Då ska vi se då, jag åkte alltså till Falun. Hmm. Såna här stunder påminner mig om varför jag har den här bloggen. Jag minns knappt saker jag gjort dagen innan, inte utan att jag verkligen tänker efter ordentligt. Tänk då hur det blir när jag ska minnas vad jag gjorde för kanske två dagar sedan, eller en månad? Finns knappt en chans för mig att återberätta några roliga detaljer. Men om jag skyndar mig att skriva ner, så ökar chansen för att jag ska lyckas få ihop ett bra inlägg med bilder, filmer och härlig text.
Så, vart var jag nu då? Jo just det, fredag, Falun. Klockan 05:00 så var det dags för mig att gå upp ur sängen. Petra skulle också till jobbet denna dag, men inte riktigt lika tidigt däremot. Klockan 06:00 skulle vi samlas vid Blåsbo för att gemensamt åka i samma bil upp till Falun. Jag, Viktor och Per var de som tagit på sig uppdraget, och vi brände iväg ganska omgående. Det regnade stundvis så mycket att det bara kändes fånigt. Hur kan det ösa ner så mycket vatten på samma gång? På nyhetstidningarna skrevs det om översvämningar i Västerås hamn, m.fl. Men vad brydde väl vi oss om det. Vi hade faktiskt en fotografering inomhus att göra den här gången. Hade varit odrägligt att göra en fotografering i det vädret. Eftersom vi nu åkte till en innebandy-cup, så var det ju givetvis duktigt mycket folk på plats. Närmare bestämt 322 lag, enligt arrangören.
Efter ca 2 timmars bilfärd, så kom vi fram till Falun. En liten söt stad som jag inte fick någon närmare inblick i. Jag och Per rekade av en bra fotoplats. Vi hade blivit tilldelade en redan från början, men den var så usel att det inte ens var att tänka på. Enda fördelen med att fotografera just på den platsen, hade varit att slippa den stundvis enorma ljudvolymen från läktare och matcher.
Vi satte igång med att rigga all utrustning, vilket alltid går rätt snabbt när man väl kommit igång. Blixtar ska upp, bakgrund, stativ och sladdar ska fixas. Kameran ställs in på ett bra läge, den här gången togs alla bilder med 125, f/8, ISO 200 och ca 50-70mm. Dösnack för den som inte är insatt i kameravärlden. Faktum med så är det helt ointressant även för er som är insatta, eftersom det inte säger er något alls! Haha.
Dagen satte igång, men några lag såg vi inte av, eller jo, några lag, ett och annat, men absolut inte den mängd vi hoppats på. Faktum med så kom det bara ca ett lag i timmen! Helt galet dött. Visst, man får ju mer tid på sig att fotografera, men det påverkar ändå inte så mycket, för man håller alltid ett högt tempo oavsett om det är mycket folk eller rent av dött.
Jag fotograferade porträttbilderna, medan Viktor fick ta tag i gruppbilderna. Själva mottagandet av lagen skötte jag för det mesta, vilket jag älskar att göra. Jag tar alltid i hand med ledarna, hälsar, snackar lite snabbt, ger klara instruktioner och om det finns tid, så frågar jag hur dagen har gått med matcher osv. Jag tycker sånt är viktigt, då det ger en helt annan koppling. Det tar ca 30 sekunder extra att snacka lite med dem, men ger så mycket mer tillbaks.
Själva händelseförloppet när jag tar emot ett lag ser ut såhär ungefär: Laget kommer gåendes, ca 20 pers, jag söker reda på lagledaren, som nästan alltid har en utstickande jacka från alla andra spelarna. Tar i hand, presenterar mig, berättar för lagledaren hur vi kommer gå tillväga, dvs att vi först tar enskilda bilder på vardera spelare, och sen en gemensam gruppbild med ledare och spelare. Det brukar vara smidigast att säga till ledaren att alla spelare ska fylla i en namnlapp, samt att ledaren själv ska fylla i en speciell lapp också.
