Idag är det precis en vecka sedan vattnet gick, första förlossningsbesöket blev av, och allvaret närmade sig. Allt det har man nästan glömt när man på morgonen vaknar upp och har Nico liggandes bredvid sig. Har det verkligen gått en vecka redan? Har tio månader passerat så snabbt? Har jag en son?
Imorse så var Nico lite missnöjd över det mesta, men som vanligt var han långt ifrån omöjlig att trösta. Petra bytte blöjan på morgonen, och la sen Nico bredvid mig i sängen. Det fanns ingen möjlighet att ligga kvar dessvärre, då Nico tyckte det var skittrist att ligga kvar i sängen med farsan. Jag tog upp honom gick ut i köket där Petra hade satt igång med att förbereda en god frukost för oss. Jag kunde äta lite innan Nico blev riktigt avundsjuk och också ville ha frukost, så han flög över till mammas famn istället. Tänk att jag ska få njuta av såna här frukostar i jättemånga mornar framöver? Otroligt.
Jag, Petra och Nico hade idag ett möte på sjukhuset, där vi skulle väga Nico, och se så viktuppgången hade startat igång som planerat. Nästan alla barn tappar ca 10% vikt de första dagarna, då amningen oftast inte fungerar perfekt omedelbart, så därför åker man in på kontroll efter ca en vecka och kollar hur det går.
Det här var vårat absolut första tidsbestämda möte, tillsammans med en liten Nico. Det är lite skillnad på att vara två självständiga människor och dra iväg till ett möte, mot att vara två självständiga och en hel handfallen liten gurka med armar och ben. Den här lilla gurkan gör inte ett dyft för att försöka hålla tiden!
Vi gick upp vid 07, och hade tid vid 10:30 på sjukhuset. Efter frukosten så kollade jag när bussarna till sjukhuset kunde tänkas gå. Jag blev allt förutom imponerad, eftersom det bästa alternativet innebar inte mindre än tre bussbyten. Lagom roligt. Det ska väl också noteras att sträckan vi skulle ta oss var på 5km, därmed inte jättelångt, och ännu mer omotiverat med hela tre bussbyten. Jag, Petra och Nico bestämde oss för att gå hela vägen till sjukhuset istället. För första gången så packade vi våran skötväska, eller rättare sagt Petras, jag ska ju ha en egen såklart.
Väskor, vagn, liggdel och mer där till bar vi ned för de tre våningarna, och kom rakt ut i en otrolig storm. Visste hade vi förutsett att det var lite kyligare, men att det skulle blåsa så extremt som det faktiskt gjorde trodde vi inte, även om vi hade sett trädtopparna dansa under frukosten.
Våran lilla resa mot sjukhuset påbörjades. Kändes verkligen helt underbart att få komma ut och gå med Nico i barnvagnen. Det här var trots allt bara andra gången vi var ute med barnvagnen, då första gången blev en liten tripp till matvarubutiken. Men den här dagen skulle vi sätta lite mer press på vagnen, genom att köra långt, genom stadsmiljö och in bland trånga utrymmen.
Vi struttade på i lagom takt, och verkligen njöt av stunden. Kändes inte alls som en transportsträcka, utan enbart som en otroligt mysig dag med min lilla nyskapade familj. Underbar känsla. När vi gick genom citydelen här i Västerås, så kändes det riktigt öde, men ändå på ett mysigt sätt, för helt dött var det ju inte. Vindarna fångade tag i små löv och frön som virvlade runt oss. En man stod och putsade fönstren till sin butik och allt kändes som en liten film. Känslan av höst var även den obehagligt påtaglig, men det fick man ju ignorera så flitigt som möjligt, eftersom det, oavsett årstid, var väldigt mysigt.
Det ska erkännas att vi inte riktigt hann i tid till vårat möte som vi hade, men vi blev heller inte mer än 10 minuter sena, vilket fick anses som ”okej”, med tanke på att vi hade försökt beräkna tiden det tar att göra alla oss tre iordning och komma iväg.
Väl uppe på sjukhusets 6:e våning, så träffade vi en kvinna som skulle väga och kontrollera Nicos olika små värden. Visade sig att han lagt på sig mycket bra med vikt under tiden vi varit hemma. Otroligt bra! Finns ju trots allt risk att barnet fortsätter tappa vikt, varvid man måste sätta igång med ersättningsmat och annat bök. Men inte för oss. Skönt!
Kvinnan (läkare eller undersköterska har jag ingen aning om tyvärr, och något namn tänker jag inte ens försöka chansa fram… eller jo, Karin säger vi, det låter sannolikt) berömde oss sen för att vi hade med oss extra kläder till Nico, då han körde sitt triumferande helikopter-och-kissa-trick när vägningen var klar. Ja, kortfattat, det blev kiss över hela skötbordet.
Efter att vi blivit klara där, så fick vi alla tre gå in i ett rum där Petra kunde amma, vilket nog var perfekt, eftersom Nico annars skulle ha varit riktigt irriterande under hemresan.
Jag kanske också ska notera det faktum att Nico var jätteduktig hela vägen till sjukhuset, sov precis hela vägen, och var på gott humör i stort sett hela tiden på sjukhuset, med undantag för blöjbyten.
