Galen duo gjorde entré

20120117-012251.jpg

Idag hände det verkligen grejer, fastän jag själv var mer eller mindre stenad av trötthet, så var det länge sen så mycket förändring skett på samma dag.

Klockan tiditigt, sisådär 07:45 så lämnade jag och Nico, Petra på sitt jobb, för att sen åka vidare och dumpa av Nico vid sitt ”jobb”. Eftersom Nico verkade lite hängig och trött, så bestämde vi oss för att bara låta honom vara på förskolan en halvdag.

Jag åkte hem direkt efter att jag lämnat Nico och tryckte i mig en frukost för att sen däcka på soffan i några minuter innan jag var tvungen att gå upp igen.
Påväg mot Västerås var nämligen en super-duo bestående av min Mamma och Moster. Team MM! De två hade bestämt sig för att vitmåla hela våran nya lägenhet som vi haft tillgång till sen nyårsskiftet. Jag mötte dem inne på Bauhaus och redan där hörde man skratten eka mellan hyllraderna. Mamma och min kära Moster Git är helt klart två spralliga dårar tillsammans. Vi stod och fulade oss en del inne i butiken vilket såklart fick folk att vända sig om och le. Ett stort gäng färgburkar och några rollers inköptes och dagen kunde börja.
Givetvis hade jag ju tidigare trott att jag skulle kunna delta i målandet, men näe, det visade vara helt omöjligt. Hela kroppen blev svettig och trött av att bara skruva loss några kontakter på väggarna. Jag lämnade Team MM i lägenheten och tog mig hem. Somnade återigen, fastän jag bara hade 20 minuter på mig innan jag skulle hämta Nico och Petra. Kroppen kändes mördande tung.

In i bilen igen, körde iväg, hämtade Nico och Petra, åkte hem och somnade återigen, fast tillsammans med Nico denna gång. Petra knatade under tiden som jag och Nico sov, iväg till Team MM och fixade käk åt dem båda.
Nico vaknade innan mig, men väckte mig med en irriterad ton. Han störde sig kraftigt på en utskjutande låda från byrån i sovrummet. Men eftersom en liten tröja råkade hänga ut, gick det heller inte att stänga lådan, något som tydligt gick Nico på nerverna. ”Aaah… Åh… Grrr!!” hördes, varvid jag öppnade ena ögat med en väldigt trött blick. Såg Nico som ilsket försökte stänga lådan, och log åt hans så bestämda vilja att få igen lådan.

Runt 18-tiden kom Team MM och Petra tillbaks. Det dånade i hela trapphuset när de stormade upp för trapporna. Jag förstod snabbt att det var dem som skulle sparka in ytterdörren inom kort, vilket de också gjorde.

Hela lägenheten är nu kritvit och vi inväntar nu ett nytt golv som ska läggas i hela lägenheten. Därefter blir det en inflytt.

STORT JÄTTETACK KÄRA MAMMA OCH MOSTER!!!

En actionfilm tidigt i sin linda

Nico ville gärna dela med sig av de senaste idéerna till hans kommande storfilm ”Crazy Cars”.

Fullständigt haveri

MEN! Den här gången är det inte min kropp som havererar, utan datorn! Hehe, måste erkänna att det känns skönt att något så enkelt som datorn havererar. Det är så mycket jobbigare när det är ens egna kropp som bara smäller i botten och blir helt befriad från all tänkbar energi.

Vad hände?
Enkelt sagt så tröttnade hårddisken i min dator. Egentligen inget som förvånade mig, eftersom hårddisken stått och snurrat rätt många år. Dessutom hade jag hyfsat bra backuper på flera ställen, så några enorma förluster av data/info/bilder blev det inte heller.
Den enda sega delen var ju att det tog mig ungefär en hel dag att få ordning på datorn igen. Jag ägnade gårdagen till att försöka återuppliva datorn, men det visade sig helt omöjligt.

