Enligt mitt schema, så skulle jag till Uppsala och jobba lite snabbt. Hade två uppdrag där, och trodde det hela skulle gå rätt snabbt och smidigt, precis som många andra arbetsdagar i Uppsala. Men jag hade väldigt fel, då den här morgonen skulle komma att innehålla bra många konstiga delar.
Klockan 05:00 ringde väckarklockan, jag gick upp först 05:30, då det var alldeles jättemysigt att ligga och krama på Petra. Jag gjorde mig sen iordning, packade ihop alla grejer, och struttade ut till bilen. Klockan 06:15 skulle jag hämta upp Per, men eftersom jag varit lite seg iväg med bilen, så var klockan 06:16 när jag var precis i närheten av hans port. Jag skickade ett sms med texten ”framme om 1min”. Jag kom fram, stannade till, väntade. Fick inget svar på smset, såg honom inte heller. Klockan 06:20 skickade jag ”Påväg?”. Jag tänkte att han förmodligen glömt bort tiden, och trott att jag skulle hämta honom 06:30. Men när klockan väl blev 06:30, så bestämde jag mig för att ringa. En signal, två signaler, tre, fyra, rassel rassel, tystnad, rassel…. en mycket trött, och nyvaken röst ”…Peeeer…”
Jag svarade ”Det är dags att gå upp nu Per”
Per – ”Är det så illa?”
Jag – ”Ja, jag hämtar dig om 10 min, hämtar Sara först”
Per – ”uuh.. Jag är klar om 10!”
Jag – ”Det blir utmärkt, ses snart!”
Det var något mycket ovanligt, att Per försov sig. Men sånt kan ju hända precis vem som helst. Eftersom jag hade en kollega till att hämta upp, så åkte jag iväg och hämtade henne istället för att bara stå och vänta på Per. Jag dundrade iväg mot avtalad plats, vilket var mer eller mindre på andra sidan stan, men med E18 gick det snabbt ändå. Plockade upp Sara, svängde om och brände iväg mot Per igen. Vid 06:41 var jag nedanför där igen, och kunde nu plocka upp en småstressad Per med tre bananer och en 1,5 liters light cola i handen.
Vi började rulla iväg mot Uppsala, och var redo för ett rätt enkelt uppdrag med ca 7 klasser. Under resan så fick både Per och Sara höra min story om sjukdomen jag dragits med sen 2005, och som jag behandlats för, och som dessutom ligger till grund för denna hemsida till en början.
Så snart min lilla story var klar, däckade Per, och sov rätt gott. När vi var inne i citykärnan till Uppsala, så vaknade han till och berättade mer exakt vart vi skulle åka.
Vi kom fram till skolan, parkerade utanför porten, lastade ut grejerna. Per och Sara gick in med en del av grejerna, och jag skulle precis greppa tag i mitt, varvid Per och Sara kom ut igen ”Packa in allt igen”, var det Per sa. Kort därefter kom en kvinna och hejade på oss, hon jobbade på skolan. ”Väldigt olyckligt det här”. Jag fick inte riktigt veta, men förstod ju mer eller mindre ändå. Någon på skolan verkade ha avlidit under natten, vilket ju var väldigt tråkigt såklart. Men vi fick faktiskt inte veta något mer exakt, bara att rektorn var rätt skakad. Så något jobb blev det inte i den skolan. Vi hade däremot ett mycket litet jobb kvar i Uppsala, men först vid 14-tiden, så det var inte aktuellt att vänta kvar i Uppsala från 08 till 14 för att bara fotografera en liten klass, och sen dra hem igen, tre pers. Onödigt stora lönekostnader. Så vi åkte tillbaks till Västerås igen. Per däckade ganska omgående, och sov resan hem.
Jag körde hem Sara, och sen hem till mig, där Per fick ta över bilen istället. Kändes rätt skönt att vara tillbaks redan klockan 09.
Åter hemma igen, så låg Nico och sov, Petra var i fullgång med att göra sig iordning, och jag var ledig resten av dagen, då Per och Sara skulle ta det lilla jobbet i Uppsala.
