I torsdags så var det återigen dags för mig och Per att åka till Uppsala. Vi hade ju allt klart i den skola där vi skulle fotografera. Med allt klart, menar jag att grunden fått stått kvar, så som bakgrunder, paraplyer m.m. Vilket är ren lyx under skolfoto. Då behöver man bara komma till platsen och tjonga upp blixten, starta laptopen, sätta i minneskort och batteri i kameran, ställa in allt och sen är man redo att rulla igång dagen. Många kan ju säkert tro att vi bara behöver komma dit och starta kameran, men det är som sagt lite mer saker än så.
Den där dagens fotografering gick rätt snabbt, då vi inte hade några föreningar att fotografera, som kräver lite mer jobb än en vanlig skolklass, där vi har alla namnen inskrivna i datorn från början. Är det en förening, med random människor, så måste vi själva skriva in alla deras namn i datorn, och sen namnsätta själva bilden, vilket i sig tar betydligt längre tid såklart.
Men även om vi nu hade det ”lugnt” utan några föreningar, så var ju schemat pressat såklart. Då vi har 20 minuter totalt för att presentera oss, berätta hur vi kommer jobba, ställa upp alla i kö, ta porträttbilder, namnsätta dessa, och välja ut bästa bilden direkt, för att sen ställa upp alla för gruppbild, placera dem rätt, finjustera, ta bilden, och sen återigen namnsätta. Därefter är det klart. ”Meh, 20 minuter är ju en oändlighet!” Mjo, om man har en klass på 10 pers så är det ju ingen konst för de flesta, men när det är 30 pers i varje klass, så kan det börja bli svettigt om tårna för att verkligen inte hamna efter en enda minut.
Jag kollade min logg efteråt, för att se hur tätt jag fotograferade folk. Och det visade sig att jag pressat in hela 5 pers per minut! Helt själv då, utan assistans vid datorn. Givetvis var 5 pers mitt maximum, men mellan 4 och 5 pers per minut var inte direkt ovanligt. Logg-filen är alltså en fil som registerar allt jag gör på datorn när jag fotograferar, namnsätter och startar igång med nästa, vilket ger mig möjlighet att kolla hur snabbt jag jobbar. Det är inte syftet med loggen, men jag använder den så. Genomsnittet på en persons tid framför kameran var därmed 12 sekunder. Haha! Jag är grym!! ”Meh, det är väl ingen konst, jag kan fotografera 1000 pers på en sekund!” Det är mycket möjligt, men frågan är då hur bra kvalité du har i bilderna? Jag håller kvalité i mina bilder, det är leenden, det är snyggt beskuret, det är skärpa och det är glädje i det jag gör. För trevlig, det är jag minsann, även fast jag håller ett högt tempo, jag ger alla ett leende, ett menat leende. Det enda jag gör är att jag jobbar väldigt metodiskt och håller ett högt tempo. Det kan tyckas överdrivet, men faktum med så var det vad som krävdes för att vi skulle kunna hålla vårat schema riktigt bra. Det var bara någon gång vi sackade efter 5 minuter, men då tog jag ju ikapp det hela, genom att ta in nästa klass 5 minuter tidigare, samtidigt som Per fotograferade gruppbilden. Voila! Så var vi ikapp igen.
Såhär höll dagen på, och jag kan tänka mig att många tycker det är som att jobba på McDonalds, men nej, det är långt ifrån något sådant, det enda är att man håller högt tempo. De allra flesta är glada och roliga att få fram, och det blir gott om skratt.
Vi jobbade fram till 16-tiden ungefär, och begav oss sen hemåt igen. Det är väl inte utan anledning som man oftast känner sig lite seg vid den här tiden då man åker hem igen. Eftersom vi börjar jobba vid 06 på morgonen, dvs när vi börjar åka mot Uppsala. För att sen komma hem igen vid 18. 12 timmars arbetsdag tar lite på kroppen.
Men för att inte bara däcka på soffan direkt, så gick jag och Petra till Daniel där det tydligen skulle bakas bullar för fullt. Innan vi gick hem till honom, så handlade vi lite först, och därefter gick vi till Daniel, där även Sandra befann sig.
Man skulle väl kunna tro att vi alla skulle ha ett finger med i bullbaket, men det var faktiskt bara Daniel som bakade. Några bullar åt vi heller aldrig faktiskt, haha. Kan ha berott på att bullbaket startade igång runt 21-tiden, vilket ju var lite i det senaste laget. Jag blev rätt i slutet av kvällen, och däckade lite smått i soffan.
Strax efter 22 så gick vi återigen hem och tvärdäckade. Jag skulle återigen upp vid 05:30 dagen efter, så det kändes lägligt att få somna innan 24 iaf.
Härligt, här sitter jag nu i bilen igen, påväg till Uppsala, precis som under gårdagen.
En definition på hur trött jag är, kan mätas i hurvida jag orkar skriva ett inlägg eller inte. Igår så orkade jag inte skriva ett inlägg, och då ska man ha klart för sig att jag har skrivit inlägg efter att nyligen ha varit nedsövd. Men igår var jag helt enkelt för trött i kroppen för att kunna åstadkomma ett vettigt inlägg med iallafall en rättstavning.
Så jag börjar helt enkelt skriva om gårdagen, då den här dagen bara har hållit på i ca 1,5 timme hittills.
Igår var det alltså dags för den stora fotodagen, eller jag kanske ska säga att det var dagen det hade ryktats lite om. Jag, Per och Sara skulle nämligen åka till Katedral i Uppsala, vilket tillhör bland de största skolorna vi fotograferar, med omkring 1500 elever ungefär, där nästan varje klass är på 30 pers. Det är nog lite svårt för en som inte fotograferar grupper, att verkligen förstå hur mycket folk det är, och hur mycket jobb som krävs. Men jag kan då istället vända på det, och säga som så att vi har totalt 20 minuter på oss för varje grupp med 30 pers. Eftersom alla stegen är lite rullande-band-teknik så ska jag skriva upp för dig här hur det går till under dessa 20 minuter.
Folket kommer, jag eller Per tar emot dem, presenterar oss själva, vad vi ska göra, och i vilken ordning. Det är alltid någon som säger ”jag har glömt min lapp”, varvid man givetvis måste förklara hur vi kommer göra angående dessa. Därefter ber jag alla ställa upp sig på en kö, mot porträttdelen, där jag börjar med att fotografera alla.
”Hej vad heter du?” Inleder jag oftast med, och det är då den personens tur att sätta sig på pallen framför mig. Personen säger namnet, jag knappar in det i datorn, tar upp kameran, uppmanar personen till att le, eller justerar hur han/hon sitter. Har personen glasögon så måste dessa justeras med att skjuta upp så mycket som möjligt, och sen ner med hakan. Jag fokuserar på ögat och smäller av två bilder, under tiden som jag uppmanar personen till leende. ”Bra du är klar, nästa!” Så snart de är klara, får de gå bort och ställa sig där gruppbilden sen ska tas.
Jag har totalt 12 minuter på mig att smattra av porträttbilder på alla, för att Per sen ska ha sin tid att ställa upp gruppen och dra iväg ca 4 bilder. Igår lyckades jag med hjälp av Sara vid datorn, pressa in 5 pers per minut i porträttfotograferingen. Det svåra är inte att faktiskt fotografera dem, utan att göra det med ett leenden på deras ansikten. Givetvis inte alla som ler stort, men nästan alla hade iallafall ett smile när jag sköt av sista bilden.
Jag räknade även ut den genomsnittliga tiden för porträttfotografering per person, och det blev 16 sekunder. Haha, galet. Lite som när man får provision som säljare, så är det motiverande att hålla rekordhögt tempo med porträttfotografering. Det är viktigt att man aldrig glömmer bort kvalitén. Fotograferar jag själv, utan hjälp vid datorn, så ligger jag runt ca 3 pers per minut, men det vore roligt att komma upp till 4, mycket mer är svårt utan assistans vid datorn.
