En Bisquit är färdigbakad: Del4

Då har vi kommit till del 4 av den här spännande och enorma milstolpen i mitt liv.
Jag drar med ett litet stycke ur del 3 först, så du kommer med i matchen.

Tiden gick, Petra jobbade på, höll emot trycket, och var samtidigt arg på att hon inte fick krysta. Det var ju som att låtabli att kräkas. En så naturlig reaktion i hela kroppen är väldigt svår att styra bort. Men Petra fick jobba för det, och gjorde det väldigt bra, för plötsligt så kom läkaren in, de vände runt Petra, smackade in epiduralen, kollade hur öppen hon var.

Del 4 börjar:

10! Hurra! 10 jävla centimeter, nu jäklar! Även om man kan tycka att ”nu är det bara slutet kvar” så har man ju uppenbarligen aldrig fått barn tidigare. En erfaren vet bättre än så. (Även om det senare skulle visa sig att en kvinna som fått sitt sjunde barn, satt framför tv bara 3 timmar efter födseln. Helt ofattbart för både mig och Petra när vi fick höra kvinnan säga det).
Petra låg på ett ganska märkligt sätt. Liggandes på sida med ena benet upp i luften. Inte konstigt om man känner sig lite utblottad i det läget, eftersom det är fullt med folk där och petar, tittar, undersöker och kommenterar. Kanske därför man har så ont som kvinna? Så man inte ska behöva bry sig om såna små bagateller, så som pinsamheter m.m.
Det dröjde ett litet tag innan ryggmärgsbedövningen verkligen tog. Faktum med så upplevde Petra aldrig att den verkligen hjälpte henne så där extremt mycket som hon blivit intalad att den ska göra. Den glada sköterskan berättade för Petra att hon skulle sticka hål på fosterhinnan så trycket kunde lätta. Enligt våra beräkningar, så borde ju vattnet ha sprutat ut, men min gissning är väl att Bisquit vid det här laget korkade igen, eller något.
Petra fick ligga kvar på sidan, och dessutom fick hon klartecken om att det nu gick att krysta utan problem. Sköterskorna försvann en snabbis. Inom kort fick Petra värkstimulerande drop, då epiduralen har en tendens att få värkarbetet att stanna av, vilket det gjorde för Petra, helt och hållet faktiskt.
Klockan blev runt 04, och Petra vändes runt, fick ligga på rygg, och med båda benen upp i luften. Nu var det dags. The moment. Den stund som man tänker sig när någon säger ”förlossning” eller ”föda barn”. Det var just den här stunden som jag verkligen skulle vara med och hjälpa Petra. Dessvärre fanns det ju inte mer att göra än att försöka stå där som någon sorts tafatt hejarklacksledare på andra parkett. Värkarna kom i omgångar, och Petra pressade i som ett djur så snart en värk satte igång. Sköterskorna pressade upp hennes ben nära kroppen, och en stod och tittade nyfiken mellan hennes ben. Petra var så ofattbart duktig. Så mycket smärtor, så mycket kraft. Man tycker sig vara tuff som klarat av hårda tider i lumpen, men det är inget i jämförelse med att pressa ur sig en unge på en obekväm säng med fula lakan.
Jag förlorade greppet om tid och rum när den här stunden väl körde igång. Men precis i slutet, så kom tydliga signaler på att vi snart skulle ha ett barn i vår famn. Sjuksystrarna motiverade Petra med att det bara var 2 – 3 krystningar kvar, sen skulle vi vara i mål! Det blev något fler än så, men plötsligt, när Petra pressade som allra mest, illröd i ansiktet, så bara sprutade det ut fostervatten och en nästan 4 kg tung klump tillika människa kom ut i en enorm fart. Petra hade rejält ont, samtidigt som vi båda kunde höra ett gurglande från 4kgs klumpen. Gurgel blandat med skrik. En grå klump, med hår på ena änden hade kommit ut. Han hängde som en blöt ostbåge över sköterskans hand. Samtidigt som hon strök klumpen över ryggen för att massera ut vattnet ur lungorna. Det blev allt mer skrik och mindre gurgel. Så snart sköterskan torkat av honom, så la hon upp den nu allt mer rödfärgade lilla klumpen på Petras mage. Även om jag förstod att Petra var glad, så sa hennes ögon ”Jag har ont, jag vill gråta”. Jag berömde henne för hur otroligt duktig hon varit. Förstod att mycket av det hon kände nu var blandat mellan smärta, glädje, oro, förvirring, panik och adrenalinskjuts. Klart humöret inte är helt stabilt.
Allt gick väldigt fort vid det här laget. Vi fick veta att det var en pojke, sekunden efter skulle navelsträngen klippas, bara minuten därpå greppade de tag i ungen och bad mig följa med. Man vill inget annat än andas, smälta hela grejen och se på barnet.
Jag följde med sköterskan in i ett annat rum. Hon gav Nico (ja, nu är han en Nico) lite syrgas för att sen ge mig honom. Jag gick in till Petra, där de hade börjat kolla om något behövdes sys eller motsvarande. Jag fick gå runt med den lilla knodden i min famn en stund. Han gjorde inte ett ljud ifrån sig. Låg bara tyst och snäll i min famn.

Här slutar del 4. Det kommer fler delar från det hela, för att täcka upp tiden strax efter och vistelsen på sjukhuset. Även om det mest spännande delen nu har passerat, så vill jag för egen del skriva ned det som hände även efter förlossningen.
Sist men inte minst, vill jag säga, jag älskar dig Petra. Du var verkligen ofattbart stark under den här perioden, är mer än imponerad av det du tog dig igenom.