Jag vet, alla mina inlägg innehåller numera arbete. Men det är också så mina dagar ser ut, och eftersom min kära hemsida bygger på mina dagar, så är det ju det enda rimliga.
Jag hann sova i några timmar innan det vid 04:30 var dags att kliva upp ur sängen igen. Även om jag inte kände mig helt borta, så var det ändå lite tungt att gå upp innan solen ens funderat på att visa några glada strålar. Det blev ännu en snabb morgon, så snabb att jag inte ens käkade frukost, vilket är extremt ovanligt för min del, då jag är starkt beroende av att få i mig frukost. Men nöden har ingen hunger, som jag alltid säger, typ.
Vid 05:20 hämtade jag upp Per utanför hans port. Vi rullade vidare till Vallby för att hämta upp en ny medarbetare vid namn Sara. Det kan väl nämnas som parentes att hon är bästa kompis med Linda som jag har jobbat med ett antal gånger tidigare. Så snart vi hämtat upp henne, så rullade vi till ett av våra lager och hämtade upp lite mer barnanpassade grejer, så som en liten söt vit stol, fårskin och liten mjuk leksak, i form av en giraff som åker i en jordgubbsbil. Bra grejer för att få barnen på förskolan att känna sig lite lugnare.
Vi rullade iväg mot Uppsala hållet, eller närmare bestämt Knivsta, och ännu mer specifikt, Lagga. Regnet tröttnade inte i första taget, och bara haglade ner mot vindrutan. Resan dit tog omkring en och en halv timme.
När vi kom fram, så parkerade jag utanför skolan, och Per gick iväg för att se om det fanns någon där. Jag och Sara började packa ur, för att sen greppa prylarna, och började gå mot ingången som låg runt två husknutar. En kvinna öppnade upp åt oss, och hälsade oss välkomna. Jag frågade om hon sett min kollega Per, men hon hade inte sett någon alls. Jag tittade runt på skolgården, och såg inte en käft. Gick in i skolan, ingen Per. Förstod inte vart han kunde ha tagit vägen på så kort tid. Men plötsligt så stod han där inne i lokalen där vi skulle vara, haha. Ghost.
Alla grejer riggades, och vi var redo för fotografering. Den första gruppen var däremot en helt ny typ av grupp att fotografera. Nämligen barn från åldrarna ”jag kan inte sitta själv utan stöd” till ”jag har lärt mig att vara kaxig med kepsen på sne”. Vi hade 40 minuter på oss med 30 barn, men det räckte inte riktigt till, då varje barn tog otroligt mycket tid. Det kunde ta en hel minut att bara hitta en unge som inte hade fotograferats t.ex.
Det var omöjligt att hålla rätt tempo i början, så vi blev sena, men lyckades tack vare lite mer uppstyrda klasser sen efter, komma ikapp igen.
Vid 11-tiden så var det dags för lunch, och vi fick faktiskt äta lunchen på skolan, vilket alltid är uppskattat. Vi sparar själv lunchpengar och slipper åka runt för att hitta ett lämpligt ställe att äta på.
Per och Sara gick iväg för att äta först, så jag kunde vakta prylarna. Därefter var det min tur att käka. Det serverades lax, potatis och dillsås. Grymt gott. Det enda jag hade att klaga på var själva laxen i sig, som så tråkigt nog är så väldigt industritillverkad. Perfekta små fyrkantiga klossar, hårt packade och med reducerad smak. Det är synd att barn serveras sån här industrimat, då det verkligen förstör ens bild av hur det verkligen ska smaka.
Men jag kunde utan problem äta mig mätt.
Efter lunchen hade vi bara två fotograferingar kvar. Sista klassen och sen lärarna. Det hela gick ju riktigt snabbt, och innan vi visste ordet av, så var allt klart, och vi kunde börja rulla hemåt igen.
Påvägen hem så var vi alla lite sådär mysigt sega. Per blev väldigt trött i slutet, vilket märktes i hans körning, små klassiska ryck hit och dit. Så jag höll ett litet extra öga på honom under tiden vi rullade på vägarna. Sånt som kan hända den bäste. En liten, och rätt irriterande sak som hände, var att vi fick ett sjuhelvetes stenskott i den en vecka nya rutan på bilen. Eftersom vi tidigare hade haft en stor spricka över rutan, så hade vi precis fått den bytt på servicen. Och nu, bara en vecka efter, fladdrar det in en tjock sten från helvetet och sätter ett sånt stjärnkryss rakt i rutan, att man inte kunde annat än skratta åt ironin.
Först åkte vi iväg för att lämna av Sara, för att därefter åka tillbaks till ”basen”. Jag pratade med Kalle om små buggar som uppstått, så han kunde kolla dessa, samt att jag fixade flera småsaker för de nere på produktion etc. Per fixade sina grejer, ringde samtal och justerade schemat tillsammans med Johan.
Eftersom jag och Per är det kanske starkaste teamet, så ändrade vi om så att vi skulle ta tre dagars tyngre fotografering på Katedral i Uppsala. Normalt sett så var det en annan patrull som skulle sköta det hela, men vi gjorde ändringen för att vara säkra på att det hela skulle gå vägen. Inte för att de vi bytte med inte skulle klara av det, men de skulle kanske sätta för stor press på dem, vilket bara gör jobbet tråkigt och extremt jobbigt.
Vid 16:30 ungefär, så rullade jag och Per ner på stan, hämtade upp Petra och Nico som stod fast i spöregnet. Därefter åkte vi hem, och fick se spöregn kombinerat med blå himmel och varm strålande sol. Märklig syn. Läcker rent av.
När Per lämnat av oss, så gick vi till matbutiken för att shoppa lite middag och bra grejer inför morgondagen, då jag och Per ska köra igång ett riktigt tungt uppdrag i Uppsala. Jag kommer fotografera ungefär 600 pers, och ha rätt ont om tid för varje.
Då vi hade Daniels hund också, så kunde inte Petra följa med mig och Nico in i butiken. Jag och Nico letade runt på alla de ingredienser som behövdes för middagen, fläskpannkaka. En maträtt vi har ätit rätt ofta de senaste 6 månaderna. Enkelt och gott.
Nico tyckte däremot inte att det var fullt så roligt, så han däckade rätt snabbt i vagnen. Vi hittade allt som behövdes, och lite till. Vädret utomhus hade växlat helt och hållet från undergångsregn till strålande solsken med stora leenden.
Väl hemma igen, så kände jag en rätt stark trötthet i kroppen. Svepte i mig ett stort glas Oboy för att få i mig snabb energi, och började laga ihop middagen. Under tiden som jag och Nico lagade middag, gick Petra med Killer. Nico tyckte det var rätt roligt att laga mat, tills han så småningom blev hungrig själv.
Vid 20-tiden så kom Daniel och Sandra förbi. De hade köpt med sig pizza och bjöd in sig själva på en filmkväll hemma hos oss. Sandra trodde sig råka väcka Nico när hon stormade in genom entrédörren, men han hade bara varit väldigt arg, och växlat mellan att sova till att vakna plötsligt och bara gallskrika.
Kvällens film blev Avatar, då Daniel inte hade sett den. Jag misstänker att han kommer skriva något om den på sin hemsida, som jag ännu inte skrivit så mycket om, men det kommer.
Imorgon är det 06:00 som gäller, och en mycket större utmaning som väntar.