Då varken jag eller Petra hade några stora planer för dagen i övrigt, så gick vi även hemåt istället för att ta bussen. Vi hade en del ärenden inne i city, så som att köpa en salva på apoteket, handla amnings-BH åt Petra, köpa en urgod sallad och hämta upp mina reparerade jeans. Dessvärre blev inte riktigt alla delar avklarade, då vi verkligen höll på att hungra ihjäl när vi väl nådde citydelen. Första stoppet blev in på en tämligen känd hamburgerkedja, för att där vinka hej till Johan lite snabbt, därefter knatade vi iväg till lunchstället som fixar sallader som man kan ta med sig. Det fina är att man får plocka ihop sin egna variant, vilket alltid känns fräscht och gott. Så snart vi fått våra sallader, gick vi mot en riktigt framgångsrik klädkedja, där vi letade reda på den BH Petar ville ha. Egentligen skulle vi upp på övervåningen och köpa en liten mössa på Nico, men det blev verkligen inte läge för några fler strapatser, vi greppade BHn, betalade och gick mot bussarna. Nu var det hög tid att få i oss den där lunchen!
Eftersom vi var lite osäkra på hur reglerna kring barnvagnar var, så frågade jag den första bussen som kom, om den som åker med barnvagn åker gratis. Jag var lite övertydlig, och sa det i stil med ”Vi är två stycken, och har en barnvagn med oss, hur många biljetter behöver vi?” Han svarade bara glatt att det behövdes då bara en biljett, då den med barnvagn åker gratis. Så bra, precis som i Stockholm tänkte jag. Våran buss dundrade in på hållplatsen, och jag klev på framtill, medan Petra väntade vid mittdörrarna. So far so good. Vi satte oss i mittdelen av bussen. Våran allra första resa med barnvagn, känns givetvis annorlunda och lite ”spännande”. Plötsligt hojtar en rejält otrevlig röst till. ”Ska du visa biljetten eller?!”. Jag och Petra vänder oss mot busschauffören. som hänger ut och blänger på oss. Jag ifrågasätter det hela, och berättar att den förra busschauffören tydligt förklarade att den med barnvagn åker gratis. Jag hade inte haft några problem alls med att ta emot nyheten om att det faktiskt skulle kosta även för Petra, om det gjordes på ett TREVLIGT sätt. Men den här idioten till busschaufför vrålade ut ilsket som en piskad tjur. Petra började skriva en sms-biljett direkt, så vi skulle kunna åka, men det tog ca 4 sekunder innan idioten återigen började gorma ”SKA NI BETALA ELLER GÅ AV?!”. Självklart ångrar jag att jag inte sagt till honom, eftersom det är vad jag är bäst på, att vara onormalt trevlig mot otrevliga typer, vilket alltid får dem att skämmas och känna sig dumma. Måste ha varit bristen på energi som gjorde det hela. Nu i efterhand är jag riktigt irriterad såklart. Skulle VL få för sig att undersöka saken, så gällde det hela Buss 14, med bussnummer 314, som lämnade Stora Gatan klockan 13:47 Lördagen den 12 Juni 2010.
När vi kom hem, så mumsade vi snabbt i oss salladerna, medan Nico låg kvar i liggdelen och gav ifrån sig miner som tydligt visade på att han minsann också skulle ha lunch snart.
För att få klarhet i det här med reglerna kring barnvagnar på bussar, så ringde jag till VL och frågade. Det visade sig att idioten hade haft rätt beträffande reglerna, vilket jag heller inte klagar över, utan det är enbart det otroligt otrevliga sättet han bemötte oss på. Hur svårt kan det vara att säga ”Ursäkta, men du med barnvagnen behöver också betala för biljett” varvid vi hade berättat samma sak, att vi fått veta annat. Varvid han då skulle följa upp med ”Jaha, ojdå, då hade han tyvärr fått fel information, det kostar för er också”. Ingen, eller nästan ingen, skulle bli arg utav det, om allt framfördes på ett trevligt sätt. Fan ta otrevliga människor, livet är för kort för att kunna vara så grinig.
Efter lunchen, så var det dags för Nico att äta, och sen byta blöja. Jag kom på att vi givetvis måste bada den lilla underbara skapelsen också, så jag fyllde upp handfatet med vatten. Givetvis var det något som knasade utav bara helvete. Vattnet som borde ha kunnat rinna ut genom avrinningshålet, vägrade rinna ut. Ja det rann inte ens ut en droppe eller två, helt tvärstopp. Så när jag doppade ner Nico, steg vattnet alldeles förmycket, och det gick inte att få ner hela honom. Jag lyfte upp honom igen, la honom på skötbordet, skulle dra upp proppen igen, tror du det gick? Nope, den satt som berg. ”Va i…” Jag drog som ett djur, men proppen gick bara inte att få ur. Tillslut hämtade jag en tång och nöp tag, och fick slita upp hela proppen, då det ändå var trögt, men gick tillslut. Blir bara så trött på sånt, givetvis var det inga problem alls när jag satte dit den sen igen. Hur snett kan den hamna?! En enda rak liten pinne, rakt ner i ett litet rakt hål.. Helt osannolikt, och sånt som gör mig irriterad på 2 bruna sekunder.
Nico skrek högt av missnöje precis när jag tagit upp honom första gången, då det ju blev jättekallt efter att ha legat nere i vattnet lite halvt. Men när jag la ner honom andra gången, så lugnade han sig, och tyckte det hela var rent av mysigt. Ganska ovanligt tydligen, iaf enligt systrarna på sjukhuset, som sa att 9 av 10 skrek som små grisar (okej, det där var inte exakt citerat) när de badades.
Nu har Nico fått äta för andra gången, och jag har äntligen fått skriva av mig i ett långt inlägg. Ska se om det blir fler sen :) Har ju några dagar att ta igen som sagt. Vilket är perfekt att passa på med när Nico sover.