Det passade mig perfekt, på flera sätt. Vi hade nämligen en återträff med föräldragruppen, vilket ju kunde bli lite roligt. Den lustiga delen i det hela var ju bara det att nästan alla förutom Nina och Dennis hade bytt vårdcentral, så någon direkt återträff blev det ju aldrig tal om, utan snarare en helt ny föräldragrupp med ett bekant ansikte. Mötet körde igång vid 14:00. Till en början så fick vi sitta och lyssna lite på barnmorskan Barbara, som berättade lite hur hon såg på det hela, varvid vi sen fick presentera oss genom att först välja en bild på ett bord. En bild som vi kände igen oss i på något sätt, eller som vi bara kopplade med. Jag valde såklart kameran som var på bild, och Petra valde en liten hund. Sen fick alla berätta varför de tagit sin bild. Därefter gick vi igenom vad vi förväntade oss av gruppen, varför vi var där egentligen.
Faktum med så hade vi inga bra svar alls, mer än att det vore trevligt att lära känna lite annat folk. Men som vanligt, så var det ju barnmorskan som skrev upp punkter, då det själv kan vara svårt att komma på saker som ”Jag vill veta mer om Virus och Bakterier”, vilket blev en punkt så småningom, som hon skrev upp. Visst, i efterhand, så vill jag ju veta, men att hoppas på att någon i gruppen själv ska ha det som förväntning verkar lite överambitiöst.
Det blev en del prat om allt möjligt med barn. Efter en stund så kom en psykolog in till oss, och började prata. Jag kunde till en början inte sluta tänka på hur osäker hon verkade, då hon ständigt tittade bort, satt med benen bakåt på stolen, och armarna ihop på ett ytterst osäkert sätt. Att hon sen pratade osäkert gav ju inte ett mycket stabilare intryck direkt. Men hur som helst, det hon ville prata om den här gången var ”anknytning”. Dvs hur man som förälder anknyter till sitt barn. Problemet var bara det att hon pratade, pratade och pratade, pratade, pratade lite mer, och pratade ännu mer. Jag kunde inte låta bli att gäspa minst 5 ggr. Tappade fokus helt och hållet, kunde somna vilken sekund som helst. Problemet låg ju i HUR hon pratade, eftersom hon ständigt dementerade det hon själv sagt på något lustigt sätt.
Efter mötet, så knatade vi tillsammans med Nina och hennes bebis Eaven, ner på stan. Våra vägar skildes åt nere på stan, men Petra och Nina bestämde sig för att eventuellt ses under morgondagen.
Vi hade planer på att shoppa presenter, kläder till Nico och en bok till mig som jag behöver nu när jag börjat plugga samtidigt. Vi gick mellan butiker, shoppade, letade, shoppade, gick vidare, letade mer, hittade kläder till Nico, gick vidare. Energin tog på något sätt slut rätt snabbt, och vi bestämde oss för att käka lite middag nere på stan. Nico började bli rätt pipig av sig, där han låg i vagnen och bara rullade runt. Jag lyfte upp honom och gick iväg till en bokhandel för att se om jag kunde hitta den bok som jag en gång sett där, men givetvis var den som bortblåst. Gick tillbaks till Petra och käkade middag. Jag tog en egenhändigt blandad sallad, och Petra åt en Panini.
Efter middagen så gick vi vidare till nästa butik för att spana in lite smågrejer, innan vi slutligen kunde avsluta dagen och bara åka hem med första bästa buss.
Dagen i sig känns tämligen lång, men det beror nog på den tidiga morgonen, långa resan, den pratiga psykologen och de rätt långa butiksbesöken, mixat med en stundvis arg Nico.
Jo just det, under förmiddagen så satt jag och genomförde min första lektion i visuell kommunikation. Riktigt roligt att jag tagit mig tid med två stycken studier samtidigt nu faktiskt, kommer bli skoj att se om jag får ut något av det hela.