Då ska vi se, jag har nu satt mig i bilen på vägen hem, och det låter ju tämligen märkligt, med tanke på rubriken. Men det här är första gången som jag får tid över att sitta och bara skriva inlägg på riktigt.
Så här sitter jag nu, det regnar ute, ljudet av smatter mot rutan är riktigt avslappnade, att jag dessutom inte kör gör det hela ännu mer avslappnande.
Så, vad hände nu då?

Söndag morgon vaknade jag hyfsat tidigt, gick upp innan Petra och Nico, då jag hade en del att förbereda innan min avresa. Packade och kontrollerade mina Grejer, och innan jag visste ordet av, så var klockan 12:30, och jag behövde ge mig iväg för att hinna i tid till den gemensamma avfärden från Arosvägen. Jag kunde inte få nog av att pussa på både Petra och Nico, men fick sen slita mig och hoppa på cykeln och dra iväg.
Värmen var påträngande och slutade inte visa sin heta närvaro. När jag kom fram stod fullt med folk redo för att åka iväg på våran gemensamma jobbresa. Stämningen var minst sagt på topp, vilket verkligen är härligt att känna av när man ska åka iväg så många och jobba tillsammans i tre dagar. Jag fick plats i bilen med Linda, Jenny, Therese och Emma. Vi rullade iväg först av alla. Tyvärr så fungerade inte luftkonditioneringen helt optimalt, inte alls är också en bra formulering. Om det blev varmt? Tror du?! Eftersom jag och Jenny satt fram, så fick vi solen rakt mot oss, och stektes sönder totalt mot skinklädseln som mer eller mindre dränktes i svett. Okej lite överdrivet, men det var verkligen varmt. Vi fick köra med vindrutorna helt neddragna under hela våran 384,9 km långa bilfärd. Blir man inte dum av det smattrande ljudet på motorvägen med neddragna rutor, så blir man iaf tillfälligt döv.
Jag tyckte resan ner gick snabbare än jag trott men samtidigt så hade jag inte velat åka mycket längre, då rumpa, lår och nästan fötter somnade lagom tills vi rullade in i Göteborg.

Väl framme efter några timmars bilfärd, så hade vi stannat vid en skola. Eftersom vi gjort ett stop på vägen, så hade Johan, Viktor, Karl hunnit före oss och stod parkerade på samma plats. Jag fick matkort till oss alla utav Johan, innan de drog iväg mot hotellet. Tjejerna och jag letade reda på vart matsalen fanns, varvid vi hittade den i en källare, på en rätt anonym plats. Matsalen var liten, och maten som serverades var densamma som så många andra kommunala skolor. Kebabpytt med upphettade grönsaker, så som ärtor, majs och röd paprika i en salig röra. Ofattbart smaklöst och tråkigt. Det enda som kunde liva upp var ketchup, vilket ju säger en del. Därmed vill jag inte säga att maten var dålig, men jag tycker det är synd att barn växer upp med sån mat, då de lättare kan att falla för vanlig snabbmat sen senare också. Nog om det.
Vi åt upp maten och körde iväg mot hotellet. Enligt rykten så skulle det vara riktigt fräscht. Rykten sa även att det skulle finnas typ hängmattor längsmed stora panoramafönster och spa-avdelning. Vi blev inte besvikna när vi kom fram heller faktiskt. Jag blir sällan imponerad av hotell, då jag har svårt att uppskatta miljön i sig. Men här hade de planerat annorlunda, det var stora öppna ytor med massor av plats för att umgås i grupp. Dvs att det var som stora vardagsrum överallt. Det gav en helt annan känsla än många andra hotell jag varit på, som bara brukar ha en soffa i lobbyn.