Men nu backar jag tillbaks lite och tar dagen från början.
Vid 05:00 ringde väckarklockan, jag snoozade och kramade på Petra, vilket jag måste få göra på morgonen. Gick upp och snabbduschade, käkade en enkel frukost, packade ihop mina grejer, med rätt mycket grejer att äta under dagen på jobbet. Man blir lite mosig efter att ha fotograferat några hundra människor, och då är det bra med mackor, yoghurt, dricka, frukt osv. Allt sånt packade jag med mig, och pussade Petra och Nico hejdå, där de låg så sött i sängen.
Per hämtade upp mig strax efter 06, och vi åkte iväg för att hämta upp Sara också. Sen började resan mot Uppsala. Per hade kollat hur många vi skulle fotografera, och just den här första dagen, så hade vi bara ca 300 elever, vilket ju kändes hur lugnt som helst.
När vi kom fram till skolan, så fick vi tag på en institutionstekniker som hjälpte oss komma till rätt lokal. Vi greppade all utrustning och kånkade upp för tre våningar, och in i en lokal som annars brukade användas för filmundervisning och liknande, den var därmed ganska stor och rymlig, vilket vi ju kunde ha användning för, med tanke på de rätt stora grupperna. Vi började skjuta undan alla bord och stolar, och smällde upp våran egna utrustning.
När allt var på plats, så dröjde det inte länge innan vi fick köra igång. Till en början var det lugnt, då vi bara hade några lärare, vaktmästare osv. Eftersom många av dessa inte ens tar porträtt, så var det ju ännu lugnare.
Men sen, efter att de var klara, började de riktiga klasserna storma oss, och då var det inte läge att chilla längre. Till en början så synkade jag och Sara inte perfekt, vilket fick resultatet att programmet bara laddade in en av två bilder, men sen fick vi kläm på det, och kunde köra på mycket intensivare. Jag klockade oss och kollade hur lång tid vi verkligen tog på oss. Vi hamnade aldrig över 12 minuter, trots strul och meck.
Dagen hade börjat, och allt rullade på. Visste blev det lite småstrul då och då, men vi löste allt under tiden som Per tog gruppbilden. Plötsligt så var det dags för lunch, så jag och Sara gick ner i matsalen för att se om vi kunde få köpa mat från skolan. Läraren som stod och släppte in elever, släppte först in oss och sa sen ”ja ni kommer från ettan va?” jag skrattade lite, och förklarade att vi var fotografer på skolan, han gestikulerade och ojade sig när han såg den vita texten på min svarta tröja ”FOTO”. Han sa sen att vi fick äta utan kostnad. Jag tackade stort, och vi gick in för att ställa oss i en tämligen lång kö.
Jag kommer aldrig riktigt förstå skolmat.
Vi käkade ganska snabbt, och knatade sen upp till Per, så han fick chans att gå ner och äta sin lunch.
[Okej, måste sluta skriva här, dags att på börja nästa arbetsdag..]
Sådär, nu har jag 10 minuter över innan det är dags att köra igång igen. Så jag fortsätter skriva om gårdagen.
Lunchen försvann rätt snabbt, och innan man visste ordet av så var vi igång igen med fotograferingen. Jag fortsatte med porträttfotograferingen, och matade på med bilder tillsammans med Sara. Vi hade inte jättemånga klasser efter lunchen, däremot så kom det så småningom föreningar. Eftersom vi normalt sett har alla elevernas namn inskrivna i datorn, och bara kan markera dem, för att sen placera på porträtt eller gruppbild, så var det lite segt när vi inte hade tillgång till namn vid just föreningsfotograferingen. Vissa föreningar var på kanske 30 pers eller mer, och att sen sitta och skriva in allas namn i datorn tog evigheter. Så slutet av dagen sjönk man snabbt ner i ett träsk av sega råttor. Vi blev alla såsiga i huvudet, och trötta av ljudnivån som blev inne i rummet med alla stojjiga och glada ungdomar.
Vi gick över tiden med totalt 2 timmar, och kändes oss sådär lagom möra när vi äntligen fick sätta oss i bilen och rulla hemåt igen.
När jag kom hem, efter ha lämnat av mina kollegor, så kände jag mig onödigt trött. Petra berättade att hon skulle ta liten kort semester från mig och Nico, och gå hem till Daniel där Hanna och några andra också skulle vara. Jag tyckte det var en jättebra idé från hennes sida, så hon kunde få komma bort en liten stund. Förstå hur jobbigt det måste vara att dygnet runt ta hand om en liten baby, som skriker, bajsar, kräks, vill leka, kräks, vill leka, gråter, sover, vaknar plötsligt, kräks och så vidare. Klart hon ville ha lite semester efter nästan 3 månader.
Jag smällde i mig en bit fläskpannkaka, drog på mig ett par mjukisbyxor, la mig bredvid Nico som Petra hade börjat natta, vinkade hejdå till Petra som gick till Daniel, för att sen tvärdäcka tillsammans med Nico. Vi sov båda djupt och behagligt till klockan 23, då jag plötsligt vaknade av någon anledning. Tvn var på ute i vardagsrummet. Jag gick ut, kollade om Petra kommit hem, tomt. 2 1/2 Män rullade, så jag la mig på soffan, fastän jag inte är speciellt förtjust i serien. Jag fick ett sms från Petra som undrade om vi sov, vilket vi hade gjort när hon skickade de, då smset var nästan två timmar gammalt, haha.
Petra kom hem inte långt efter det att vi skickat några sms till varandra. Inte för att jag skrev något i stil med ”Nu kommer du hem, bitch!” Utan för att alla de andra planerade att dra iväg. Vi somnade hela familjen vid 23:30 ungefär. Lika underbart mysigt varje kväll.
Jag vet, alla mina inlägg innehåller numera arbete. Men det är också så mina dagar ser ut, och eftersom min kära hemsida bygger på mina dagar, så är det ju det enda rimliga.
Jag hann sova i några timmar innan det vid 04:30 var dags att kliva upp ur sängen igen. Även om jag inte kände mig helt borta, så var det ändå lite tungt att gå upp innan solen ens funderat på att visa några glada strålar. Det blev ännu en snabb morgon, så snabb att jag inte ens käkade frukost, vilket är extremt ovanligt för min del, då jag är starkt beroende av att få i mig frukost. Men nöden har ingen hunger, som jag alltid säger, typ.
Vid 05:20 hämtade jag upp Per utanför hans port. Vi rullade vidare till Vallby för att hämta upp en ny medarbetare vid namn Sara. Det kan väl nämnas som parentes att hon är bästa kompis med Linda som jag har jobbat med ett antal gånger tidigare. Så snart vi hämtat upp henne, så rullade vi till ett av våra lager och hämtade upp lite mer barnanpassade grejer, så som en liten söt vit stol, fårskin och liten mjuk leksak, i form av en giraff som åker i en jordgubbsbil. Bra grejer för att få barnen på förskolan att känna sig lite lugnare.
Vi rullade iväg mot Uppsala hållet, eller närmare bestämt Knivsta, och ännu mer specifikt, Lagga. Regnet tröttnade inte i första taget, och bara haglade ner mot vindrutan. Resan dit tog omkring en och en halv timme.
När vi kom fram, så parkerade jag utanför skolan, och Per gick iväg för att se om det fanns någon där. Jag och Sara började packa ur, för att sen greppa prylarna, och började gå mot ingången som låg runt två husknutar. En kvinna öppnade upp åt oss, och hälsade oss välkomna. Jag frågade om hon sett min kollega Per, men hon hade inte sett någon alls. Jag tittade runt på skolgården, och såg inte en käft. Gick in i skolan, ingen Per. Förstod inte vart han kunde ha tagit vägen på så kort tid. Men plötsligt så stod han där inne i lokalen där vi skulle vara, haha. Ghost.
