En snabb arbetsdag i Umeå

Av någon anledning så kom jag i säng onödigt sent kvällen innan denna långa arbetsdag. Jag somnade först runt 02 på natten. Det lustiga var däremot att jag sen helt klarvaken öppnade ögonen vid 03:34. Trött som jag var, så tänkte jag att jag alldeles strax skulle behöva gå upp. Men faktum med så var larmet ställt på 05:00 och inte 04:00, så jag fick nästan 1,5 timme mer sömn. När jag vaknade där vid 03:34, så minns jag att grannarna var arga på varandra och tjafsade friskt. Jag själv störs inte av sånt, så jag somnade om rätt snabbt igen. Klockan larmade 05:00, och det första jag hör är grannarna som fortfarande tjafsar. Märkligt nog så var det grannarna mittemot, och inte under, som det brukar vara när det gäller tjafs och gräl. Jag förvånades över att de hade orkat gräla hela natten lång. Plötsligt hör jag en mycket tydligt röst ropa ”HALLÅ!! NU FÅR NI VARA TYSTA!! JAG ORKAR INTE MER!!” det var grannen under dem som stormat ut på balkongen. Hon måste ha legat vaken ett rätt bra tag för att vilja skrika så högt på balkongen klockan 05 på morgonen.
Däremot är jag osäker på om hennes gastande på balkongen hade någon effekt alls. Jag själv hade inte ork att försöka lyssna på vad de grälade om, utan gick ut till köket för att fixa frukost istället. Blev en enklare frukost med fil och flingor samt ett stort glas Òboy.
Jag hade valt att inte ha sådär jättegott om tid på mig under morgonen, mest för att jag ville få till så mycket sömn som möjligt, eftersom den kommande arbetsdagen skulle bli lång.

När det var 15 minuter kvar innan jag skulle åka, så hoppade jag in i duschen. Jag kan bara inte åka iväg utan att ha duschat. Dessutom kan jag aldrig bara skölja av mig snabbt och kasta mig ut ur duschen. Näe, det måste alltid vara tvål över hela kroppen, schampoo och ansiktstvätt/mask. Därefter blir det på med ansiktscreme, borsta tänderna, topsa öronen, raka mig, trimma ögonbryn/näsa/skägg. Inte alltid jag måste göra allt det där efter duschen såklart, så som att fixa ögonbrynen, men flera gånger i veckan gör jag precis alltihop.
Det tog mig 6 minuter att bli klar med allt i badrummet.
Drog på mig kläderna, gick igenom utrustningen en sista gång, kollade att precis allt var med. Gick in i sovrummet, pussade på Petra och Nico, som båda sov otroligt sött.
Greppade mina väskor och dundrade ut till bilen. Hade den älskade Dodgen parkerad hos mig. Körde in mot stan, plockade upp kollegan Linda, och körde raka vägen mot Arlanda. Totalt sett så tog det runt en timme att köra dit, varvid vi var framme ungefär 07:34. Parkerade bilen lite snyggt och dundrade in på terminal 4.
Det var rätt längesen jag flög faktiskt, och en hel del har hänt sen dess. Dels så fick vi själva fixa boardingkorten, sätta på remsan på väskan och sen köa för att bara kasta in den stora väskan till bagageinlämningen. Riktigt smidigt om man frågar mig, och betydligt effektivare. Märks att de har satsat pengar för att kunna pressa priserna.

Killen vid bagageinlämningen var rätt tråkig och såg inte ut att trivas på sitt jobb. Han stod där för att få pengar till mat och hyra, och inte för att han längtat efter att få jobba på flygplats.
Jag och Linda dundrade vidare till våran gate, men var ju såklart tvungna att först gå igenom lite x-ray! Våra väskor som var proppade med elektronik fick tömmas på 3 kameror och en laptop, sen fick jag offra mitt bälte och telefon. Pep inte en enda gång, vilket var positivt. T.om Linda gick igenom pipfri. Vilket hon aldrig gör annars, enligt henne själv.

