Nu sitter jag här, dagen efter det tämligen långa akutbesöket från igår, eller ja, jag kom ju hem vid halv fyra, så det är ju samma dag, men hursomhelst.
Igår så åkte ju jag in med Daniel till akuten, efter att han fått dramatiskt ont. Som du kan läsa i det tidigare inlägget här, så fick vi sitta och vänta rätt länge på akuten innan det blev aktuellt att komma in och få träffa en läkare. Jag har ju varit med Daniel några gånger på akuten numera, så jag vet ungefär hur han reagerar när han har ont, och en av de typiska sakerna är att han blir rätt stressad, framförallt när man är hemma. Men oftast så har det lugnat ner sig lite när man kommer in på akuten, men den här gången så lugnade det aldrig ner sig. Så jag förstod ju att han verkligen hade ont precis hela tiden.
Vi satt med nummerlapp 814, och på nummerskylten så tickade siffrorna extremt segt. ca 3 nummer i timmen. Men plötsligt så blev det Daniels tur, han stapplade direkt iväg mot sköterskan som ropat upp hans nummer. Jag trodde att de skulle ta in honom i ett rum för att först gå igenom och skriva in honom, som de alltid brukar göra på den här akuten, men nu gick de istället raka vägen in på akutens vårdrum, dvs snurrade in bland labyrinterna av korridorer och olika rum. Eftersom Daniels telefon låg på laddning och jag hade en del lösa prylar runt om mig, så hann jag inte alls komma ikapp innan de var helt borta. Tröttsamt tyckte jag, eftersom jag inte kunde gå och slita upp varenda dörr för att se om Daniel var där. Jag fick istället gå igenom korridorerna som kändes mest aktuella. Jag uteslöt de som hade med ortoped att göra, samt de med medicin, då det Daniel hade borde leda till kirurgi. Hitta korridoren för kirurgi. Gick förbi alla dörrar som stod lite lätt på glänt, kikade in lite snabbt, hittade ingen Daniel. Suck.. Efter att ha kikat in genom ett 20-tal dörrar så hoppades jag istället på att få se sköterskan som Daniel sprungit iväg med. Givetvis såg jag henne aldrig mer.
Tillslut så valde jag att chansa lite, och tog den dörren som kändes mest trolig, och det visade sig vara rätt. Daniel förstod absolut inte hur jag kunde hitta rätt, men det hade han inte riktigt tid att tänka på, för det smärtade på rätt ordentligt. Daniel hade redan fått en nål i armen, lämnat blodprov, och fick även en namnremsa runt handleden. Han blev lite arg, varför skulle han behöva ha den skiten undrade han. Jag förklarade med att han högst troligt kommer läggas in. Blev inte alls glada miner när han fick göra det. ”Jag ska fan inte läggas in!”. Jag förklarade med att det inte spelar så stor roll vad han tänker, de kommer lägga in honom oavsett vad han anser vara bäst.
Tiden gick, klockan stannade, ja jag skojar inte, den som hängde på väggen stannade faktiskt när vi satt där. Efter kanske totalt 1 timme så kom en läkare in och frågade Daniel lite snabba frågor. Hon pratade om en möjlig torsion, vilket jag också hade tänkt på när Daniel var hemma hos oss tidigare på kvällen, samtidigt som jag tyckte det verkade så osannolikt att han skulle ha fått det också precis efter att ha fått den här inflammationen bara en vecka tidigare. Men samtidigt så har det ju hänt desto mer osannolika saker i vår värld. Läkaren gick iväg för att prata med en urolog. Hon kom sen tillbaks och det visade sig att urologen hade tänkt lite som jag själv, och hade tyckt att det vore ju helt osannolikt om han fått en torsion på testikeln nu också, så snart efter den förra incidenten. Men faktum med så gjorde det mindre skillnad, då det Daniel kunde tänkas ha, var en förträngning i blodkärlen efter en svullnad som uppkommer i samband med den inflammation han fått. Det i sig, kunde leda till vävnadsdöd, precis som torsion, så det gällde att agera snabbt sa läkaren. Sen sa hon något som jag tyckte lät väldigt konstigt. ”Efter 4 timmar bedömer man det som att det inte finns någon chans att rädda”. Jag vet inte varför hon sa det, eftersom Daniel fick ju lite lätt panik. Han blev ju klart ledsen, eftersom hon direkt sa att han troligtvis skulle behöva tabort ena testikeln. Jag blev lite irriterad på det hela, eftersom det givetvis är väldigt individuellt på hur lång tid det tar för vävnaden att börja dö. Jag stöttade Daniel och sa att vi skulle fixa det hela utan problem. Oavsett om han behöver tabort eller inte. Jag förklarade också lite med hur det hela fungerar, och att inget påverkas för att han tar bort den ena. Tiden tickade vidare, även om klockan på väggen ville inbilla oss annat. Även om de givetvis agerade snabbt, så kändes det inte som om det gick sådär väldigt jättesnabbt, eftersom det nog tog ytterliggare en timme innan Daniel faktiskt en började närma sig operation. Ganska kritiskt att ta ytterliggare en timme när vävnaden dör inom fyra, och man redan har väntat i ca fem. Hursomhelst så fick Daniel tillslut rulla upp till ultraljud. Ja han fick rulla, då det var rullstol som gällde. Sköterskan sa sig kunna få rejält med skit om han ramlade omkull, så det fick bli rullstolen. Ultraljudet skulle kunna avgöra om det fanns blodtillförsel fortfarande, eller om det blivit fullständigt blockerat. Redan här fick vi mötas av en god nyhet, det fanns flöde kvar. Allt gick otroligt snabbt sen. Narkosläkaren kom och mötte upp oss vid Ultraljudet, för att sen köra in Daniel direkt till operation. Jag fick givetvis inte följa med hela vägen, utan lämnades utanför en stor dörr. Daniel skakade precis som han brukar göra när han blir riktigt stressad. Jag önskade honom lycka till och sa att allt skulle bli grymt bra snart.
