Morgonstund med laptop i knät

Härligt, här sitter jag nu i bilen igen, påväg till Uppsala, precis som under gårdagen.
En definition på hur trött jag är, kan mätas i hurvida jag orkar skriva ett inlägg eller inte. Igår så orkade jag inte skriva ett inlägg, och då ska man ha klart för sig att jag har skrivit inlägg efter att nyligen ha varit nedsövd. Men igår var jag helt enkelt för trött i kroppen för att kunna åstadkomma ett vettigt inlägg med iallafall en rättstavning.

Så jag börjar helt enkelt skriva om gårdagen, då den här dagen bara har hållit på i ca 1,5 timme hittills.
Igår var det alltså dags för den stora fotodagen, eller jag kanske ska säga att det var dagen det hade ryktats lite om. Jag, Per och Sara skulle nämligen åka till Katedral i Uppsala, vilket tillhör bland de största skolorna vi fotograferar, med omkring 1500 elever ungefär, där nästan varje klass är på 30 pers. Det är nog lite svårt för en som inte fotograferar grupper, att verkligen förstå hur mycket folk det är, och hur mycket jobb som krävs. Men jag kan då istället vända på det, och säga som så att vi har totalt 20 minuter på oss för varje grupp med 30 pers. Eftersom alla stegen är lite rullande-band-teknik så ska jag skriva upp för dig här hur det går till under dessa 20 minuter.

Folket kommer, jag eller Per tar emot dem, presenterar oss själva, vad vi ska göra, och i vilken ordning. Det är alltid någon som säger ”jag har glömt min lapp”, varvid man givetvis måste förklara hur vi kommer göra angående dessa. Därefter ber jag alla ställa upp sig på en kö, mot porträttdelen, där jag börjar med att fotografera alla.
”Hej vad heter du?” Inleder jag oftast med, och det är då den personens tur att sätta sig på pallen framför mig. Personen säger namnet, jag knappar in det i datorn, tar upp kameran, uppmanar personen till att le, eller justerar hur han/hon sitter. Har personen glasögon så måste dessa justeras med att skjuta upp så mycket som möjligt, och sen ner med hakan. Jag fokuserar på ögat och smäller av två bilder, under tiden som jag uppmanar personen till leende. ”Bra du är klar, nästa!” Så snart de är klara, får de gå bort och ställa sig där gruppbilden sen ska tas.
Jag har totalt 12 minuter på mig att smattra av porträttbilder på alla, för att Per sen ska ha sin tid att ställa upp gruppen och dra iväg ca 4 bilder. Igår lyckades jag med hjälp av Sara vid datorn, pressa in 5 pers per minut i porträttfotograferingen. Det svåra är inte att faktiskt fotografera dem, utan att göra det med ett leenden på deras ansikten. Givetvis inte alla som ler stort, men nästan alla hade iallafall ett smile när jag sköt av sista bilden.
Jag räknade även ut den genomsnittliga tiden för porträttfotografering per person, och det blev 16 sekunder. Haha, galet. Lite som när man får provision som säljare, så är det motiverande att hålla rekordhögt tempo med porträttfotografering. Det är viktigt att man aldrig glömmer bort kvalitén. Fotograferar jag själv, utan hjälp vid datorn, så ligger jag runt ca 3 pers per minut, men det vore roligt att komma upp till 4, mycket mer är svårt utan assistans vid datorn.
Men nu backar jag tillbaks lite och tar dagen från början.
Vid 05:00 ringde väckarklockan, jag snoozade och kramade på Petra, vilket jag måste få göra på morgonen. Gick upp och snabbduschade, käkade en enkel frukost, packade ihop mina grejer, med rätt mycket grejer att äta under dagen på jobbet. Man blir lite mosig efter att ha fotograferat några hundra människor, och då är det bra med mackor, yoghurt, dricka, frukt osv. Allt sånt packade jag med mig, och pussade Petra och Nico hejdå, där de låg så sött i sängen.
Per hämtade upp mig strax efter 06, och vi åkte iväg för att hämta upp Sara också. Sen började resan mot Uppsala. Per hade kollat hur många vi skulle fotografera, och just den här första dagen, så hade vi bara ca 300 elever, vilket ju kändes hur lugnt som helst.
När vi kom fram till skolan, så fick vi tag på en institutionstekniker som hjälpte oss komma till rätt lokal. Vi greppade all utrustning och kånkade upp för tre våningar, och in i en lokal som annars brukade användas för filmundervisning och liknande, den var därmed ganska stor och rymlig, vilket vi ju kunde ha användning för, med tanke på de rätt stora grupperna. Vi började skjuta undan alla bord och stolar, och smällde upp våran egna utrustning.
När allt var på plats, så dröjde det inte länge innan vi fick köra igång. Till en början var det lugnt, då vi bara hade några lärare, vaktmästare osv. Eftersom många av dessa inte ens tar porträtt, så var det ju ännu lugnare.
Men sen, efter att de var klara, började de riktiga klasserna storma oss, och då var det inte läge att chilla längre. Till en början så synkade jag och Sara inte perfekt, vilket fick resultatet att programmet bara laddade in en av två bilder, men sen fick vi kläm på det, och kunde köra på mycket intensivare. Jag klockade oss och kollade hur lång tid vi verkligen tog på oss. Vi hamnade aldrig över 12 minuter, trots strul och meck.
Dagen hade börjat, och allt rullade på. Visste blev det lite småstrul då och då, men vi löste allt under tiden som Per tog gruppbilden. Plötsligt så var det dags för lunch, så jag och Sara gick ner i matsalen för att se om vi kunde få köpa mat från skolan. Läraren som stod och släppte in elever, släppte först in oss och sa sen ”ja ni kommer från ettan va?” jag skrattade lite, och förklarade att vi var fotografer på skolan, han gestikulerade och ojade sig när han såg den vita texten på min svarta tröja ”FOTO”. Han sa sen att vi fick äta utan kostnad. Jag tackade stort, och vi gick in för att ställa oss i en tämligen lång kö.
Jag kommer aldrig riktigt förstå skolmat.