Vi trängde oss in i planet, och hittade tillslut våra sittplatser. 15E och 15D, tyvärr var ingen av dessa platser vid fönstret. Suck. Däremot så var platsen längst in vid fönstret fortfarande ledig när vi satt oss. Det tog rätt lång tid innan en tant plötsligt dök upp och sa sig kunna sitt längst ut istället. Antingen så ville hon inte verka påträngande och jobbig, likt de som kommer försent till en bio, eller så var hon helt naturligt rädd för att flyga, och inte såg något som helst nöje i att faktiskt sitta vid ett fönster och dessutom se den eländigt höga höjden.
För mig och Linda var det ju bara postivit, eftersom vi, likt två småbarn, mer än gärna ville sitta klistrade mot fönsterrutan när planet väl skulle lyfta. Givetvis såg vi till att utnyttja våran nya möjlighet till att sitta precis vid fönstret, så under starten satt vi där och glodde. Jag tröttnar aldrig på den känslan, när man bränner iväg och lyfter upp i skyn. Hur otroligt är det inte egentligen?
Väl uppe i luften så hördes andre piloten prata. Han var lite bekymrad, eftersom vi kommit iväg hela 10 minuter försent. Något som jag inte ens var medveten om. Linda sov redan vid det här laget ska tilläggas. Typ 15 minuter efter att vi lyft haha.
Pilotens röst i högtalarsystemet lät ungefär såhär:

”Ja då har vi… …äntligen kommit iväg… Tyvärr så blev vi ju.. ja… tio minuter sena… *suck*… och det ber vi om ursäkt för, men vi ska göra vad vi kan för att… ta ikapp den tiden.. Vi flyger nu på.. *suck* nästan tio tusen meters höjd… *suck*… och ja.. det var allt. Trevlig resa”

Resan gick nästan obehagligt snabbt. Jag satt och skrev lite inlägg samtidigt som Linda satt och sov obekvämt mot flygplansväggen. Jag kunde inte förstå att det gick så snabbt att flyga hela vägen till Umeå.
Vi klev av planet, vid en lite mindre flygplats, men rätt fin ändå. Även om flygplatser är rätt tråkiga.
Jag ringde efter en taxi, som skulle dröja ca 10 – 12 minuter. Under tiden som vi väntade, började det regna. Var ju ingen överraskning däremot, eftersom jag kollat vädret precis innan vi klev på planet, och sett att det skulle regna mellan klockan 10 och 12, för att sen bli strålande solsken efter 12.
Taxin kom, vi klev in. Taxichaffisen var ung, och hängde med i vårat samtal. Han satt och skrattade rätt mycket när vi där bak i bilen pratade om hur bisarrt det ser ut med ett hästhuvud på en människokropp. Jag berättade att jag tyckte det var lite skräckfilm över det hela. De andra var nog beredda på att hålla med mig efter min förklaring till varför jag kände just så.

Efter ca 10 – 15 minuters bilresa, så var vi framme vid Röbäcks Idrottsplats. Regnet hade hunnit tilltal lite, och när vi kom fram så regnade det lite mer på riktigt. Vi träffade de ansvariga på plats, som jag även träffade tidigare under samma Milan Junior Camp i Västerås. Vi gick tillsammans och rekade ut en bra plats att fotografera på, även om det sen blev en helt annan plats när vi väl körde igång.
Regnet upphörde ganska snabbt, och vid 12 så var det bara mulet, men varmt. Fotograferingen körde igång, och gick som på räls. Inga konstigheter på något sätt, utan bara det gamla vanliga. Jag tog gruppbilderna och Linda tog porträttbilderna. Vid 13-tiden så var det dags för lunch för alla spelare, så då blev det helt tomt på fotbollsplanerna. Jag frågade våran kontaktperson om det fanns någonstan vi kunde jaga tag i mat. Han ringde ett snabbt samtal, och sen sa han åt oss att gå upp till skolan, så skulle vi också få mat. Wow? Aldrig varit med om sådan service faktiskt. Riktigt schysst gjort. Vi knatade upp till skolan, och där serverades en enkel och god maträtt: köttfärsås med spagetti! Perfekt tycker jag. Sån mat som alltid fungerar.
En rätt intressant sak som vi upptäckte precis när vi skulle gå in i skolan, var att ALLA hade foppatofflor. Man var nämligen tvungen att ta av sig sina skor innan man gick in i skolan. Varenda en hade dessa tofflor! Det hela krävde givetvis ett bildbevis, så det är vad du ser nedan.

