Äntligen kommer den! Del 3, som ni alla måste ha längtat. Jag vet iaf att det finns några där ute som har gjort det. Givetvis har jag själv längtat efter att få ork att skriva ner dessa viktiga dagar. Så nu kör jag igång!
För att du ska komma in i banan igen, så kan du ju läsa del 2 här, men jag tar hur som helst med ett litet utdrag från slutet av den delen. Så man kommer ihåg vart vi var någonstans i historien.
Ur del 2.
Jag förstod ju att Petras värkar verkligen var igång, då hon verkligen inte är överkänslig med smärtor, så jag var rätt övertygad om att hon borde ha kommit en bit i första delen av förlossningen. Givetvis visade sig vara just precis så.
När vi kom in till förlossningen, så gjorde de tester, såg att hon hade öppnat sig hela 5 cm. Jag var riktigt imponerad! Petra hade ju varit grym, som stått ut hela tiden där hemma.
Del 3 börjar.
Så snart vi fått veta att Petra faktiskt varit så duktig och öppnat sig hela 5 cm, så gick jag ut till bilen för att hämta in väskor och annat nödvändigt inför natten. För jag förstod ju att det här skulle komma att bli en lång natt, och inte vilken som helst heller för den delen. På min väg ut, så uppdaterade jag lite snabbt här på hemsidan via min mobil, insåg att det inte skulle bli läge för några uppdateringar den närmaste tiden.
Kom in igen på förlossningen, Petra hade fått rum nr 7. Jag gick in i rummet, och där stod Petra i sin nya mundering. En jättesnygg sjukhusskjorta. Bredvid henne stod två sköterskor. Den ena hade utländskt ursprung och var väldigt glad, framåt och positiv. Den andra var helylle-svensk och dramatiskt tråkig. Ett leende på de där läpparna skulle man aldrig komma att se, det förstod man direkt.
Jag låterbli att nämna dem vid namn, det kan bli så tråkigt då. Världen är liten, min blogg är ännu mindre, och sannolikheten att någon skulle läsa om dessa sköterskor här, och dessutom känna dem, och i sin tur känna hells angels-medlemar som känner sig pigga på att banka skiten ur en töntig bloggare är ännu mindre än sannolikheten att vi människor ens skulle komma att skapas i detta enorma universum. Så, jag låter det vara osagt.
Petra fick två mätare på sig. Vi kände igen mätarna, då hon hade de tidigare under testerna när vi kom in. Den enda registrerade sammandragningarna, och den andra pulsen på Bisquit (ja, det blir Bisquit nu, eftersom det fortfarande är en mage vi pratar om). Värkarna kom och dom gick. Hela tiden. Men det tog mycket mer på Petra vid det här laget. Klockan var omkring 21 när vi kom in, och runt 24-tiden, så hade det verkligen startat igång på riktigt.
Det var ju en klart jobbig period att inte kunna göra Petra helt smärtfri, men jag gjorde så mycket jag bara kunde, genom att hela tiden hålla koll på vad Petra kunde tänkas behöva, fundera ut olika sätt hon kunde stå på för att göra arbetet lättare osv. Jag höll koll på apparaten som visade när värkarna startade igång, och sa åt Petra när hon skulle börja med lustgasen. Det kändes bra att göra så mycket som möjligt, om än långt ifrån tillräckligt.
Vid 24-tiden så kom sköterskan in för att se hur mycket Petra hade öppnat sig. Man hade ju hoppats på att det snart skulle vara klart, kanske runt 8 cm, men nej, det hade inte hänt något alls. Inte ett dyft. Men! stackars Petra!
Både jag och Petra mindes tillbaks till våran föräldrautbildning vi haft. Där hade de berättat om hur mycket olika smärtstillande metoder som fanns. Även om de faktiskt aldrig nämnde vilka som fanns, så gav de intrycket av att det fanns så många olika att man kunde bara välja och vraka hej vilt. Då lustgasen inte gav riktigt den effekt som vi hade hoppats på, så frågade vi den tråkiga sjuksköterskan (ja det var hon som kom när vi tryckte på ”det gör verkligen ont nu-knappen”) vad för andra smärstillande Petra kunde få. Vi förklarade att det här med lustgas inte gjorde Petra mycket mer än yr i bollen och illamående. Svaret från sköterskan blev kort och torrt. ”Ja.. mer lustgas?”. Tack för tipset proffset. Tack som fan. Mer lustgas. Att vi inte kom med det förslaget själva.
För att övertyga oss om att den allra bästa utrustningen fanns på plats för de allra hårdaste stunderna så la sköterskan till ”du kan ju få en värmekudde också..”
Toppen. Mer illamående och en värmekudde att pressa mot magen. Kändes ju lite 1800-tal, men visst, det var ju bättre än det sista alternativet med akupunktur. Känns det ju som om man lika gärna kan komma och spå i horoskop eller något. Jag vet att det fungerar med akupunktur för en del, men det känns inte som rätt läge att bruka när man ligger och har så ont som Petra. Då vill man bara smacka på med något grovt som narkos i stort sett, men ja, det vore ju bara dumt, men lite den typen av aggressiv effekt vill man ju ha.
Lustgasen ökades på, och värmekudden kom in. Petra fortsatte jobba. Hon var helt otroligt duktig! Smärtor hela tiden, varvat med lustgas som gjorde henne lite småfull. Vid 02-tiden så kom sköterskorna in och kollade hur mycket Petra var öppen. Snälla låt det vara mer än 5 centimeter! 7. Pust. 7 centimeter, bättre än 5 iallafall, men man hade verkligen hoppats på de fullständiga 10 vid det här laget, för de timmar som gått kändes ju inte som någon dröm.
Det började pressa på ganska ordentligt för Petra vid det här laget, och det såg sköterskorna. Det hela berodde på att fosterhinnan fortfarande var hel och att Bisquit korkade igen, vilket i sin tur skapade ett rejält tryck. Petra blev tillsagd att inte börja krysta än, även om det kändes som om hon ville det. Det hela berodde då på att Petra ännu inte var öppen hela 10 cm, utan hade 4 centimeter kvar. Eftersom smärtorna börjat tillta så väldigt mycket mer, så tillkallade de narkosläkare som skulle kunna sätta dit epidural, dvs ryggmärgsbedövning.
På något sätt så kändes det skönt att jag själv hade lång erfarenhet av att vistas på sjukhus. Givetvis finns det inte mycket positivt med just en sån erfarenhet, framförallt inte en lång sådan, men vid just den här situationen, så hade jag det väldigt lätt att förstå precis hur Petra kände, och vad hon kunde tänkas oroa sig för. Jag visste ju t.ex hur just epiduralen fungerade, och på vilka sätt den kunde vara felaktig, eller hur det ska kännas när den verkligen fungerar.
Tiden gick, Petra jobbade på, höll emot trycket, och var samtidigt arg på att hon inte fick krysta. Det var ju som att låtabli att kräkas. En så naturlig reaktion i hela kroppen är väldigt svår att styra bort. Men Petra fick jobba för det, och gjorde det väldigt bra, för plötsligt så kom läkaren in, de vände runt Petra, smackade in epiduralen, kollade hur öppen hon var.
Här slutar del 3. ”NEEEJ DITT MONSTER!” Kanske du får för dig att tänka. Och det får du gärna göra, men jag har annat att tänka på just nu, så det blir en del 4 inom kort. Ja, inom kort, inte 2 veckors väntan eller så. Håll ut!