Alla grejer riggades, och vi var redo för fotografering. Den första gruppen var däremot en helt ny typ av grupp att fotografera. Nämligen barn från åldrarna ”jag kan inte sitta själv utan stöd” till ”jag har lärt mig att vara kaxig med kepsen på sne”. Vi hade 40 minuter på oss med 30 barn, men det räckte inte riktigt till, då varje barn tog otroligt mycket tid. Det kunde ta en hel minut att bara hitta en unge som inte hade fotograferats t.ex.
Det var omöjligt att hålla rätt tempo i början, så vi blev sena, men lyckades tack vare lite mer uppstyrda klasser sen efter, komma ikapp igen.
Vid 11-tiden så var det dags för lunch, och vi fick faktiskt äta lunchen på skolan, vilket alltid är uppskattat. Vi sparar själv lunchpengar och slipper åka runt för att hitta ett lämpligt ställe att äta på.
Per och Sara gick iväg för att äta först, så jag kunde vakta prylarna. Därefter var det min tur att käka. Det serverades lax, potatis och dillsås. Grymt gott. Det enda jag hade att klaga på var själva laxen i sig, som så tråkigt nog är så väldigt industritillverkad. Perfekta små fyrkantiga klossar, hårt packade och med reducerad smak. Det är synd att barn serveras sån här industrimat, då det verkligen förstör ens bild av hur det verkligen ska smaka.
Men jag kunde utan problem äta mig mätt.
Efter lunchen hade vi bara två fotograferingar kvar. Sista klassen och sen lärarna. Det hela gick ju riktigt snabbt, och innan vi visste ordet av, så var allt klart, och vi kunde börja rulla hemåt igen.
Påvägen hem så var vi alla lite sådär mysigt sega. Per blev väldigt trött i slutet, vilket märktes i hans körning, små klassiska ryck hit och dit. Så jag höll ett litet extra öga på honom under tiden vi rullade på vägarna. Sånt som kan hända den bäste. En liten, och rätt irriterande sak som hände, var att vi fick ett sjuhelvetes stenskott i den en vecka nya rutan på bilen. Eftersom vi tidigare hade haft en stor spricka över rutan, så hade vi precis fått den bytt på servicen. Och nu, bara en vecka efter, fladdrar det in en tjock sten från helvetet och sätter ett sånt stjärnkryss rakt i rutan, att man inte kunde annat än skratta åt ironin.
Först åkte vi iväg för att lämna av Sara, för att därefter åka tillbaks till ”basen”. Jag pratade med Kalle om små buggar som uppstått, så han kunde kolla dessa, samt att jag fixade flera småsaker för de nere på produktion etc. Per fixade sina grejer, ringde samtal och justerade schemat tillsammans med Johan.
Eftersom jag och Per är det kanske starkaste teamet, så ändrade vi om så att vi skulle ta tre dagars tyngre fotografering på Katedral i Uppsala. Normalt sett så var det en annan patrull som skulle sköta det hela, men vi gjorde ändringen för att vara säkra på att det hela skulle gå vägen. Inte för att de vi bytte med inte skulle klara av det, men de skulle kanske sätta för stor press på dem, vilket bara gör jobbet tråkigt och extremt jobbigt.
Vid 16:30 ungefär, så rullade jag och Per ner på stan, hämtade upp Petra och Nico som stod fast i spöregnet. Därefter åkte vi hem, och fick se spöregn kombinerat med blå himmel och varm strålande sol. Märklig syn. Läcker rent av.
När Per lämnat av oss, så gick vi till matbutiken för att shoppa lite middag och bra grejer inför morgondagen, då jag och Per ska köra igång ett riktigt tungt uppdrag i Uppsala. Jag kommer fotografera ungefär 600 pers, och ha rätt ont om tid för varje.
Då vi hade Daniels hund också, så kunde inte Petra följa med mig och Nico in i butiken. Jag och Nico letade runt på alla de ingredienser som behövdes för middagen, fläskpannkaka. En maträtt vi har ätit rätt ofta de senaste 6 månaderna. Enkelt och gott.
Nico tyckte däremot inte att det var fullt så roligt, så han däckade rätt snabbt i vagnen. Vi hittade allt som behövdes, och lite till. Vädret utomhus hade växlat helt och hållet från undergångsregn till strålande solsken med stora leenden.
Väl hemma igen, så kände jag en rätt stark trötthet i kroppen. Svepte i mig ett stort glas Oboy för att få i mig snabb energi, och började laga ihop middagen. Under tiden som jag och Nico lagade middag, gick Petra med Killer. Nico tyckte det var rätt roligt att laga mat, tills han så småningom blev hungrig själv.
Vid 20-tiden så kom Daniel och Sandra förbi. De hade köpt med sig pizza och bjöd in sig själva på en filmkväll hemma hos oss. Sandra trodde sig råka väcka Nico när hon stormade in genom entrédörren, men han hade bara varit väldigt arg, och växlat mellan att sova till att vakna plötsligt och bara gallskrika.
Kvällens film blev Avatar, då Daniel inte hade sett den. Jag misstänker att han kommer skriva något om den på sin hemsida, som jag ännu inte skrivit så mycket om, men det kommer.
Imorgon är det 06:00 som gäller, och en mycket större utmaning som väntar.
Idag så startade skolfoto igång på riktigt. Ja, den där intensiva perioden som jag pratat om så många gånger tidigare. Som tur var, så hade vi inte en fulldag planerad just idag, men det var ändå första dagen på skolfoto.
Klockan 06:00 ringde min väckarklocka, jag valde att snooza lite och krama på min underbara flickvän som låg bredvid mig, samt för att titta lite på underbart söta Nico som låg så sött i sängen. Jag duschade riktigt snabbt, åt en kvick frukost och packade iordning det sista inför dagen. Vid 06:50 hoppade jag in i bilen och brände iväg in mot stan för att hämta upp Per. Vi hade kommit överens om att han skulle bli hämtad klockan 07:00. Vi matchade varandra perfekt, så han kom precis ut genom porten när jag kom rullande.
Målet vi hade var att åka till Uppsala, och bränna av rejält med bilder på folk. Resan dit tog ca en timme, kanske lite mer. Redan påvägen dit i bilen, så fick jag veta att schemat blivit lite knasigt, och att vi bara fått 10 minuter för att fånga porträtt och gruppbild på 30-manna-klasser, vilket är på tok förlite. Men vi hade inga större möjligheter att påverka det nämnvärt.
Väl framme så ställde vi upp alla grejerna, startade i gång blixtar, kameror, datorer, och reste upp bakgrunder och paraplyer. Vi hade ganska gott om tid på oss, vilket kändes riktigt skönt.
Klockan 10:00, så kom den första gruppen, precis enligt schemat. Vi körde igång direkt, men möttes snabbt av problem. Mjukvaran i datorerna, som var helt ny, kaosade till det ganska rejält för oss. Allt från att jag inte kunde spara till att bilder inte laddades in. Eftersom vi redan hade ett extremt tajt schema, så funkade det inte alls med såna problem. Jag smattrade på i ett ganska raskt tempo, och drog iväg porträttbilder på mellan 2 till 3 pers i minuten, samt namnsatte deras bilder, och valde vilken bild som var bäst. Efter ca 30 pers, så tvärdog blixten, och jag fick snabbt byta den, för att återigen ställa in ljus och allt på nytt, vilket kändes fånigt segt, eftersom jag bara ville öka hastigheten ännu mer. Med ny blixt, och mjukvara som slutade jävlas, så kunde jag ösa på rätt bra. Så snart mina bilder vara klara, så fick folk börja fotograferas av Per, och därmed ta gruppbilder. Per är väldigt erfaren i det här jobbet, så det blir lite andrum för mig i någon minut, innan nästa gäng kommer in, i normala fall. Den här gången så hade vi inte tid för sånt, så jag fick försöka pressa in nästa grupp redan när han höll på med sitt.