När alla har skrivit under sina lappar, eller iaf 90% av spelarna, så samlar jag dem runt mig och går igenom själva fotograferingen lite snabbt. Jag greppar alltid tag i någon utav spelarnas lappar, och visar hur de ska göra när de kommer fram en och en. Jag är alltid noga med att hålla mig rätt kort, tydlig men ändå med lite ”charm” dvs att jag kan visa på överdrivet sätt hur de INTE ska göra, vilket alltid gör mitt jobb bakom kameran mycket lättare när de väl kommer fram sen. En annan fördel är att det brukar locka till skratt när jag fular mig lite, vilket är ännu viktigare än att den gör rätt från början. Får jag gruppen på 20 pers att skratta och ha skoj, så blir hela fotograferingen skitbra rakt igenom. För när jag väl sitter bakom kameran, så blir det bara några få ord i stil med ”Backa lite”, ”Perfekt!” eller ”Bra! Du är klar”. Eftersom det bara bli rullande-band-principen, och jag ibland kan ha runt 5 minuter för att smacka av hela laget, så finns det inte tid för annat. Därför är det viktigt att innan ha fått en bra kontakt, och det lyckas jag med i 90% av fallen. Desto svårare är det när jag får ett lag som precis har fet-förlorat utav bara helvete. Vad gör man för att muntra upp ett gäng på bittra och ledsna 14-åriga grabbar? Inte mycket. Som tur var, så fick jag bara ett sånt gäng. Tränaren ville att jag skulle dra lite roliga skämt, men jag är inte riktigt den typen. Sitter inte med ett dussin roliga skämt för bittra tonåringar. Det jag har är ett djävulskt glatt humör med ett härligt GO!
De roligaste lagen att ta är tjejer som är runt 12-16 år, då de väldigt ofta kommer med frågor, som man sen kan besvara på ett retligt sätt. En tjej frågade t.ex
”Men va? Vad gör man typ om man liksom blundar då?!”
”Nä, men det är inget problem, jag retuscherar det sen efteråt bara, klipper in mina ögon istället”
”VA!? Näää?”
Och så där kan det hålla på. Dessutom brukar de vara på bättre humör och lättare att ha att göra med än killar i samma ålder. Däremot så är tjejerna oftast mycket mer skeptiska till att ta enskilda bilder. Alla ”hatar” ju att ta enskilda bilder, men det är alltid flest tjejer som helt hoppar av. Händer aldrig eller extremt sällan att en kille bangar ut totalt och inte vill ta en enskild bild. Om det beror på grupptryck eller motsvarande vet jag inte, men så är det iaf.
När jag berättat hur fotograferingen ska gå till, så är jag väldigt tydlig med vart alla ska stå. Om jag vill ha de på en kö, så greppar jag verkligen tag i personen som alla ska stå bakom. Det ger inga frågor alls. Enda reaktionen som brukar bli är ”Va?! Neeej inte jaaag!”. Haha.
Faktum med så tycker jag inte om att släppa gruppen efter det att jag har fotograferat dem för porträtt, så ibland tar jag kommandot även för gruppbilderna. Men det kan jag ju inte göra hela tiden, eftersom man då kör över den andra fotografen totalt, inte alls schysst.
Eftersom vi nu stod precis vid en av planerna där matcherna spelas, så fanns det ju även en läktare bredvid oss. Oftast var det ju inte ett problem, men det blev rejält påfrestande vissa stunder. Framförallt när Töff kom och spelade. Aldrig hört en hejarklack som deras. Det går knappt att förklara, så jag hänvisar dig till videoklippen här under, som jag körde live-sänding med. Det man ska tänka på här, är att det är innebandy som spelas, och spelarna är runt 15 år. Jag menar då att det är väldigt ambitiöst att ha en hejarklack motsvarande Black Army.
Sålänge vi inte hade några lag att fotografera, så var det ju faktiskt lugnt. Men givetvis kom det ett finskt lag, som inte kunde ett ord svenska, så jag fick köra allt på engelska istället. Inget problem med det egentligen. Men när man har en hejarklack som dundrar på i lägst 135 decibel, så är det en helt annan sak. Jag drog med alla in i ett närliggande rum, för att köra genomgången där istället. Sen när fotograferingen körde igång, så gjorde jag bara tummen upp när de var klara, och poserade för att visa hur de skulle stå, för det var helt menlöst att försöka ropa instruktionerna till dem. (Jag sitter ca 4 meter ifrån när jag fotograferar nämligen).
Under våran första dag, så blev det lite kaos i Västerås, så Per var tvungen att återvända till Västerås igen, varvid jag och Viktor stannade kvar.
Runt 19:30 så avslutade vi fotograferingen, och drog oss mot hotellet. Eftersom det nu var så många lag på plats, så hade vi inte fått tag på något ledigt hotell i Falun, ja tro det eller ej, hela Falun var uppbokat. Så vi fick åka till Borlänge istället. Vilket inte ligger sådär vansinnigt långt bort, men ändå 1,5-2 mil.
Eftersom Viktor kört Per till tåget, så hade han redan passerat hotellet. Viktor var mäkta imponerad av det otroligt maffiga hotellet. Han kunde knappt sluta prata om det när vi åkte dit. ”Det är en skitstor byggnad, den går bara inte att missa!” Riktigt så stort var det ju givetvis inte, faktum med så låg det faktiskt dolt bakom en annan byggnad, och var helt gjort i tegel. Jag kände mig inte riktigt lika imponerad, men tyckte det såg ut att vara ett schysst hotell.