Så jag fick påbörja ett litet projekt som jag aldrig tidigare testat. Nämligen att öppna upp min iMac helt och hållet. Eftersom datorn bara ser ut att bestå av en enda stor skärm, så är det ett lite annorlunda ingrepp än på den tiden man hade en stor burk stående vid sidan av skärmen eller på golvet. Ska väl sägas att det är snäppet enklare att mecka i en enorm burk. För att lyckas med meckandet så krävdes det lite sugproppar, torx, komprimerad luft på burk, borrmaskin, metall-borr, nya delar och tid. Massor av tid. Eftersom jag aldrig öppnat en iMac tidigare, och heller inte visste hur maskinen såg ut på insidan, så gjorde jag så mycket efterforskningar jag bara kunde innan glasrutan lyftes av från datorn.

En fem år gammal dator var sen isärplockad och spridd över hela vardagsrummet. Jag fick snabbt svar på flera funderingar jag haft. Visade sig att min dator levererat med SATA-kopplingar istället för den aningen äldre standarden PATA, eller IDE som jag är mer vad vid. Det hela gjorde mig glad, eftersom modellen precis innan min dator, levererades med just PATA. Datorn är ju som sagt hela fem år gammal, normalt sett brukat väl folk skrota datorerna vid det laget. Jag köpte in en ny hårddisk av SSD-typ, vilket var den största fördelen med hela projektet. Allt tackvare det att det satt en SATA-koppling i, vilket SSD kräver.

Tyvärr satt inte den nya hårddisken perfekt i datorn, så jag fick använda mig av borrmaskin för att borra nya hål i en hållare, som jag sen lyckades få att sitta perfekt. Alla kablar och enheter i en iMac sitter väldigt tajt, så det går sällan att göra några större justeringar än att byta ut en enhet, vilket bevisligen också kunde vara lite lurigt.

Varför SSD istället för.. ja vad är det annars? Jo SSD är den typ av hårddisk som gäller nu för tiden, och som inte ens fanns när jag köpte min dator för fem år sedan. Skillnaden är att SSD är mer likt en minneskort som vi använder i våra kameror/mobiler osv, dvs inga fysiska delar som snurrar eller skrivararmar som kan repa skivan eller motsvarande. Det medför även en närmast extrem skillnad i läshastighet. Nu tar det 24 sekunder från det att jag trycker på ON till dess att jag har webbläsaren uppe och kan fortsätta skriva på den här texten. Kanske inte låter så snabbt ändå, men då tar du troligtvis inte med i beräkningarna att datorn också är FEM år gammal! Dagens tips, gå över till SSD och ditt datorliv kommer vara bättre på alla sätt. Utom ett, och det är utrymmesmässigt. SSD är väldigt dyrt om man ska ha stora volymer, men man får tänka lite smart tills dess att priserna sjunker ner till dagens standard-hårddiskar.

Planerar du att köpa en ny dator, kan det först vara värt att kika på framförallt hårddisken och ram-minnet. Ram är extra viktigt om du kör med Mac, då dessa använder sig av dessa i större utsträckning än t.ex vanlig PC.

Motivation är allt, nästan.


Alright! Jag är nu inne på min fjärde dag i projekt 100+. Hur har det gått då?
Jo, jag känner redan nu, efter fyra dagar med något bättre koll på näringsintaget att jag fått mer energi. Jag har fortfarande delar som jag måste förbättra, då jag inte alltid äter mellanmål mellan t.ex lunch och middag, vilket jag absolut måste göra om jag vill uppnå en optimal viktuppgång.
Givetvis ser jag ingen förändring på vikten på såhär kort tid, då den extra energi jag får i mig faktiskt bara går till att driva på kroppen i normalt läge. Tidigare har jag ju fått i mig förlite energi, vilket i sig har gjort att jag känt mig trött och orkeslös precis hela tiden. Det i kombination med en usel motivation till att börja äta ordentligt igen var ingen optimal blandning.

Just nu väger jag in på 64,5kg, vilket är otroligt lite, men jag oroar mig inte för det just nu, då jag faktiskt tagit tag i situationen nu. Om jag verkligen lyckas fortsätta lika bra, så kommer jag märka av en mindre viktuppgång om ca en vecka.