Givetvis knasade även Pers dator rejält, och krävde tre omstarter under fotograferingen. Hopplöst kan man nog säga, minst sagt. Vi blev en hel timme försenade, vilket inte berodde så där väldigt mycket på strulen med mjukvara och hårdvara, utan mer på att vi hade ett så extremt tajt schema. Vi hade behövt iaf det dubbla, så jag tycker vi gjorde ett bra jobb.
Tyvärr så var det inte slut på trassel när alla var färdiga. När jag skulle föra över alla bilder jag tagit, så upptäckte jag att massor av bilder fattades. De fanns på minneskortet, men de som skulle vara namngivna på datorn hade ersatts av ett enda namn. Lustigt nog så var förnamnet Adam. Man kan lätt tro att det var mitt namn som hade ersatt, men riktigt så var det inte. En bugg i programmet hade gjort att alla namn jag valt efter en viss tidpunkt, hade helt sonika ersatts av ett enda namn som jag klickat i tidigare. Pust.
Vi packade ihop all utrustning, och åkte hem. Under resan hem så var det lika varmt som vanligt i dodgen, och vi lyckades komma tillbaks till ”basen” vid 14:30 ungefär. Eftersom vi stannat till lite snabbt vid en närliggande matbutik, så trodde jag att jag skulle få avnjuta en lunch, men riktigt så blev det inte. Jag hann precis öppna upp potatissallad-förpackningen, innan Per kom rusande till mig i lunchrummet, och sa att jag var tvungen att greppa all min utrustning och dra iväg till några kollegor som fått problem. Jag tog tag i allt, och hoppade in i dodgen. Brände iväg till Råby där Linda och Adam stod och försökte fotografera. Deras batteri hade tvärdött, trots att de var fulladdat kvällen innan. Jag gav dem ett nytt, och åkte sen därifrån igen, efter att jag kollat så de klarade av läget själva. Åter tillbaks vid ”basen” så fick jag smälla i mig min lunch samtidigt som jag, Per och Kalle hade genomgång av dagens problem med mjukvaran. Kalle är den som har skapat programmet, och därmed den som kan koda om så vi blir av med problemen.
Jag hjälpte Kalle så mycket jag kunde för att hitta källan till problemet. Och vi satt båda två och felsökte, och letade ledtrådar i filerna som fanns kvar från dagens fotografering. Logg-filer och historik gicks igenom, men gav oss tyvärr inte många ledtrådar till en början, men när vi sen började pussla ihop allt, så började Kalle få idéer på hur han skulle kunna koda om programmet.
Eftersom jag fortfarande hade fel på många av mina porträtt, så fick jag sitta och ändra det manuellt, genom att kolla på gruppbilden, som i sig har en excelfil med namnen inlagda. Ett väldigt pysslande ska sägas. Tog flera timmar för mig att få ordning på de klasser som hade blivit fel.
Vid 20:30 slutade jag, och hade då lyckats få ordning på det hela.. Kände mig lite mör i huvudet efter en arbetsdag på 13,5 timmar. Inget rekord direkt, men ändå så man känner av att det har varit en lång dag. Imorgon börjar jag 05:20, och lär behöva gå upp 04:30 för att hinna med det hela.
Det här inlägget hör egentligen hemma mycket tidigare i flödet, men bättre sent än aldrig.
Under tiden som jag var och jobbade i Malmö, så skedde det stora hemligheter hemma i Västerås.
Eftersom Daniel fyllde år samma dag, så planerade Sandra, Johan, Hanna, Petra och Nico riktiga bus. Jag tänker inte göra något långdraget av det hela, eftersom jag inte ens var med. Men som jag fick det berättat, så hade de alla förberett med att skriva ut skyltar som de satte upp på lyktstolpar i närheten av bussen där han senare skulle kliva av, de satte även upp skyltar vid portar till hans syster, samt i hans egna trappuppgång. Texten på skylten i hans trapphus kan du läsa på en av bilderna nedan.
Eftersom det inte bara dög med att sätta upp trötta, men roliga lappar överallt, så såg de till att ta sig in i hans lägenhet och FYLLA sovrummet med ballonger. Jag skojar inte, de fyllde rummet! Vilket du givetvis kan se på bilderna också. Sen vill jag notera att Daniel fyllde bara 26, och inte 30 som lapparna gärna vill inbilla folk.
Stort grattis till Daniel ska väl ändå sägas tycker jag, haha.
Imorse så vaknade jag till och från efter 06 på morgonen. Nico var i fullgång med att sparka främst på mamma, men det lyckades även hålla mig vaken, stundvis. Men sen vid 08 så låg han och halvsov, samtidigt som han sprattlade järnet, så jag drog över honom till mig, och lät honom ligga och sparka på mig istället för Petra. Givetvis vaknade han i samma veva som jag drog tag i honom, så det blev inget liggande i sängen, utan upp och skutta istället. Det sköna med Nico är att han nästan alltid är väldigt lugn på morgonen när han vaknar, ja det vill säga i humöret då. Jag kunde utan problem sätta honom ner i babysit och bara låta honom gurgla och prata bäst han ville. Under tiden så plockade jag iordning saker som jag behövde ha med mig till jobbet vid 12:00. Nico var väldigt samarbetsvillig, och lät mig ta den tid det tog att få ordning på sakerna.
När han sen började pipa och göra ljud ifrån sig, som inte var alls lika harmoniska som hans gurglande och bläbbande, så tog jag upp honom, gick till skötbordet, tog bort kissblöjan, och genast sken han upp som en solstråle. Han har verkligen börjat uppskatta skötbordet. Väldigt sällan han blir arg när vi lägger honom där, minns inte senast det hände ens.
Jag bestämde mig för att det var dags att ta en dusch för oss båda, så jag gjorde oss iordning för en gemensam dusch, och gjorde även rent handfatet ordentligt, då Nico alltid får bada efter att han har duschat, så han kan få bada i lite babyolja, och bli sådär babymjuk efteråt.
Vi duschade, och han låg och blinkade mot alla vattendroppar som stänkte i ansiktet på honom. Jag tror det är väldigt bra att låta honom få vattenstänk sådär, för han blir aldrig ledsen eller så, utan gillar bara läget. Planen är ju att börja med lite babysim sen så småningom.
Petra vaknade till, och kom in i badrummet, lagom tills dess att Nico badat klart.
Vi åt frukost tillsammans, samtidigt som Nico satt i sin babysit och bara jollrade. Väldigt skönt att han kan sitta i den numera. Även om han bara gör det väldigt korta stunder i taget.
Strax innan 12 så hoppade jag in i bilen och drog iväg till jobbet. Vi hade planerat en sista genomgång där, innan den verkliga arbetsperioden startar igång imorgon måndag. Då blir det ingen nåd på tempo och de tekniska delarna får inte strula. Tyvärr så strulade det med en gång, och mjukvaran vi skulle installera vägrade fungera som planerat. Vårat IT-geni fick därför gå igenom mjukvaran på en dator där det fungerade, och på så sätt visa oss innan vi fick en fungerande mjukvara på våra egna datorer. Jag pratade lite snabbt med Per också, och fick ytterliggare några nya prylar som ska användas from måndag.
Jag ser fram emot att få köra igång på riktigt, även om det kommer bli riktigt tuffa dagar där pauser och stressfria timmar kommer vara ett minne blott.
När jag var klar med allt på jobbet, så åkte jag hem, för att sen möta upp Daniel så vi kunde göra ett snabbt besök på den stora elektonikjätten vid Erikslund, och återigen lämna in mitt objektiv. Av någon anledning så har objektivet fått för sig att fladdra som bara den med bländaren, vilket gör det extremt svårt för mig att ta en enda bra bild. Hela inlämnandet gick bra, och jag spanade även efter en videokamera. Jag har ju kommit fram till att det verkligen måste införskaffas en sån. Du kan kanske tycka det är märkligt att jag inte redan har gjort det, så beror det på att jag har velat så fruktansvärt mycket fram och tillbaks. Å ena sidan vill jag ju bara använda en Canon 5D Mark II till att filma Nico och familjen här hemma, men sen inser jag efter att ha testat det rent praktiskt nu ett tag, att jag aldrig kommer kunna filma riktigt så mycket som jag vill. Jag måste därför införskaffa mig en videokamera som fungerar i alla lägen, och alltid ger mig möjlighet att fånga stunderna med familjen. Däremot så kommer jag aldrig kunna sluta älska att filma med Canon 5D Mark II, den klappar arslet på alla andra kameror. Tyvärr hittade jag inget utav det som jag sökte, och fick åka hem tomhänt.
