans med Petra i bilen. Körde till sjukhuset, och där tog kollegan över. Han fixade genast så jag inte behövde jobba mer, utan bestämde att vi skulle höras av så snart vi visste mer. Jag och Petra hade varit duktiga och faktiskt packat en speciell väska för ett sånt här läge. I många fall så lägger man ju in någon som vattnet har gått på, så vi körde full förberedelse och hade med oss förlossningsväska och allt som kunde behövas för en eventuell övernattning.
Vi kom fram till porten som ledde in till förlossningen. Ovanför dörren stod det på en illröd skylt ”FÖRLOSSNING”. Man förstår att den har blivit sådär illröd av en anledning, många kommer till just den här platsen i full panik, då får det inte gå att missa. Fast vad spelar väl lite röd färg för roll när man springer med ett extra huvud mellan benen. Framme vid porten, så blev jag däremot inte lika imponerad. Den röda skylten var ju enkel, varningsfärg och väl synlig, enkelt för nästan alla att förstå. Men den extrema mängd knappar som fanns utanför porten skulle kunna få vilken attackfödande kvinna som helst att ge upp allt hopp om att nå fram och få hjälp.
Väl inne så togs vi emot av en sjuksyster, som ledde oss in på ett litet rum. I rummet fanns bara en säng och någon märklig apparat som vi ännu inte bekantat oss med. Petra fick lägga sig ner på britsen, varvid sjuksystern lindade några band runt om hennes mage. Dessa band fick sedan några små runda mätare fastsatta på sig, och plötsligt kunde vi höra Bisquits hjärtljud! Wow. Vi fick även se sammandragningarna i magen. Givetvis förstod vi inte riktigt allt som visade sig på apparatens lilla skärm, eller det som skrevs ut på pappret. Ingen var speciellt pigg på att berätta det heller, så vi fick mest vara där inne i rummet och bara vara. Vi pratade mest om Bisquit, vilket vi inte kunde låta bli, då hjärtljudet hela tiden pumpade i högtalaren.
20 minuter hade sjuksköterskan sagt, sen skulle hon komma tillbaks. 1 timme senare så hörde vi henne närma sig dörren igen, och mycket riktigt, hon dundrade in och kopplade ifrån maskinen. Nu var det dags för Petra att bli undersökt av en läkare, vilket var viktigt då hon känt av vattenavgång. Det gjordes ett litet och snabbt ultraljud, som egentligen inte visade oss något nämnvärt spännande, eftersom Bisquit vid det här laget var så stor, att det för oss var omöjligt att urskilja några som helst kroppsdelar. Petra fick sen kastas upp i gynstol-ställning, och undersökas. Läkaren kollade om hon hade öppnat sig något, men så var det inte, fanns inte en skymt av någon möjlig öppning där inte. Läkaren förklarade vattenavgången som en sorts pyspunka lite högre upp i magen, eftersom det annars skulle flöda ut vatten om det var längre ner. Anledningen till att man normalt sett startar igång en förlossning vid vattenavgång, är för att det föreligger en lite högre grad av infektioner och annat efter ca två dagar. Men i det här fallet så fanns det inte riktigt någon sådan risk, så vi fick bege oss hem igen. Hela det här förloppet varade i ett antal timmar, så runt 12-tiden var vi påväg ut från sjukhuset igen. Det hela kändes ändå rätt bra, vi hade själva gissat på att det skulle bli hemgång igen, men med eventuell igångsättning inom två dagar. Det läkaren däremot noterade, var att Petras värkarbete var i fullgång, utan att hon kände av det, men den där mysko apparaten i det ensamma lilla rummet hade tydligen gett henne värdefull information. Intressant, då är det ju ändå igång, tänkte vi.
Tillsammans, hand i hand, så började vi gå hemmåt. Vädret strålade underbart, och vi var nu ett steg närmare att få träffa Bisquit. Vi gick däremot inte hela vägen hem, utan stannade vi en närliggande busshållplats, för att sen åka buss hem. När bussen väl anlänt till våran hållplats, så sögs all energi ur våra kroppar. Vi hade kunnat börja lipa båda två av trötthet. Det kom så plötsligt. Fullkomligt orkeslösa rakt igenom. Jag gjorde allt för att ignorera tröttheten i kroppen, gick in på ICA, köpte lite snabbmat från frysdisken som vi kunde brassa på när vi kom hem. Jag lät Petra gå hemmåt under tiden som jag shoppade lite, så hon inte skulle behöva gå runt i onödan, då det gjorde rätt ont trots allt.
Det var inte någon större konst för mig att gå ikapp Petra så snart jag shoppat klart allt. Hon lunkade på i sakta takt, och stannade så snart hon såg mig komma med älgakliv bakom sig. Trött må jag ha varit, men att sakta ner på tempot när jag går händer sällan.
När vi kom hem, så smällde vi i oss maten jag köpt, varvid jag sen däckade fullständigt på soffan. Fanns inte en chans för mig att vara vaken. Hade jag jobbat, så hade jag inte somnat, men däremot varit lite mosig. Petra började här känna av lite mer värkar. Inget extremt, men ändå värkar.
Så snart jag vaknat, roade jag mig lite med att spela Red Dead Redeamption tillsammans med Erik online. Tiden rann iväg, och det dröjde inte länge innan sängen kallade på mig och Petra. Vi somnade, ovetande om att nästkommande dygn skulle komma att visa sig vara något vi aldrig tidigare upplevt, ett dygn fullt med känslor, smärtor och kärlek.