Nu har vi kommit hem till Västerås igen. Känns som om man varit bortrest i minst en vecka. Kroppen är trött, och egentligen rätt osugen på att sitta och skriva inlägg här på hemsidan, men jag vet att jag måste göra det, då jag redan ligger back två andra dagar denna vecka. Kommer garanterat glömma bort annars.
Men jag ska inte börja vid slutet på dagen, utan istället i början, eller rent av i grisottan till Söndagen.
Jag, Petra och Nico hade bestämt oss för att sova över i Stockholm, då det känns som en lite väl avancerad resa att bara åka till Stockholm en kort stund över dagen, när man reser med tåg. Åker man med bil är det inga större problem att åka hem igen senare på kvällen.
Vi sov alla tre i Julias säng, vilket gick utmärkt förra gången. Men den här natten blev det lite tuffare, främst för Petra, då Nico var bestämd med sina jiujitsu-sparkar i magen på henne. Han lyckades även hålla mig vaken ett antal gånger under natten, men framförallt på morgonen, då han låg klarvaken och sprattlade järnet. Armarna bara for runt som grantoppar i orkanvind, och benen gjorde sitt yttersta för att springa därifrån. Vid 07-tiden så vaknade jag till och bytte blöjan på honom, och Petra tog till den elaka strategi att amma honom direkt efteråt, vilket fick honom att somna om på nytt. Givetvis passade vi elaka föräldrar på att sova lite till också.
Runt 09-tiden så drog vi oss upp ur sängen, Nico lika pigg igen. Vi gick ner till de andra som precis skulle börja äta frukost i köket, vilket passade oss perfekt.
Några planer för dagen fanns det egentligen aldrig, men det behövde heller inte. Efter frukosten kom Marco, Gabriella, Salma och Douglas förbi, hela familjen med andra ord. De skulle framförallt hämta upp sin barnvagn de lämnat kvällen innan, men också hämta upp Gabriellas mamma, Lolli, som sovit över under natten.
De stannade däremot inte sålänge, men vi hann iallafall bränna av lite bilder på de tre kusinerna Salma, Nico och Douglas. Riktigt sköna namn på dem alla tre faktiskt. Tyvärr har jag inte tillgång till bilderna just för stunden, men ska se om jag kan få tag på dem lite senare i veckan kanske.
Det kändes verkligen att det var en söndag. Hela dagen kändes som söndag. Ingen skulle någonstans egentligen, och några planer fanns inte inristade i stenar direkt. Men oavsett hur få planer vi alla hade, så åkte hela Marco med familj hem till sig efter en stund, och vi som var kvar bestämde oss för att dra iväg på en båttur istället. Så Bobo knatade ner till båten, förberedde den. Mamma lagade ihop en snabb pyttipanna innan avfärd, och vi andra förberedde oss med varmare kläder. Vädret var ju nämligen inte det bästa, men kändes ändå bra nog för att våga chansa på en liten båttur.
Vi slängde alla i oss lite mat av något slag, och hoppade sen ner i båten och puttrade iväg. Haha, puttra låter som en eka, så ska man vara mer korrekt brände vi iväg längsmed sjöns ganska lugna yta. Det dröjde däremot inte länge innan vi stötte på regn, och vände om för att försöka lura ovädret. Konstigt nog så lurade ovädret oss, och såg till att göra våran båttur så blöt som möjligt. Givetvis var vi ju förberedda på detta, så vi lurade vädret återigen, genom att smälla upp kapellet runt hela styrpulpeten, och sen tryckte vi ner oss allihopa utom Bobo, i ruffen. Där bjöds det på chips med dip, ostbollar och ramlösa. Trots regnet, så var det gott om skratt och stoj i båten. Det kändes lite sådär tältmysigt att sitta i båten när det regnade, med allt smattrande mot kapellets uppspända tyg.
Efter ca 2 timmar ute på sjön, så kände vi oss nöjda, och började glida hemåt igen. När vi kom hem igen, så blev jag rätt förvånad över att vi verkligen hade varit ute så länge. Klockan var nämligen 17:07 när vi kom i land igen. Eftersom vi skulle åka med tåget hem igen under kvällen, så kändes det som om det var dags att börja planera lite, så vi fick med oss alla grejer.
Vart tiden sen tog vägen är det ingen som vet, för plötsligt hade vi väldigt bråttom till tåget, så bråttom att vi väl i bilen, insåg att vi aldrig skulle hinna. Så istället för att åka till stationen, följde vi med Mamma och Bobo in till stan, då Bobo skulle till sitt kontor och hämta upp en dator. Passade rätt bra, då jag inte sett hans ”nya” kontor. Vi åkte in, stannade till utanför byggnaden, åkte upp i hissen, stormade in på hans kontor, och möttes av ett rätt läckert kontorslandskap. Stilrent, vitt och enkelt. Men kallt. Hoppas verkligen de får ordning på värmen till den stundande vintern som förmodligen kommer ta oss alla med våld och häpnad.
Efter det korta besöket på kontoret, åkte vi till Centralstationen, lastade av alla grejer, och hälsa hejdå till mamma och Bobo.
Under resan hem med tåget, så var Nico till en början väldigt ilsken. Han tyckte det var skittråkigt att sitta på ett tåg. Varför skulle han behöva göra det? Hade inte morsan och farsan råd med bil eller? Hans ondsinta och elakt menade tankar upphörde i samma veva som en välbekant tutte trycktes in i fejset på honom. Klart nöjd igen. Resten av resan var han klart belåten, och hade inte onda tankar om sina föräldrar längre, faktum med så var det rent av roligt att åka tåg!
Jag och Petra var lite lata när vi sen skulle ta oss hem, och orkade inte gå från Västerås Central och hem, så vi tog bussen istället. Vilket ju förvisso inte sparade oss så mycket tid, men kändes betydligt skönare ändå.
Strax innan 21 var vi hemma igen. Och här sitter jag nu, trött i huvudet, har precis fått veta när jag börjar imorgon, och känner mest för att bara få sova. Hoppas på att morgondagen blir ett lite kortare arbetspass.