När vi kom hem, så visade jag Daniel lite hur man redigerar bilder på datorn. Han fick en liten kort intensivkurs i Photoshop av mig, vilket resulterade i lite sköna bilder, som kan ha råkat komma upp på han hemsida, som jag ska skriva lite mer om sen senare.
Petra sprang runt som en supermänniska här hemma och städade som en tok, medan jag satt som Hitler-pojkvännen och bara fixade med mina grejer inför morgondagen. Jag hade en hel del viktiga saker som var tvungna att fixas innan något annat. Nico ville däremot vara med och hjälpa till lite, vilket han också fick såklart.
Vid 18:46 så ringde kollegan Jenny mig och bad ivrigt om hjälp att fixa hennes datorer inför morgondagen, vilket jag givetvis sa åt henne att jag kunde ordna upp direkt. Så hon kom förbi, och vi installerade den mjukvara som krävdes.
Och nu sitter jag här vid datorn, skriver mitt dagliga inlägg, och borde skriva om gårdagen också, får se hur det går. All utrustning är klar, och redo att användas imorgon, vilket känns riktigt skönt.
Igår fredag, så var vaknade jag vid 08:00. Även om jag hade fått sova ca 6 timmar, så kände jag att kroppen var lite småseg, men inte så seg att jag inte orkade gå upp ganska omgående.
På morgonen så ringde jag Peter som jobbar med produktionsdelen av de bilder som jag tar. Jag berättade att de bilder jag tagit under gårdagen i Malmö skulle komma att kräva lite arbete, då jag hade fått pressa in hela 30 pers i en gruppbild, i ett omklädningsrum. Resultatet blev att jag fick det rejält tajt med bakgrunden. Men eftersom jag är tämligen van vid att själv bearbeta bilder, så hade jag gjort allt jag kunnat för att göra efterarbetet så lätt som möjligt. Peter sa att det inte var några problem alls, utan att det snarare passade bra, då han hade några nya inne som behövde lite uppdrag att fixa med.
Jag gjorde mig iordning och åkte iväg till jobbet, så jag var där lagom till 09. Normalt sett så skulle jag ha åkt iväg och fotograferat i Uppsala vid 05 på morgonen, men eftersom jag kom hem från Malmö vid 01:30, så kändes det lite väl köttigt att sova bara 3,5 timme, så den här dagen skulle jag istället jobba inne på produktion. Men däremot så skulle jag inte redigera bilder eller så, utan bara sitta och gå igenom returer m.m.
Allt gick däremot inte riktigt som planerat, då jag inte lyckades få min dator att koppla upp till internet, vilket krävdes för att kunna hantera de returer som kommit in. Mina kollegor som satt runt om hade också problem, men de lyckades koppla upp sig då och då, men staplarna på datorn som visade signalstyrkan från det trådlösa nätverket var nere på bara en plupp. Så jag gick upp till Ulf och Christian, och berättade att det var helt ohållbart att jobba när allt la ner non-stop. Jag fick därför snabbt ringa till Per som passande nog var på Clas Ohlson och shoppade. Han fick köra med sig en router till, som jag sen kunde installera nere i källaren.
Strax innan lunch så kom Per med routern, och jag började ganska omgående dra kablar från ovanvåningen ner till källaren. Allt kopplades in, men innan jag kunde starta igång allt ordentligt så hann det bli tid för lunch.
Jag, Jimmy och Johan hoppade in i Johans störtsköna kärra och brände iväg till city för att inhandla schnitzel åt hela gänget. Vi körde ner i labyrintliknande parkeringshus som också hade uppgångar till de olika butikerna runt om i city. Jag hade gått vilse direkt! Haha.
Vi kom så småningom upp till marknivå igen, och ut i friska luften. Maten vi skulle ha beställdes, och dricka köptes i en närliggande kiosk. Ja, eftersom det var en evigt lång kö till maten, så gjorde vi en fuling och ringde in våran beställning istället, vilket gjorde att allt gick bra mycket snabbare.
Åter tillbaks till jobbet, käkade lunchen för att sen starta igång den nyinstallerade routern. Allt gick som smort, och innan alla visste ordet av, så hade vi tillgång till internet i källaren, med full täckning. Bättre kan det ju knappast bli?
Jag satte sen igång med att börja hantera returer. Kanske inte det roligaste jobbet, men samtidigt så är det otroligt viktigt, eftersom vi annars inte har någon aning om vilka bilder folk har valt, eller vad de ska betala för. Så lådor med returnerad post skulle hanteras. Vi var tillslut fyra pers som satt och gjorde enbart returer. Vid 16-tiden så begav sig Jimmy iväg, och vid närmare 17-tiden så kom David ner till mig och bad mig om hjälp. Vi hade en roll-up-monter-grej som skulle iväg till en kund inne i city. Givetvis hjälpte jag honom med det, och packade ihop alla mina grejer, greppade sakerna som skulle levereras till kunden, och hoppade in i dodgen. Jag körde in till city där allt skulle lämnas av. Det lustiga var att jag aldrig såg personen som skulle få grejerna, däremot så såg hon mig. Jag ringde henne när jag kom fram till Aros Congress Center, varvid hon sa sig se mig, och vägledde mig hela vägen dit jag skulle. Jag har faktiskt ingen aning om vart hon befann sig, haha.
När jag lämnat av grejerna på en plats där vi kom överens om, så åkte jag raka vägen hem, för att äntligen få krama på Nico och pussa på Petra. Vilket jag också gjorde när jag väl kom hem.
Då jag av olika anledningar kände mig trött när jag kom hem, så greppade jag tag i Nico och la honom på mig, varvid vi båda tillslut däckade i soffan tillsammans. Mysigare stunder är svåra att vara med om, men det går, om Petra också ligger bredvid så är det maximalt mysigt.
Jag och Nico vaknade till efter ca en halvtimme, då skulle Petra iväg och shoppa middag. Hon hade bestämt sig för att laga till en lasagne. Så jag och Nico roade oss med att dansa till musik och skutta runt. Nico var stundvis väldigt missnöjd, men sålänge hans favoritmusik spelades, så var det okej.
Petra kom hem, började laga middag, för att sen natta Nico. Men Nico var långt ifrån intresserad av att bara somna, så jag la mig bredvid honom och myste, undertiden som Petra lagade klart middagen. Jag var ungefär två sekunder från att somna hela tiden, och råkade säkert göra det någon gång också. Petra gjorde det otroligt mysigt i hela lägenheten med tända ljus, framdukad middag, och förbrett soffmys. Vi åt middagen, och satte oss sen i soffan framför en film. Eftersom det normalt sett alltid är jag som lagar maten och sånt, så var det otroligt mysigt att Petra hade fixat allt denna kväll. Eftersom hon också jobbar för fullt, fast med Nico då, vilket är ännu mer energikrävande än de flesta andra jobb, om man frågar mig. Och då har vi en rätt lugn unge.
Vi fick våran stund för oss själva, vilket vi är rätt bortskämda med på kvällarna efter 21-tiden.
En mysig fredag med min lilla familj. Underbart.
