Av någon anledning så sov jag lite sådär under natten, men kände mig inte direkt trött när jag gick upp på morgonen vid 06:30. Jag har ofta svårt att minnas vad som hänt under natten, och minns bara att jag vaknat flera gånger av olika anledningar. Misstänker att Nico har ett mycket litet finger med i spelet.
Jag gjorde mig iordning inför en arbetsdag. Planen var att bli upphämtad av Per vid 07:30 ungefär, vilket blev lite fördröjt, så han kom runt 08:00 istället. Med i bilen satt även Adam och Linda.
Vi började genast åka mot Uppsala, där fotograferingen skulle ske på en skola. Även denna gång så var det enbart lärarfotografering, så arbetstempot skulle komma att bli betydligt lugnare än när man har hela skolans elever att fotografera.
När vi kom fram till skolan så träffade vi även på kollegorna Jenny, Therese och Ellie, som kommit fram strax innan oss. Vi bar in alla prylar i det klassrum där all fotografering skulle ske, och började rigga allt. Anledningen till att vi var så många var för att värma upp oss alla inför kommande veckorna. Jag gjorde ingen fotografering alls, eller ens dataknappande, men däremot såg jag till att hjälpa de som inte kunde allting riktigt, vilket ju uppstod både en och annan gång. Misstänker att jag kommer få en del samtal även under skolfotograferingarna.
Totalt så hade vi 6 grupper att fotografera, med mycket varierande antal människor i varje. Allt från bara 5 pers till över 20. Främst så var det ju gruppbilder som tog, men också ett fåtal porträtt.
Det roligaste som hände under jobbtiden var när kollegan Adam ställde upp ett stort gäng i en gruppbild, han tog några bilder, allt verkade bra. Adam säger sen helt plötsligt ”Du som sitter ned med kjolen, kan du sätta benen i kors” folk skreeeek av skratt. Jag skojar inte, det blev helt hysteriskt. Fanns inget mer Adam kunde göra än att vänta ut dem. Folk skrattade så de grät! Haha. Grymma leenden det skulle ha blivit om man fångat bilder vid just den tidpunkten. Det tog minst en minut innan folk kunde sansa sig lite, men skratten dök upp titt som tätt under fotograferingen.
För den som inte förstår ovanstående, så ville ju Adam att hon skulle sätta benen i kors så det inte skulle finnas risk för lite smått oanständiga tros-vinklar. Även om det nu inte syntes något den här gången, så var det ju helt rätt gjort av Adam, men det kom fram lite fel kanske. Haha.
Dessutom blev skrattet ett bra avslut, då de var sista gruppen för dagen. Efteråt började vi alla riva ner och ställa iordning rummet igen, vilket ju gick snabbt, med tanke på att vi var så väldigt många fotografer på plats.
När alla prylar var hoppackade, och inpackade i bilen, så rullade vi iväg mot Västerås igen, men med ett litet snabbt stopp vid en specifik mack, där vi nästan alltid stannar vid resor till/från Uppsala.
På hemvägen gjorde vi några snabba stopp för att köpa USB-kablar till våran utrustning, samt pennor och sånt som går åt under skolfotograferingar.
Vi lämnades alla av, och jag kom hem runt 13:30. Kändes ju tämligen skön att få komma hem så tidigt på dagen, och ändå ha jobbat.
Jag vet inte vad det var med mig när jag kom hem däremot. Mådde inte så där superbra, och hade någon extrem trötthet över hela mig. Jag kände mig lite lurig i magen, varken hungrig eller mätt, inte sugen på något alls, och absolut ingen ork till att ens äta ett äpple. Jag la mig så småningom på sängen och bara slockande direkt. Sov i 1,5 timme, och vaknade så mycket piggare och mer välmående. Det där med magen försvann efter att jag fått sova, och tröttheten likaså. Visst, jag kände mig ju inte superpigg, men det var en radikal förändring mot hur det var innan min lilla sovstund.
Fram mot kvällen, så blev Nico lite arg, så han fick nattas lite tidigare än normalt. Under tiden som Petra nattade Nico, greppade jag cykeln och drog iväg för att handla middag. Min plan var potatis och purjolökssoppa, som varmrätt, för att sen ha kräftor efter det, och en efterrätt med glass och bär.
Det blev två rätt stora kassar med mat hängande på min cykel hem. Kräftorna hade jag köpt redan innan min Jönköpingsresa, så de låg hemma i kylskåpet, perfekt upptinade.
Så snart jag kommit hem igen, körde jag igång med att hacka potatis och purjolök, skickade ner i kastrullen och lät koka upp rejält, nästan så potatisen fick koka sönder, men inte riktigt så länge. Körde ner med stavmixern, sen ner med en stor creme fraiche på 5dl (35% fett), fortsätte röra runt med stavmixern tills allt verkligen var soppa. Ställde på spisen igen, slängde ner lite buljong i, och började krydda med vitpeppar och örtsalt. Soppan klar! Hur enkelt är inte det?! Man ska förresten ha i rätt ordentligt med örtsalt i.
Nico hade somnat ganska lagom tills dess att maten var helt klar, så jag och Petra fick en middag för oss själva, vilket passade utmärkt denna fredagskväll. Eftersom soppan var rätt stadig, så åt vi båda bara en sopptallrik innan vi kände oss tillräckligt nöjda. Jag serverade då upplagda kräftor som jag förberett innan. Petra har aldrig varit någon storätare av kräftor tidigare. Faktum med så hade hon aldrig ätit kräftor innan hon träffade mig. Jag visade henne knepen för hur man på bästa brutala sätt kunde knäcka varje led och skal på kräftan för att komma åt dennes åtråvärda kött. Äntligen kräftor! Det är verkligen något jag kan gå och längta efter ibland, och nu äntligen hade jag fått i mig ett gäng.
Efterrätten glömde vi bort, då vi satte oss i soffan för att mysa efteråt, och inte hade en tanke på att trycka i oss ännu mer ätbart.
Osäkert när vi egentligen gick och la oss, men runt 24 skulle jag tippa på, för sen låg vi och myste hela familjen i sängen. Nico var på strålande humör när vi kom och la oss, och kastade iväg stora leenden hela tiden. Men givetvis var han egentligen rätt trött, och somnade så snart en tutte hade landat i ansiktet på honom.