Vi körde ganska omgÃ¥ende igÃ¥ng med ett möte, där vi fick veta lite mer kring upplägget, och vilka grupper vi skulle jobba i. Jag och linda tilldelades plats ”Heden”, och fick samma patrullnamn därefter. Totalt delades vi alla in i hela 7 olika grupper. Vad var det egentligen som vi skulle komma att fotografera? Kanske du undrar nu, med tanke pÃ¥ det rätt stora antalet grupper och fotografer. Gothia cup! Japp, det var vad som stod pÃ¥ tapeten just nu. Vad innebar det dÃ¥? Eftersom jag själv inte hade nÃ¥gon koll alls pÃ¥ Gothia cup, sa kollade jag upp det en del, och det visade sig att vi hade inte mindre än 1 600 lag, 34 000 spelare frÃ¥n 61 olika länder och stekande sol framför oss. Wow! Man behöver inte ha jobbat som fotograf eller ens jobbat alls för att förstÃ¥ att det här är mycket, riktigt mycket.

Enligt tradition, så skulle vi ta en gruppbild, vilket föll i händerna på Therese att ställa upp. Givetvis blev hon rätt nervös när hon skulle ställa upp oss alla. Kanske inte så konstigt när man ska ställa upp en grupp av just gruppfotografer haha. Men hon gjorde det snyggt tror jag. Vi gjorde ju det hela i all enkelhet med en pall som stativ och självutlösare på 10 sekunder. Johan var den som fick springa mellan grupp och kamera, haha. Hans min när han sprang stressad som en hundjagad iller hade varit guld värd att få med på bild, men det fanns tyvärr inte utrymme att ta fram kameran och fota honom när det var 4 sekunder kvar till klick.

När gruppbilden var färdig så var vi helt fria och kunde roa oss på bästa sätt.
DÃ¥ jag Ã¥terigen hade börjat bli hungrig, sÃ¥ drog jag ihop ett gäng med folk som kunde Ã¥ka iväg till stan och käka lite. Vi blev lite fler än bilen klarade av, men iväg kom vi, om än lite trÃ¥ngt sÃ¥klart. Vi stannade till vi McDonalds och skändade dem pÃ¥ alla ”godsaker” de hade tillgängligt. Det var jag, Karl, Sam, Linda, Thererse och Emma som hade Ã¥kt iväg. Av nÃ¥gon anledning sÃ¥ fick vi mer mat än planerat, dÃ¥ de i kassan lassade pÃ¥ med extra burgare, pommes och dip. Haha. Tack för den. Vi delade broderligt sÃ¥klart. NÃ¥got mer vi gjorde var att ha roligt tillsammans. Vi pratade bara strunt men hade det bara sÃ¥där avkopplat roligt. PÃ¥ hemvägen körde vi verkligen den längsta tänkbara vägen, vilket jag inte kan skylla pÃ¥ nÃ¥gon direkt. Vi hade alla olika Ã¥sikter om bästa vägen hem vilket visade sig vara absolut sämst.
Väl hemma igen, sÃ¥ försvann alla kreativa idéer frÃ¥n oss alla om vad man kunde göra tillsammans, sÃ¥ vi gick upp pÃ¥ vÃ¥ra rum och bara försvann in mellan hotellets mÃ¥nga väggar. Jag och Karl delade rum, sÃ¥ vi knappte igÃ¥ng TVn och tittade pÃ¥ ”Ondskan” som rullade. Jag minns den som sÃ¥ mycket bättre, men nu kändes den istället som en teaterpjäs Med lite halvbra insatser frÃ¥n skÃ¥disarnas inlevelse. Däremot fanns ju den där sköna känslan kvar när huvudkaraktären Erik, ger folk spö, och framförallt när han ger sin Pappa pÃ¥ moppo. SÃ¥ jag antar att jag mÃ¥ste rekommendera folk som inte har sett den än, att faktiskt se den.

Natten blev längre än planerat, och jag somnade runt 02. Det var väldigt svÃ¥rt att avsluta den sms-konversation som jag hade med Petra. SÃ¥ mysigt att fÃ¥ ”prata” med henne. Lite som när man är sÃ¥där nykär och inte kan sluta skriva eller prata i telefon. Precis sÃ¥ är det nu ocksÃ¥ när jag ligger och smsar med min älskade flickvän. Nästan omöjligt att avsluta, utan att först hinna somna.

Innan jag sen somnade, visste jag att en lång dag väntade när jag väl vaknat upp igen. Fem sekunder senare vaknade jag, klockan hävdade något helt annat, och ljög friskt om att jag sovit hela 6 timmar. Omöjligt!