Även om jag igår tänkte att det skulle bli tidig sänggång, så misslyckades jag såklart fatalt. Jag satt ju uppe och hjälpte Daniel en del med hans hemside-idéer, och lyckades så småningom komma i säng runt 23:30, för att sen somna runt 24 ungefär. Fyra timmar senare, klockan 04:00, så ringde väckarklockan. Fanns ingen som helst tid över för att ligga och snooza. Givetvis stuntade jag i det, och satte ett larm på 5 minuter. Kände att jag absolut behövde fem minuter till, vilket faktiskt kändes väldigt bra sen efter att de, enligt mig, 2 sekunderna gått. Så klockan 04:05 gick jag upp, duschade och gjorde mig iordning inför mitt tämligen långa uppdrag i Malmö. Eller, själva uppdraget i Malmö är bara 1,5 timme långt kanske, men resa fram och tillbaks gör ju det hela aningen längre, och mer ansträngande.
Jag åkte hemifrån runt 04:30, och pussade både Petra och Nico hejdå. Utanför lägenhetens mysiga väggar, så öste regnet ner. Ja, det öste ner, inte småregnade, eller bara regnade, utan öste. Jag kastade mig in i bilen, redan blöt. Brände iväg och ut på E18.
Det dröjde inte många minuter innan första vattenplaningen kom, vilket inte förvånade någon, allra minst mig själv.
Jag dundrade på rätt snabbt ändå, eftersom jag inte hade jättegott om tid, jag hade heller inte ont om tid, men marginalerna var lite korta. Givetvis så var inte bilen på samma humör som jag själv, så när jag låg där i 100km/t eller strax över, så skenade värmen iväg i motorn, och innan jag visste ordet av, så blinkade en lampa till med illröd text ”Check Gages”. Motorn hade nästan nått en temp på 260°C, vilket för den icke motorintresserade, är alldeles för varmt.
Jag fick sänka hastigheten, och hitta en bra nivå där tempen sjönk undan lite, för att sen pressa på igen, då det inte var aktuellt att ligga i 60km/t på motorvägen, då trafiken i Stockholm skulle komma att packas på allt mer för varje minut som jag försenades.
Jag har ännu inte lärt mig hur väldigt mycket trafik det verkligen är i Stockholm. Det hade ännu inte blivit några köer när jag kom in, men det var heller inte långt ifrån. Klockan 05:55 var jag inne i Stockholm City, på Mäster Samuelsgatan. Jag hade kvällen innan rekat parkeringshus, men de visade sig att de bara hade fjuttiga 2 meter i takhöjd, så jag hade inte en chans att komma in där med min superdodge på 74 meter i höjd. (Ja, det var en överdrift, jag har ingen aning om hur hög bilen är, vet bara att den är bra mycket mer än både 2 och 3 meter). Jag fick snabbt planera om, och hittade en liten gata närheten som såg ut att kunna agera parkering åt mig under dagen. Parkerade snabbt, kollade på klockan, kände stressen. 06:05, och tåget skulle gå 06:21. 16 minuter är INTE okej tid.
Jag förbannade motorn över dess strul påvägen till Stockholm, och rusade bort till parkeringsautomaten. Klickade frenetiskt på ”10kr” knappen, för att komma upp i någon hutlös summa för att få parkera där en hel dag. Tror det gick över 300kr, minns inte, kollade bara tiden, så jag hade parkeringsbiljett så länge som det krävdes, dvs till 17:00. Rusade tillbaks till bilen, mina små söta converse-tygskor gjorde ett dåligt jobb i regnet, och lät mina fötter bli blöta, inte helt otippat såklart. När jag sen greppade min utrustning, upptäckte jag att det inte alls skulle gå som planerat. Jag trodde att en av de blixtväskor vi hade, skulle innehålla en kombinationsblixt, så jag bara kunde ha med mig en enda sån väska, men icke, jag skulle behöva två rullväskor, utöver den enorma väskan för stativen och sen min tjocktunga fotoväska med tonvis av kameor, flera laptops osv. Det fanns inte en chans att jag skulle klara av att släpa hela packningen till tåget, på under 14 minuter. Jag gjorde ett snabbt beslut, och packade om riktigt kvickt. Det tog inte lång tid, men jag hann bli irriterad. Främst för att allt var så fånigt tungt, jag fick direkt flashbacks till lumpentiden, och kunde glädjas lite åt att jag gjort det hela, då jag numera kör på tills jag stupar, vilket behövdes för att transportera all packning till tåget på under 10 minuter.
Jag högg tag i allt, och började springa. Ja jag sprang, det dröjde inte länge innan det började kännas i benen och axlarna, men jag fortsatte springa, det fanns inget alternativ, jag skulle med det där förbannade tåget. Över vägar, under broar, genom portar, upp för rulltrappor, ner för rulltrappor, förbi perronger och slutligen in på tåget. 06:17. Perfekt. Låt mig nu dö. Det var min tanke, nästan iaf. Lastade in allt i tåget, letade upp min plats, hittade den, kastade en trött blick på min medresenär som satt på sätet bredvid, jag tror jag försökte mig på ett leende, men lär ha misslyckats pga av tröttheten i hela kroppen. Jag hämtade min övriga utrustning som jag lämnat längre bort i tåget, och drog med mig bort till min plats. Jag hade ingen chans alls att orka lyfta upp hela stativväskan upp på väskhyllan, så jag lät den ligga i gången, även om jag visste att någon skulle säga till mig senare.
Drosade ner i sätet, och pustade ut. Jag var riktigt slut. ”Trött?” Frågade min grannresenär. ”…ja, skoja inte.” blev mitt svar. Man borde ha skrattat åt mig när jag stormade in på tåget sådär, och samtidigt skakat på huvudet. ”Planera bättre, nolla!” Kan man tänka. Jag kanske kan hålla med, men gör det inte.
Även fast jag hade kollat noga vart tåget gick, så kände jag mig inte 100% säker när jag väl satt på tåget. Det skulle ju avgå 06:21, men klockan blev 06:22, 06:23, 24 och 25. Va fan? De stänger ju dörrarna 30 sekunder innan avgång, borde de inte då hinna komma iväg 06:21? 06:26 kände de däremot att det var dags. Givetvis gjorde jag inte annat än satt kvar hela tiden, även om jag kände lite stress. Det kunde ju inte vara möjligt att jag satt mig på fel tåg, det fanns inte utrymme för sånt.
Jag gick iväg till toaletten, möttes av synen att min påse på magen hade fått för sig att släppa, så ett byte blev ju direkt aktuellt innan läckaget blev allt för stort. Bytte påsen, och gick sen och satte mig. Rotade fram laptopen, och kopplade upp den tillsammans med telefonen mot internet. Mitt skrivande kunde börja.
Jag sitter nu på tåget, och kommer så få göra i några timmar till.
Uppdatering 10:14
En kille som sitter diagonalt mot mig, sitter och pratar rätt högt med en kompis i telefon. Han är i något yngre medelåldern, av rösten att dömma, och har brunt hår. Vad är det för speciellt med denna person då? Jo, han låter PRECIS som Henrik Hjelt, haha. Men med tanke på håret uppe på huvudet, så är det ju inte Henrik, men det låter fånigt likt. Saker han säger, blir roliga bara för att han låter som Henrik. Sen så är samtalet han har rätt privat också. Det handlar om känslor och viss insikt om att åldern har kommit ikapp dem båda, och att det nu gäller att agera om de ska lyckas få till en skön framtid med egen tomt/hus utomlands osv.
Uppdatering 19:59
Äntlingen påväg hem! Däremot så kommer det dröja ett rätt bra tag innan jag verkligen är hemma i Västerås. Jag kan ju bara glädjas åt att jag har internets enorma informationsbank att roa mig med under tiden.
Så, vad hände nu egentligen efter det senaste jag skrev vid 10-tiden?