Efter en lite snabbare lunch, så gick vi ut för att reka en ny fotoplats. Detta i syfte att komma närmare de fotbollsplaner där spelarna skulle vara efter lunchen. De vi skulle fotografera efter lunchen var nämligen lite yngre, så man ville undvika massor av spring över de andra planerna, så då var det smidigare att flytta på oss istället, och komma närmare.
Andra delens fotografering körde igång, och rullade precis lika fint. Jag körde en liten livesändning i väntan på att få ta en gruppbild. Som du kan se, så är det ju mer energi i dessa småknattar än i Forsmarks kärnkraftverk.

Fotograferingen gick rätt snabbt ändå, och innan vi visste ordet av, så hade vi fotograferat alla grupperna. Vi packade ihop allt, och gick till klubbhuset för att där sätta oss ner och börja med efterarbetet i väntan på taxi.
Värmen var klart påträngande, och gjorde inte att arbetet gick snabbare vid laptopen, men vi lyckades ändå göra klart en betydande del av det hela. Vi satt faktiskt med arbetet ända tills taxin kom, för att då snabbt rafsa ihop alla papper, kablar och laptop. Taxichauffören som körde oss till flygplatsen hade mycket grövre dialekt än den tidigare chaffisen. Ibland blev det nästan svårt att höra vad han sa. Det kunde ju också bero på att han pratade rätt tyst av sig.

Väl framme vid flygplatsen igen, så fixade vi återigen boardingkort och bagage, givetvis med en gnutta mer erfarenhet, så allt gick mycket smidigt. Jag blev lite förvånad över att hon som stod där och tog emot vårat bagage, bara hade en enkel tunn tröja på sig, köpt från JC kanske eller något i den stilen. Vanligtvis brukar de vara väldigt uppklädda, de som står där bakom och knappar på datorerna, scannar koder på väskor och numera varnar folk för när de har lagt i ett par kalsonger förmycket, vilket i sin tur leder till saftiga extrakostnader. De framför oss hade just det problemet, men de hade inte bara packat ett par extra kalsonger, utan istället smackat i hela huset i sina fyra riktigt stora resväskor, 3 ”handbagageväskor” och även dragit med en barnvagn. Vem, jag frågar, vem tar med sig så extremt mycket grejer? Då måste man verkligen planera att vara borta länge, och knappast utomlands, utan snarare ett långbesök nere på västkusten tillsammans med släkt och vänner. Tungt och jobbigt såg det ut att vara iaf, eftersom den kraftiga kvinnan knappt orkade lyfta upp en av de stora resväskorna på den decimeter låga vagnen. Väskan som jag och Linda hade, såg extremt tung ut, eftersom den var riktigt stor, men allt som fanns i den var 7 trötta plastpallar på en totalvikt av en flugskit och två blåbär.

Återigen var det dags för oss att bli scannade, men den här gången var det inte aktuellt att ta ur kamerorna, utan det räckte med bara laptopen. Linda lyckades däremot inte smita förbi denna gång! Haha. Den här gången pep maskinen ilsket, och säkerhetsvakterna drog genast sina vapen och satte ett varningsskott i benet på henne. Nej, inte riktigt, men hon fick iaf kontrolleras lite extra noga.
Jag funderade lite på hur paffa säkerhetspersonalen i Umeå egentligen skulle bli om det visade sig att man stod där med en tjock bomb i väskan. Även om de letar efter liknande, så måste de ju bli jätteförvånade när den väl ligger där. ”Va?! Men va fan? Vad är det här?” Kanske så överraskade, att de beslutar sig för att låta personen gå vidare.

