Jag glömde nämna det i Del1 av den här historien. Men innan vi somnade den där kvällen, så kom faktiskt Emil och Fia förbi en snabb sväng. Varför? Jo, för att de körde över en bil hem till oss, så fort de fick veta att vi hade skickat in våran på service, och nu längre inte hade någon bil att ta oss till sjukhuset med, om det skulle hända något. Korkat av mig att lämna in bilen så tajt inpå? Ja, kan tyckas. Om jag trodde att Bisquit skulle komma 4 dagar förtidigt? Nej.. verkligen inte. Därav det dumma beslutat att lämna in bilen på service.
Men till våran undsättning kom då Emil och Fia, som verkligen direkt körde över en bil och parkerade på våran parkering, samt sprang upp med nycklarna till lägenheten och önskade lycka till. Hur grymt vänskapligt är inte det?! STORT TACK till er båda.
Nu återgår vi till den här delens historia. Del2.
Morgonen var sig inte riktigt lik. För mig var det ingen större skillnad, men för Petra, så hade värkarna börjat ta till betydligt mer än tidigare. Givetvis förstod ju inte jag hur ofta hon fick ont, förens hon började klocka värkarna på sin iPhone. Riktigt bra för mig att få se hur tätt det var mellan värkarna, då det gav mig en mycket bättre inblick i värkarbetet. Så det blir nog mitt bästa tips faktiskt, till er som väntar barn, se till att klocka värkarna, så partnern förstår hur ont, och hur ofta du som kvinna har det vid varje värk. För tro mig, det är helt omöjligt att förstå annars.
Till en början, så var det ca 10 minuter mellan värkarna, vilket ju är ganska tätt, och ett tydligt tecken på att värkarna verkligen är igång. Det var först då jag tyckte det blev aktuellt att införskaffa en kameran för att kunna filma allt som skulle komma att hända. Jag hade även ett litet uppdrag på jobbet att genomföra innan jag kunde åka in på sjukhuset.
Så jag hoppade in i den underbara bilen som vi fått låna, och brände iväg mot jobbet till en början. Där snackade jag bara lite hastigt med David, gav honom bilder som jag hade hemma från en tidigare balfotografering, samt hämtade bilder som jag tagit från fotograferingen i Norrköping under fredagen. Så snart jag blivit klar på jobbet, så åkte jag iväg mot NetonNet, träffade Daniel i kassan, snackade lite skit, och gick sen vidare in i butiken för att hämta den kamera jag spanat in lite snabbt på deras hemsida. Du kan se mitt val här.
Inköpet av kamera gick snabbt, och jag rullade återigen hem. Petras värkar hade börjat tillta mer, men ännu inte nått ”NU JÄVLAR DRAR VI TILL FÖRLOSSNINGEN”-status.
Eftersom Petra är precis som jag själv, så kämpade hon emot smärtorna som började tillta allt mer, vilket förvisso gjorde det svårt för mig att förstå hur ont hon verkligen hade, men efter ett antal värkar tyckte jag att vi skulle ringa till förlossningen och fråga. Petra var nere på ca 4-5 minuter mellan värkarna när hon ringde och frågade om det började bli läge att komma in. Vi hade ju givetvis läst på en hel del om det hela, och visste att många kommer in redan vid 9-10 minuter, men det kändes inte alls aktuellt för oss att åka in så tidigt, då man lika gärna kan ta det lugnt hemma, om man klarar av att handskas med värkarna.
Förlossningssköterskan tyckte det lät som om det började bli läge att komma in till sjukhuset. Vi började packa ihop det sista i godan ro, och gick sen ner till bilen. Vi båda kände oss faktiskt väldigt lugna, eller jag talar kanske för mig själv mest, men det får väl duga. Jag kände mig lugn, och inte alls så stressad, som jag trodde man skulle komma att bli i det här skedet.
Vi förstod ju själva att en förlossning inte alldeles för sällan tar sin lilla tid, så innan vi åkte till sjukhuset, besökte vi matvarubutiken och inhandlade allt som vi trodde oss bli sugna på i framtiden.
Resan mot sjukhuset påbörjades kort därefter, och jag var märkligt lugn. Ingen stress, bara ta oss till sjukhuset, och sen ta nästa steg därifrån. Jag förstod ju att Petras värkar verkligen var igång, då hon verkligen inte är överkänslig med smärtor, så jag var rätt övertygad om att hon borde ha kommit en bit i första delen av förlossningen. Givetvis visade sig vara just precis så.
När vi kom in till förlossningen, så gjorde de tester, såg att hon hade öppnat sig hela 5 cm. Jag var riktigt imponerad! Petra hade ju varit grym, som stått ut hela tiden där hemma.
Del 2 avslutar jag här, lite elakt kan tyckas, men jag tror det blir behagligare att läsa igenom historien om den är flitigt uppdelad, och dessutom blir det en tafatt cliffhanger.