Jag och min resegranne satt och snackade en del i slutet. Det blev mest prat om vad vi själva sysslade med. Jag berättade t.ex om mitt jobb som fotograf osv. Hon själv berättade om sina studier som dramapedagog. Hennes planer var att bli lärare någon gång i tiden, och då till en början jobba med förskoleklasser. Och sådär fortsatte snacket ett tag. Lustigheter som att hennes bror skickade sms till henne och frågade om han kunde få hennes sista fyra siffror, för han skulle tatuera in hennes personnummer. Vi tyckte båda att det var helt klart annorlunda haha. Pratet fortsatte, och som alltid när jag pratar med någon som har föräldrar som invandrat till Sverige, så ville jag ju veta vart de var ifrån. Tycker sånt alltid är intressant, vet inte riktigt varför. Men hur som helst så var hon kurd, men född i Sverige (?). Ja sen hade hon ett namn jag aldrig hört tidigare. Bita. Ja precis som i verbet. Därför ville inte hennes bror tatuera in namnet, för ingen skulle någonsin förstå att det var hennes namn. Haha, rätt lustigt helt klart.
Efter en rätt lång resa så kom tillslut tåget fram! Malmö. Staden jag bara hört talas om tidigare, men aldrig besökt.
Min packning hade inte blivit ett dyft lättare under resans gång, vilket ju inte kom som någon överraskning, men hade varit trevligt. Jag började kånka allt av tåget, och hälsade hejdå till Bita, som blev upphämtad av en kompis.
Jag själv gick raka vägen till en kiosk för att köpa mig något att äta. Ja just det, under tågresan så hade jag behövt byta påse på magen 4 eller 5 ggr, minns inte riktigt. Helt hysteriskt. Jag hade låtit bli att äta under tågresan, då det bara hade ställt till det ännu mer för mig. Så jag köpte bröd, drickyoghurt och annat bra att trycka i mig snabbt. Gick bort till taxiplatsen och bara ställde mig där. Var redan trött i kroppen, och hade inte riktigt den där orken att lyfta all packning. Men det struntade jag i såklart. En taxichaffis som stod rätt nära med sin bil där jag var, tutade och hoppade ur bilen ”bokat?!” frågade han på en brytning av asyriska och småländska. ”Nej” blev mitt svar, varvid han började vinka att jag skulle komma. Men han ville inte köra mig däremot, utan han ville bara vara vänlig och slussa mig vidare i det långa taxiledet. Ett gäng taxichaffisar satt samlade längre bort, de såg att jag var påväg, och hade noterat den andra chaffisens vinkande och rop. De frågade något som jag inte har en aning om vad det kan ha varit, men jag antog bara att det var något i stil med ”vill du åka taxi?”, så jag svarade ”ja..” samtidigt som jag nästan släpade utrustningen, fast utan att den nuddade marken.
Gänget med taxichaffisar kunde däremot inte skjutsa mig, utan räknade taxibilarna och sa ”nummer sex!” och pekade mig vidare. Jag konkade vidare, och kom tillslut fram till en taxibil med en chaffis i, som faktiskt ville köra mig till jobbet. Jag sa var jag skulle, varvid han svarade med tveksam röst ”vi har bara fastpris”. Jaha… jag sket i vilket, jag skulle till platsen. Att GÅ var ju inget alternativ, för varje meter extra jag behövde bära all packning var jag nog beredd att betala iallafall tresiffrigt. Haha.
Allt lassades in i bilen, och vi rullade iväg. Stället jag skulle till låg bara 2km bort, och gick såklart snabbt att komma till. Alla prylar lastades ur, och taxichaffisen drog. 175kr skulle han ha för färden, jisses. Aja, var ju värt varenda krona om man frågar mig, vilket man bör göra i det läget. Jag greppade mina prylar och började återigen konka runt. Dörrarna jag ryckte i var tvärlåsta, och gav inga möjligheter alls till att komma inomhus. Jag fick gå runt skolan och lyckades tillslut få syn på någon där inne som öppnade åt mig. Han i sin tur pekade på vaktmästaren som passerade förbi utomhus. Vaktmästaren skulle tydligen kunna hjälpa mig med uppdraget att fotografera alla. Han hade varit med ett tag, och kände till precis vart vi kunde vara. Först kikade vi på en plats utomhus, som verkade lovande, men sen så började regnskurarna komma, och vädret var minst sagt labilt. Det började dessutom blåsa upp en hel del, och jag såg framför mig hur jag skulle stå där med 40 pers i bara en grupp och försöka kommunicera med dem och sen efteråt försöka samla in alla namnen. Något sa mig att det skulle bli rejält tufft. Skulle det dessutom börja regna rejält, så skulle jag vara helt körd. Så lösningen blev att pressa ner sig ner i ett omklädningsrum. Inte heller helt opimalt. men de andra stora ytorna var tyvärr fyllda med möbler som de höll på att bära ut. Faktum med så var omklädningsrummet det enda rum utan helt tjockt med bokhyllor, stolar osv. Jag hade lite ångest. För utrymmet i omklädningsrummet var inte lämpat för 40 manna bilder. Verkligen inte. Jag fick tricka rejält för att få ut bakgrunden så mycket det bara gick. Jag följde nog inte en enda av ”reglerna” vi har för hur allt ska sättas upp. Men det beror på att jag fungerar så, jag låser mig aldrig vid ”regler” utan anpassar mig snabbt för att få bästa resultat. Men jag kunde inte sluta fundera på hur det skulle bli ens fysiskt möjligt att ta in så många människor i bild. Innan jag visste ordet av, så var alla där. All min utrustning var på plats, kameran färdig, datorn färdig, blixten inställd. Det enda jag inte hade klart var gråkortet, vilket jag bara bad en av de sköna människorna där hålla i.
Jag började sen prata lite med folket där. Det visade sig att de inte hade några som helst arbetslag eller motsvarande, som många andra skolor har. Så det fanns ingen som helst indelning, de bara kom i en enda stor klunga på ca 100 pers. Jag tog därför beslut om att begränsa till max 30 pers per bild, vilket alla tyckte lät som en toppen idé. Jag lyckades även skärma av de som inte skulle vara med på bilden, så de höll sig utan för lokalen, vilket ju inte var helt lätt, då alla stod och tryckte utanför rummet.
Jag smattrade av några bilder, och bad sen om hjälp från en av de i gruppen. Det visade sig att jag hade rejält med tur, och hittade en som kunde ALLA namnen på folk i gruppen. Hon började skriva in alla, under tiden som jag kunde börja ställa upp nästa. Perfekt! Tyvärr så tyckte de inte om tanken på att behöva skriva in alla namn, och var lite irriterade på det hela, men jag hade inga större val, namnen behövdes.
Nästa grupp ställdes upp, och jag gjorde precis samma sak med den gruppen också, bad bara en utav dem att hjälpa till med namnen under tiden som jag fotograferade nästa grupp. Jag fick hjälp av en riktigt bra person vid namn Petra. Hon dundrade in alla namnen snabbt, och gjorde det inte bara på sin grupp, utan även på gruppen efter. Allt gick så snabbt att jag inte kunde känna mig mer nöjd. Eftersom precis alla var stressade och inte hade tid alls att sitta och vänta på att jag skulle skriva in namnen, så var Petra min hjälte. Totalt smattrade jag av bilderna på de tre grupperna med omkring 30 pers i varje, såg till att alla namnen hamnade på rätt plats och var därmed klar med ALLT på 29 minuter blankt. Haha. Pro!
Stort tack till Petra som hjälpte mig med alla namnen, utan dig hade det aldrig blivit lika glada miner från alla lärare.
Jag hann inte ens bli varm i kläderna innan allt var helt över. Skrattade lite för mig själv, när jag tänkte på hur extremt kort tid jag jobbat i förhållande till restiden. 19 timmars betalt tid, och 29 minuters jobb. Anser jag som helt okej, även om det inte varit någon barnlek. Jag skulle ju hellre ha hoppat från en bro, än att ta hand om den här fotograferingen när jag var riktigt ny på det hela.