Själv fick jag sen börja leta mig ut från sjukhusets korridorer. Hittade tillslut akuten igen. Jag frågade dem vart jag kunde tänkas gå för att möta upp Daniel på uppvaket sen. Vi bestämde att jag skulle komma tillbaks efter en timme, då operationen förväntades ta ungefär så lång tid.
Jag körde hem en snabbis, kastade i mig Oboy och mackor innan jag återigen hoppade in i bilen, åkte mot närmaste 24/7-öppna bensinmack, köpte skogsbärs-yoghurt som jag visste att Daniel tyckte om, och troligtvis skulle vara sugen på efteråt också.
Jag kom tillbaks till akuten vid 00:30, pratade med samma kvinna igen som en timme tidigare. Hon ringde runt till olika avdelningar för att leta reda på Daniel, eftersom ingen av oss visste vart han faktiskt befann sig. Det visade sig efter ca 20 minuter att han fortfarande var inne på operation. Jag tolkade det som att de inte borde ha behövt ta bort testikeln i såfall, eftersom att det borde gå betydligt snabbare att snitta av den och sy ihop än att faktiskt försöka rädda och göra någon sorts räddning. De på operation sa att han förväntades vara klar strax efter 02. Puh.. över en timmes väntan, men jag bestämde att jag ville vara med honom där uppe sen. Visade sig sen att jag inte kunde vara med när han vaknar upp, men däremot kunde jag träffa honom sen efter att han fått rulla in på avdelningen för att vila. De undrade om jag ändå ville vänta, mitt svar blev ”För min del så hade jag kunnat sova för flera timmar sedan, men jag vill vara där för hans skull”. De förstod mig, och lovade att ropa på mig när det var läge att gå upp på avdelning 5 där han så småningom skulle hamna.
Bedöm själv hur glad jag var över att ha med mig min iPad full med Family Guy och American Dad-avsnitt. Dessutom hade jag hörlurar och laddare med mig. Kunde vänta hur länge som helst. Tiden gick ovanligt fort för att vara på en akut, men jag kan ju inte säga annat än att ögonen var rätt tunga runt 02:15 när jag fick veta att det snart skulle vara dags. En Morgan skulle hjälpa mig komma hela vägen fram till avdelning 5, eftersom jag inte kunde ta mig förbi alla passager själv då det krävdes både kort och kod för att komma förbi dörrar, upp i hissar och genom ytterliggare några portar. På avdelning 5 mötes jag av en rätt trist sköterska som inte alls var på humör för någonting alls egentligen.
Jag kom in på rummet, som egentligen var kontor, men pga den höga belastningen så fick han ligga där inne. Trött och seg låg han där i sjukhussängen. Jag frågade vad de hade gjort, men Daniel visste egentligen inte mer än att de hade attackerat inflammationen och låtit testikeln sitta kvar. Det var en lättnad även för mig att det hade gått så väl. Hade tagit hårt på Daniel annars. Jag var inte kvar så länge, då både jag och Daniel kände oss tämligen trötta.
Påvägen ut från sjukhuset så var det inte nådigt bökigt att komma ut, då den lite tråkiga sköterskan inte tillhörde den delen av sjukhuset, så visste hon heller inte riktigt hur man kom ut. Så vi fick rycka i dörrar, gå upp och ner i trapphus, gå genom långa korridorer i hopp om att komma ut. Efter rätt mycket letande hittade vi tillslut ut, mer eller mindre. Jag gick nämligen själv bort till en dörr som så småningom skulle leda mig till akuten. Sent på natten, helt sjukhus-tyst. Jag ställde mig framför dörren, den var tvärlåst. Tryckte på en knapp som började blinka, men inte ett ljud hördes. Ingen kom, total tystnad. Jag väntade, väntade och väntade. Satte handen på dörrhandtaget. Väntande. BLAM! dörrarna öppnade. Jag höll fan på att skita ner mig totalt. Helvete va skrämd jag blev!! Gick ut till bilen, körde hem och däckade.
Det är ansträngande att vara på sjukhus, oavsett om man bara är där som sällskap eller som sjukling.