Vi käkade ganska snabbt, och knatade sen upp till Per, så han fick chans att gå ner och äta sin lunch.

[Okej, måste sluta skriva här, dags att på börja nästa arbetsdag..]
Sådär, nu har jag 10 minuter över innan det är dags att köra igång igen. Så jag fortsätter skriva om gårdagen.

Lunchen försvann rätt snabbt, och innan man visste ordet av så var vi igång igen med fotograferingen. Jag fortsatte med porträttfotograferingen, och matade på med bilder tillsammans med Sara. Vi hade inte jättemånga klasser efter lunchen, däremot så kom det så småningom föreningar. Eftersom vi normalt sett har alla elevernas namn inskrivna i datorn, och bara kan markera dem, för att sen placera på porträtt eller gruppbild, så var det lite segt när vi inte hade tillgång till namn vid just föreningsfotograferingen. Vissa föreningar var på kanske 30 pers eller mer, och att sen sitta och skriva in allas namn i datorn tog evigheter. Så slutet av dagen sjönk man snabbt ner i ett träsk av sega råttor. Vi blev alla såsiga i huvudet, och trötta av ljudnivån som blev inne i rummet med alla stojjiga och glada ungdomar.
Vi gick över tiden med totalt 2 timmar, och kändes oss sådär lagom möra när vi äntligen fick sätta oss i bilen och rulla hemåt igen.

När jag kom hem, efter ha lämnat av mina kollegor, så kände jag mig onödigt trött. Petra berättade att hon skulle ta liten kort semester från mig och Nico, och gå hem till Daniel där Hanna och några andra också skulle vara. Jag tyckte det var en jättebra idé från hennes sida, så hon kunde få komma bort en liten stund. Förstå hur jobbigt det måste vara att dygnet runt ta hand om en liten baby, som skriker, bajsar, kräks, vill leka, kräks, vill leka, gråter, sover, vaknar plötsligt, kräks och så vidare. Klart hon ville ha lite semester efter nästan 3 månader.
Jag smällde i mig en bit fläskpannkaka, drog på mig ett par mjukisbyxor, la mig bredvid Nico som Petra hade börjat natta, vinkade hejdå till Petra som gick till Daniel, för att sen tvärdäcka tillsammans med Nico. Vi sov båda djupt och behagligt till klockan 23, då jag plötsligt vaknade av någon anledning. Tvn var på ute i vardagsrummet. Jag gick ut, kollade om Petra kommit hem, tomt. 2 1/2 Män rullade, så jag la mig på soffan, fastän jag inte är speciellt förtjust i serien. Jag fick ett sms från Petra som undrade om vi sov, vilket vi hade gjort när hon skickade de, då smset var nästan två timmar gammalt, haha.

Petra kom hem inte långt efter det att vi skickat några sms till varandra. Inte för att jag skrev något i stil med ”Nu kommer du hem, bitch!” Utan för att alla de andra planerade att dra iväg. Vi somnade hela familjen vid 23:30 ungefär. Lika underbart mysigt varje kväll.