I väntan på att få kliva ombord på planet, så käkade vi en varsin macka. Linda hade en specialmetod för att äta sin macka. Då brieosten inte låg ut över hela mackan, så bestämde hon sig för att dela av den biten som inte hade brieost på sig, och på så sätt fick hon ju en mindre god macka, och en jättegod macka. Mycket bättre än en hyfsad macka rakt igenom. Haha, härlig lösning tycker jag.
Vårat plan blev lite smått försenat, men bara med 15 minuter, vilket givetvis också skulle komma att oroa piloten påvägen hem, då han bad om ursäkt för förseningen, och lovade ta ikapp de minuter vi förlorat.
Det är svårt att låtabli och tänka på en sketch med Jerry Seinfeld, där han undrar varför man inte alltid kör med högsta hastighet, vad ska hända? Ska luftpolisen stoppa dem och skaka på huvudet? Försökte hitta videoklipp med detta, men misslyckades.

Både jag och Linda sov påvägen hem. Hon somnade snabbt, jag skrev inlägg, sparade, somnade. Vaknade två sekunder senare, eller närmare bestämt 40 minuter senare, och då höll vi på att gå in för landning. Bekvämt som få. Landningen gick fint och smidigt. Som alltid, så knäppte alla av sig sina bälten långt innan den lilla lampan slocknat. Förvånar mig alltid. De är ju inte direkt otydliga med att man ska ge fan i att knäppa loss sig innan lampan slocknat. Men alltid, precis alltid, så hör man ett intensivt ljud av bälten som knäpps upp med iver i fingrarna. Inte nog med det, inte en käft har heller lärt sig att det är fullständigt meningslöst att ställa sig upp direkt, eftersom planet precis har stannat, och någon trappa ner från planet finns inte på långa vägar ansluten. Så där står folk i flera minuter och svettas över att få vara först av från planet. Är det verkligen så rädda för att vara kvar?

Vi klev så småningom av planet, knatade bort till bagageutlämningen och fick se att det skulle dröja 7 minuter innan våran packning skulle läggas upp på bandet. Jag hade aldrig tidigare sett en tid på det förut.
Strax efter oss, så ställer sig en man, som är uppenbart irriterad på att det dröjer så ”lång tid” innan bagaget kommer. Han tålamod tog slut ungefär samma stund som han ställde sig vid bandet.

”Men va fan är det som tar sån tid?”
”Helvete”
”Nu får de väl ändå skynda på!!”
”Men herre gud vilken tid det tar”
”Har de inte lärt sig någonting?!”
”Men sätt igång då!”

Ja, där har du en liten samling utav vad han lyckades pressa ur sig på ca 2 minuter. Riktigt extremt otålig, och lite lätt korkad, eftersom han helt uppenbart inte har sett hur de sliter för att kasta ut alla väskor från planet, och sen direkt efter lasta upp på bandet. De 5 minuter han fick vänta, måste väl anses som en helt okej väntetid för att få sitt bagage?

När vi sen skulle betala parkeringsbiljetten i automaten, så upptäckte vi att dagens nummer var 210. Det var nämligen vad vi betalat för taxin åt båda hållen, och för parkeringen på Arlanda.
Resan hem kändes rätt lång och trött. Vi båda kände och i början av resan riktigt sega, men piggnade till i slutet och blev lite mer pratiga av oss. När vi kom fram till Västerås så lämnade jag av Linda hemma hos henne, och körde sen hem, trängde in den enorma Dodgen på våran lilla parkeringsplats, greppade utrustningen och gick upp till min efterlängtade familj.

Min plan var att skriva klart hela det här inlägget, men jag däckade först som en drogmissbrukare i soffan föratt sen göra det även i sängen också. Stentrött haha.
Jag avslutar hela inlägget, med en liten fin katt som Linda ritade påvägen hem i bilen. Fint, inte sant?