Vi båda gick till varsitt rum efter incheckningen. Kroppen kändes ganska duktigt mör. Främst pga den enorma ljudnivå som varit under hela dagen. Jag gjorde ett misstag och startade igång tvn. Vet inte varför. Ville ju bara sova. Petra ringde mig vid 22:23. Vi låg och pratade en stund, varvid jag plötsligt ryckte till av att hon sa något och la på. Jag hade somnat. Ringde upp henne igen, och sa god natt. Helt slut. Jag somnade någon gång runt 23-tiden. Kändes aldrig som om jag fick sova speciellt länge. Väckarklockan dånade på och visade 06:00. Pust.
Gjorde mig iordning, och gick ner till lobbyn. Eftersom de serverade frukost först vid 07:30, så hade jag beställt lite tidigare frukost, vilket var serverat och klar när jag kom ner. Snyggt.
Viktor kom ner strax efter mig, och vi tryckte i oss en frukost. Viktor ville promt att jag skulle följa med upp och se hans hotellrum, som ju var riktigt lyxigt. Jag tackade nej, satt kvar i lobbyn och försökte koppla upp mig till ett wlan för att publicera ett inlägg. Viktor åkte upp på rummet, men förevigade sitt rum med kameran.
Vi dundrade iväg mot Falun igen, och riggade allt precis som dagen innan. Som tur var så hade vi ju lite mer att göra i början än under fredagen, men det var ändå lugnt. Dagen tickade på, ganska långtsamt, men inte olidligt. Vi fick in några roliga lag som var trevliga, glada och fulla av energi.
Jag fortsatte fotografera de enskilda bilderna, och Viktor tog gruppbilderna. Jag ställde även upp flera utav gruppbilderna och rättade till sånt som jag tyckte Viktor missade i några av sina uppställningar. Fanns ingen anledning till att inte rätta till, eftersom det viktigaste är att slutresultatet blir så bra som möjligt.
Jag spolar fram dagen lite, och hoppar på där fotodagen tog slut. Enligt vårat fotoschema, så skulle vi packa ihop runt 17:30, eller det var sista lagets tid. Vi hade stått i ca 3 timmar utan ett enda lag, så vi hade lite smått börjat planera inpackningen i bilen. Fast enbart genom att förbereda så mycket som möjligt utan att första möjligheten till att ta de sista bilderna. Tro det eller ej, men 17:30 kom det sista laget! Haha. Jag körde på. Lika glad och trevlig som alltid. Fanns ingen anledning till annat, även om man gärna hade packat ihop vid det läget.
Bilderna blev bra, och laget var riktigt roliga att jobba med. Inpackning! Vi skyfflade in allt i bilen, Viktor ville ligga och sova där bak, så han gjorde plats i soffan och la sig med hörlurar för att sova när vi rullade iväg. Jag körde på rockklassiker i radion, och började glida hem mot Västerås.
Petra skickade mig videoklipp och bilder från den grillning hon var på, tillsammans med Daniel, Hanna och Johan. Jag ville ju vara med där, så jag gjorde vad jag kunde för att försöka hinna dit i rimlig tid. Även om jag inte skulle hinna grilla, så vore det trevligt att få umgås lite med det sköna folket.
Väl i Västerås, så släppte jag av Viktor hemma hos honom, och körde sen in till Blåsbo för att lämna av utrustning och bil. Min bil stod parkerad där också, så bytet av bil gick ju snabbt och smidigt. Brände iväg mot Irsta, och kom fram lagom till efterrätten. Ja, jag åt ju ingen efterätt själv, men ändå. Ska väl erkännas att jag kände mig lite mör i kroppen under kvällen. Låg ner på några dynor och bara chillade. Vi hade det allmänt trevligt tillsammans i all enkelhet.
Runt 23:30, så fick det däremot vara nog. Vi kände oss alla trötta och sega, så vi åkte hem och däckade alla som små grisar. Min resa till Falun var över, och jag befann mig återigen i Västerås, tillsammans med Petra och Bisquit. Kändes bra.
Om du undrar varför det var så lite bilder i det här inlägget, så beror det på att jag inte har hunnit gå igenom dessa innan inlägget publicerades. Så lite senare under dagen eller imorgon, kommer även bilder att visas upp från helgens arbete.
Ha en underbar söndag kära läsare! (Du får ha en underbar dag, även om du läser det här senare än söndag).
