Idag så var det återigen dags för mig att åka iväg till jobbet. Jag kommer gå igenom dagen lite mer detaljerat i ett senare inlägg, för det jag vill komma till just nu är det sms jag fick utav Petra medan jag jobbade.
Med 30 ungar framför mig, en stor röra, så tog jag upp telefonen, kollade smset, som var rätt långt. Efter att ha läst det fylldes jag med en helt annan värme än den som solen påtvingade mig.
Petras sms:
”Jag gör en rörelse för att ta mig bort från den lilla varma varelsen i sängen. Frukost, dusch, lite smink står på schemat. Då, plötsligt; En väldigt liten hand med dödligt söta naglar och veck läggs på mitt bröst, två små mörkblå ögon möter mina och den lilla människan fyrar av ett strålande, tandlöst leende och jollrar lite.
Jag smälter.
Inombords är jag en enda gegga av varm lycka och stolthet.
Jag förtrollas, ler tillbaka…
Och kryper ihop intill den varma lilla klumpen, som redan slutit ögonen och somnat om, och bara ligger och tittar pp honom. En timme hinner nästan passera innan jag lyckas slita mig och äta frukost.”
Jag kunde inte sluta le, jag t.om skrattade för mig själv när jag stod där framför alla och läste mitt sms. Ingen förstod det roliga, ingen fick heller veta. Lycka var det jag kände när jag stod där och försvann in i min lilla bubbla. Äkta lycka. Insikten om att inget annat i hela världen kan få en att känna likadant. Oavsett hur rik man är, hur många bilar man än har, hur stor huset än är, spelar ingen roll, den enda riktiga lyckan, för mig, finns med min egna familj.