Hur gör jag egentligen? Vad har jag förändrat?
Första dagen så gjorde jag en lista där jag enkelt kunde skriva upp hur utvecklingen fortskrider. Nu sitter den listan på kylskåpet, så jag enkelt kan fylla i den varje dag. Varje morgon väger jag mig innan frukost, och på listan kryssar jag i frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag. Sen har jag ytterligare tre fält där jag kan fylla i ”aktivitet”, ”näringsdrycker” och ”plus/minus”. Anledningen till att jag vill ha med aktivitet som ett fält, är för att se om aktiviteterna ändras ju mer energi jag får. Tar man de första fyra dagarna nu t.ex, så har jag inte haft några aktiviteter alls, eftersom någon energi för att gå ut och gå eller springa inte har funkat. Näringsdrycker sveper jag minst två om dagen, men ibland kan det gå upp till hela sex stycken. Varje dryck innehåller 300kcal.
Plus/mins-fältet fyller jag bara i kommentarer på dagen med några får ord.

Tackvare denna lista, så pressar jag mig själv till att hålla lite extra koll, vilket också gör det snäppet roligare. När jag duschade idag t.ex så stod jag och funderade på om jag skulle svepa mina näringsdrycker innan lunchen, eller om det var bättre att göra det direkt efter. Tidigare var tankarna mer ”Fan.. måste fixa lunch snart också..”.

96 dagar återstår av mitt projekt, någon målvikt är inte satt, för jag har faktiskt ingen aning om hur mycket min kropp klarar av att öka i vikt på en så relativt kort tid. Men någonstans i huvudet har jag en vikt runt 70-71 kg som mål. Kommer jag dit, så kommer jag se så mycket friskare ut, och eventuellt känna mig mycket friskare, fistlar och helvete till trots.

Ett skadeskjutet projekt

Jag har sagt det förr, men tar mig tid att säga det igen.
Jag är har aldrig gillat sättet som många andra lägger upp personliga mål. Folk får ju såklart göra som dem vill, menar bara att jag själv inte gillar att göra just på det viset. ”VAD MENAR DU?!”

Såhär är det, hur ofta har man inte hört ”efter nyår ska jag börja träna”. Finns sen en oändlighet på dessa startdatum. ”Nästa månad ska jag sluta röka” osv osv. Jag har då aldrig gillat att ha den där väntan, och jag upplever det som att de som sätter sina målbilder på just det sättet, väldigt sällan lyckas. Är man motiverad att förändra så gör man det direkt.

Jag har ju tidigare pratat om mitt projekt ”100+” som handlar om att ägna 100 dagar till att öka i vikt. Jag har sen idéen dök upp fått brottas riktigt hårt med min usla kropp. Det blev flera operationer och något projekt startade inte igång tackvare den fullständiga bristen på motivation.

Men nu är jag motiverad på nytt och har även lagt till en ”Äh va fan, bära eller brista”-attityd. Med det menar jag inte att jag ska köra på SÅ min kropp går sönder, utan jag kör på även fast risken finns att den går sönder mitt i projektet. Händer det att jag tvingas bryta så får det bli så, jag tänker hursomhelst inte vänta på att se det ske.

Vad händer nu då?
Jo nu är det så att jag kommer dra fram en lista med alla dagarna, där jag för varje dag ska kunna kryssa i vilka måltider jag ätit och hur många näringsdrycker jag tagit. Listan ska även hjälpa mig komma ut på mer aktiviteter, så som att gå eller motsvarande. Jag ska även väga mig varje morgon och få in en bra rutin på det hela.
Vilken målvikt har jag? Osäkert, det viktigaste är inte vad vågen visar, utan hur jag känner mig. Får jag mer energi och ork att bara leva lite mer, så har jag verkligen lyckats bryta en otroligt negativ trend.

Så nu händer det, projekt 100+ är igång och jag ska dela med mig av resultatet. Håll fan tummarna nu, jag behöver lyckas nu.