Jag hade ännu inte fått fullt så mycket energi i min kropp, så jag satte mig ner på en bänk när allt var klart och bara andades ut. Jag själv kan tycka att jag blivit överdrivet trött, vilket inte är helt oförmodat, då jag bara drack ett glas oboy till frukost innan det bar iväg. Att sen konka på all utrustning blev mycket svårare än nödvändigt. Eftersom jag inte hade någon som helst tidspress efter fotograferingen, så kunde jag i lugn och ro packa ihop alla prylar. När jag tryckt i mig en banan och lite drickyoughurt, så bar jag ut alla prylar och ställde mig där taxichaffisen släppt av mig. Innan jag klev ur taxin tidigare, frågade jag vilket nummer de hade, så jag kunde ringa och beställa. Han svarade att det stod längst ner på kvittot. 32 32 32. Jag försökte fråga vilket riktnummer de hade, men kom inte så långt med den frågan.
Nu stod jag där igen, och behövde en taxi. Tog upp min telefon, ringde 040-32 32 32, efter att jag googlat riktnumret i Malmö. ”Numret du försöker ringa finns inte, idiot”. Nehe.. sökte istället på hitta.se efter Taxi. Hittade i stort sett ingenting som jag kunde ringa till, inget av företagen hade ordet Taxi i sig, vilket kändes konstigt, samt att telefonnumren var helt kassa. Jag fick tillslut googla ”taxi malmö” hittade då ett nummer som var mycket bättre. 020-23 23 23, vilket fick mig att tänka ”aha, det förra numret hade ju kanske 020-gratisnumret”, men nej. Ringde det nya jag hittat. Efter några signaler svarade någon som satt och körde taxi. ”Jag har inga bilar lediga, tvärr” Men va fan? Hur svårt ska det vara att få tag på en taxi i Sveriges tredje största stad?! Jag hittade sen ett till nummer 020 700 00. Konstigt få siffror, men den här gången kom jag fram till en riktig telefonväxel som bokade en taxi åt mig. Efter ca 5-6 minuter kom en taxi och stannade vid mig. Vi lastade in all utrustning och åkte iväg mot centralstationen.
Eftersom jag var ganska bunden till alla väskor jag hade med mig, så var det ingen idé att försöka utforska Malmö, kanske se Turning Torso eller så, jag såg det iofs på avstånd, men ändå. Jag satte mig inne på centralstationen och hittade ett bord som var i perfekt höjd för att stå vid. Jo just det, nämnde jag att jag bara hade en påse kvar? Om den jag hade på magen vid det tillfället, skulle lossna så skulle jag behöva förbruka den absolut sista redan på stationen, 5 timmar innan tåget ens hade kommit. Så jag tvingades till att stå upp, så den inte skulle vika sig, och släppa. Jag ville inget hellre än att bara lägga mig ner och sova efter ca 1 timmes väntan på stationen. Fötterna värkte rejält och jag var lite smått rastlös, även fast jag hade datorn framför mig med internetuppkoppling och allt. Jag lyckade så småningom ignorera tröttheten i benen, och istället börja med lite roligare grejer än slösurf. Bland annat så jobbade jag lite med att starta igång Daniels webbsida som jag skrev om tidigare. Jag gjorde installation av wordpress osv, och såg till att han kunde köra igång med sin hemsida bums.
Och på så sätt fick jag tiden att ticka på lite. För första gången tyckte jag dessutom att det var roligt att jaga tag i lite folk på Facebook. Med jaga menar jag att jag ville chatta med folk. Känns som det är något jag inte gör alls längre, förr i tiden gjorde man alltid sånt, men det har mattats ut rejält.
Runt 18:30 så kom det fram ett litet gäng med folk till mig. En av dem var kanske runt 25, den andra 14 och den sista runt 12. De undrade om jag visste hur de kunde fåtag på biljetter då biljettavdelningen var stängd. Jag tipsade dem om att leta reda på en automat där de kunde fixa det själva. Så försvann de iväg en liten stund, men återkom sen igen. Det visade sig att de inte hade något betalkort, och undrade om jag kunde betala för dem, och få kontanter av dem. Jag tyckte absolut att det borde gå bra, så jag greppade min packning, gav en av väskorna till lillgrabben, som gärna drog med sig den. Vi gick bort till automaterna och började knappa in. Jag blev inte helt förvånad över resultatet, då det inte fanns ett enda tåg som hade platser kvar. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad de gjorde där vid den tiden. De hade ingen packning, och ville verkligen med ett tåg. Tyvärr kunde jag inte göra mer än att säga lycka till, för att sen börja knata bort mot min perrong.
Vid 19:17 kom tåget in till stationen. Det kändes underbart att äntligen få kliva ombord, även om det inte var det lättaste med så mycket bökig packning. Men ombord kom jag, först av alla faktiskt.
Nu sitter jag här på tåget. Det är ca 1,5 timme kvar innan jag når fram till Stockholm. Därefter återstår det bara 1,5 timme bilresa till Västerås också. Pust, kommer vara dödens imorgon, haha.
För att se bilden ovan, i mycket större format, närmare bestämt 34 megapixel, så kan du klicka här
Imorse bar det iväg på cykeln till Wenströmska Gymnasiet. Eftersom avståndet är så kort till skolan, så kunde jag ju passa på att glida lite på cykeln, även om jag inte hade någon aning om vart på skolan jag skulle vara, så löste det sig tämligen bra, då jag mötte Per, Linda och Therese på parkeringen, och tro mig, man missar inte Dodgen på en normal parkering. (Vadå normal parkering?! Ja, men en parkering där det inte bara står t.ex 14 meter höga lastbilar etc).
Vi gick gemensamt bort till de andra som parkerat närmare skolan. Jenny hade redan gått in i skolan och börjat reka, medan Maja och Elli precis kommit i sin bil. Vi samlades utanför skolan och började gå igenom lite inför de kommande dagarna. På måndag, så kör det riktigt hårda schemat igång, och då finns det inte utrymme för problem längre, därför har det varit två veckor uppvärmning, test av utrustningen, och mycket genomgångar.
Vid 12-tiden så körde vi igång, och började ställa upp all utrustning. Eller, några av oss gjorde det, medan jag själv förberedde mer inför morgondagen, då det var en del oklarheter. Jag ska nämligen ta mig ner till Malmö imorgon, och först var tanken att flyga ner, men eftersom alla planen är fullbokade, så finns det inga såna möjligheter, så jag får nu istället se till att köra bil till Stockholm, ta tåget till Malmö, åka taxi till skolan, fotografera ca 160 pers, packa ihop all min utrustning och åka taxi till Malmö Central, åka tåg till Stockholm, ta bilen till Västerås och däcka som en gris. Total arbetstid kommer hamna på ca 19 timmar, helt lagom, haha.
Dagen så långt. Vad kan kvällen innehålla? Ville Daniel börja blogga? Vart är världen påväg?
[Fortsättning]
När vi blivit klara på Wenströmska, så packades all utrustning ihop, och jag ringde Christian på jobbet, som hade mest koll på morgondagens jobb i Malmö. Vi pratade lite om hur jag skulle ta mig ner, och kom fram till att bästa sättet blev att köra bil till Stockholm, ta tåget till Malmö, taxi till skolan, och sen samma väg hem då. Eftersom tågen hem till Västerås från Malmö var fullbokade (sååå populärt att åka tåg numera), så fanns det inga andra alternativ.
Jag pratade sen med Per om hur jag skulle göra med resten av grejerna, så som bil och utrustning. Vi kom fram till att det var bäst att gemensamt åka till Skultunavägen och gå igenom allt där. Min cykel kastades in i bilen, och vi brände iväg.
Först var planen att bara ha med mig en fotorygga, och kanske bakgrund, men planerna ändras sen till att jag skulle ha med mig full packning i stort sett. Något jag inte såg som ett stort problem, mer än att det är drygt att släpa runt på riktigt tung utrustning. Men för dig som läst här tidigare, vet nog att jag inte är rädd för att bära tungt lite då och då.
Vi kom sen fram till att jag skulle ta superdodgen och den utrustning som jag och Per delar. Vilket passade mig utmärkt. Jag hoppade in i dodgen och brände iväg hemåt.
Hemma så bestämde jag mig för att filma Nico en del, medan jag ändå hade schyssta kameror hemma för HD-filmning. