Wow, nu är jag och familjen hemma, benen är redigt trötta och likaså är vi själva helt slut. Just för stunden så är jag verkligen glad att vi gick hem istället för att åka iväg på äventyr med fiske, även om det vore trevligt att vara med folket, så hade varken jag, Petra eller Nico orkat med. Men nu återgår vi till dagen, och vad som egentligen har hänt.

Redan under gårdagen så bestämde Daniel att vi, dvs Jag, Petra, Nico, Daniel och Killer skulle gå till Petras och Daniels jobb. Enbart i syfte att visa upp både barn och hund som har tillkommit under den senaste tiden. Tiden vi då planerat att gå var 13:15. Ja, du läste rätt, vi går överallt. Så vi hade planerat att gå ner på stan, förbi stan, till Petras jobb, hälsa på, sen gå till stan igen, shoppa, för att slutligen ta oss hem. Så såg faktiskt dagsplanen ut, och det blev ungefär så, med lite oplanerade inslag.

Under morgonen när vi gjorde oss iordning, så satt jag med Nico i min famn. Vi satt där i soffan, och Petra satt bredvid mig. Jag pratade med Nico, och helt plötsligt så sken Nico upp. Med ett tydligt leende och ett typiskt bebisgurglande, så tittade han mig i ögonen och verkligen pratade med mig. Både jag och Petra blev otroligt förvånade, för han var så fokuserad och förde en lång konversation med ständigt gurglande och glada uttryck. Det fick anses som Nicos allra första försök till samtal.
Inte helt förvÃ¥nande, men ganska plötsligt, sÃ¥ ramlade ett kuvert ner i brevinkastet, jag hämtade det, sprättade upp, och det visade sig vara frÃ¥n mitt sjukhus i Stockholm. Kuvertet innehöll tvÃ¥ recept, med en post-it-lapp pÃ¥ med texten ”GRATTIS!!”. Haha, de är för underbara pÃ¥ sjukhuset. Ja, för dig som inte alls hänger med nu, sÃ¥ fick jag barn för 1 mÃ¥nad sedan, och det var anledningen till post-it-lappen.
Klockan rasade iväg i en förbaskat snabb takt, varvid den helt plötsligt visade 13:30, vilket roligt nog, var samma tid som vi lämnade lägenheten och gick. Med andra ord var vi redan 15 minuter försenade, men det spelade ju å andra sidan mindre roll, då vi inte hade något syfte med att komma iväg just 13:15. Vi mötte upp Daniel, som stod och väntade med sin lilla söta Killer. I samma veva som vi skulle börja gå, så kom Daniel på att han inte hade tagit sina tabletter för inflammationen jag skrivit om tidigare. Jag fick hålla i Killer medan Daniel rusade tillbaks till lägenheten för att knapra piller. Killer blev helt tokig och snurrade sig runt i kopplet minst 400 varv, och var galen. Han ville absolut inte bli av med sin älskade husse. Lugnet kom efter en liten stund när Daniel återigen syntes till. Vilket lättnad för Killer. Inte lätt när man är bara 13 veckor gammal.
Dagens långa promenad påbörjades. Det tog oss ungefär en timme att gå till första målet, Petras jobb. Hettan var inte bara lite överdriven där inne. Måste ha varit absolut 35 grader, men troligtvis mer. Låg som en tjock dimma av värme i hela lokalen.
Vi gick upp till lunchrummet där alla som ville, fick komma upp och hälsa på Nico och Killer.
Vet inte riktigt hur länge vi hängde kvar, men runt 16:30 lämnade vi deras jobb, och började istället gÃ¥ in mot stan igen. Vi var alla hungriga, sÃ¥ planen blev att gÃ¥ till nÃ¥gon närliggande restaurang för att smälla i oss mat. Tanken var ocksÃ¥ att träffa Sandra och Madde, som bara strosade runt pÃ¥ stan i värmen. Vi träffades vid en pizzeria, jag tog en kebabtallrik med ris, Petra en kebabtallrik med pommes, och till Daniel köpte vi en Vesuvio, han hävdade att han inte ville ha nÃ¥got, men vi tyckte annorlunda och köpte en pizza Ã¥t honom. Nu kanske du blir lite förvÃ¥nad över att jag äter kebab, för det gör jag ju i stort sett aldrig, och där har du faktiskt väldigt rätt, jag var inte alls sugen pÃ¥ kebab eller pizza, men eftersom Daniel hade hund, och vi en barnvagn, sÃ¥ fanns det ingen möjlighet att äta pÃ¥ det ställe där jag egentligen ville äta. Givetvis Ã¥t jag bara hälften av maten, dÃ¥ jag inte klarar av större mängder utav just kebab och pizza, hälften brukar gÃ¥ ner, sen sätter det stop. Samtidigt som vi satt där hela gänget, sÃ¥ kom det nÃ¥gra personer förbi, Sandra rÃ¥kade känna den ena, som ocksÃ¥ stannade till. Plötsligt sa hon ”Är Nico med?” Jag kände inte alls igen henne, men sÃ¥ sa hon sen ”Haha, jag läser bloggen”. Ska jag vara helt ärlig sÃ¥ greppade jag inte den första sekunden därefter heller, men sen klickade det, och jag förstod att hon läste min blogg. Haha. Sandra hette hon, och hon har jobbat med bÃ¥de Petra och Daniel tidigare. Jag blev ju givetvis förvÃ¥nad, eftersom jag vet att det är sÃ¥ mÃ¥nga jag inte känner som läser pÃ¥ min sida, och att dÃ¥ plötsligt fÃ¥ ett ansikte förvÃ¥nade mig väldigt mycket. Men det var roligt! Borde ju ha tagit en bild som bevis

När vi alla tröttnat på maten, eller ätit upp den, vilket nog Daniel var ensam om, så gick vi vidare. Jag och Daniel var tvungna att gå till Apoteket innan det stängde. Daniel behövde kolla om det fanns något kvar på hans recept, eller om han nu var klar med sin antibiotika-kur, vilket verkade konstigt, då han bara ätit tabletterna i en vecka, men tyckte sig minnas att det skulle vara två veckor när han var inne på sjukhuset. Jag behövde själv lämna in det recept som jag fått på posten under morgonen. Eftersom apoteket som egentligen ligger mycket närmare mig där jag bor, inte kunde ordna så det gick att beställa framtida stomi-prylar från nätet, så fick jag istället gå till det som låg nere på stan. Där bad jag dem bara skriva in det i systemet, så jag imorgon har möjlighet att beställa hem allt som behövs. Otroligt smidigt faktiskt, utan att behöva ringa eller krångla på annat sätt. Däremot så är Apotekets sida lite labil, och har i 8 fall av 10 krånglat.
Medan jag och Daniel fixade vÃ¥ra Apoteketsbehov, sÃ¥ gick Petra, Nico, Sandra och Madde ner mot stadshuset för att sitta ner i parken och lÃ¥ta Petra amma Nico. Jag och Daniel gick sen ner dit och joinade dem. Plötsligt upptäckte vi att en gemensam vän var i närheten av oss, nästan fÃ¥nigt nära, men tillräckligt lÃ¥ngt bort för att vi skulle bli tveksamma kring om det var han eller inte. Men när han sen gjorde ett typiskt drag genom hÃ¥ret, sÃ¥ kände vi oss övertygade. Jag greppade tag i Nico och gick bort mot Christian, som den gemensamma vännen hette. Han blev bÃ¥de förvÃ¥nad och glad över att se oss. Vi stod alla sen och snackade ett tag, innan det var dags för oss att knata vidare in mot stan igen, eller mer korrekt, in mot Skrapan. Jag och Petra ville shoppa lite kläder Ã¥t Nico, men vi misslyckades helt fatalt, det fanns helt enkelt inte kläder i tillräckligt liten storlek, och dÃ¥ berodde det inte pÃ¥ att Nico är jätteliten, utan för att det helt sonika inte fanns kläder som verkligen var i storlek 54. Efter den misslyckade shoppingturen, sÃ¥ skildes vÃ¥ra vägar Ã¥t frÃ¥n Daniel och Sandra. Ja Madde hade redan gÃ¥tt när vi träffade Christian. Jag, Petra och Nico gick däremot iväg till en skobutik för att shoppa lite skor Ã¥t mamma Petra, vilket hon verkligen behövde. Vi hittade snabbt tvÃ¥ par som passade bra. Samtidigt som vi knatade runt i skobutiken sÃ¥ hörde jag en unge ropa ”Mamma mamma!!” jag tittade Ã¥t hÃ¥llet ljudet kom ifrÃ¥n, och sÃ¥g en liten kille i 6 Ã¥rs Ã¥ldern titta mot sin mamma, och i handen hÃ¥lla en iPhone. Killen drog upp näven i luften, och liknade mest en liten arg gubbe som förbannade ungarna pÃ¥ andra sidan staketet, men den här killen var inte arg, nej han var överlycklig. ”JAG VANN MAMMA! JAG KLARA DET!! YEEESS!!”.
Vid det här laget började vi bli duktigt trötta i benen, vi var alla tre sugna på att åka bussen hem, men det skulle dröja en hel kvart innan avgång, så lilla familjen började istället gå hem, då det bara tar ca 20-25 minuter från stan.
Det var en mysig promenad hem, men det kändes verkligen att vi var trötta på att gå. Någon shopping i matvarubutiken blev det inte, för vi orkade verkligen inte, vi ville bara hem och slänga oss på soffan. Precis vad vi gjorde också, slängde oss på soffan och bara njöt av att vara hemma. Nico var vrålhungrig som alltid, och glufsade i sig av den kroppstempererade mjölken från Petra. Bästa törstsläckaren kanske?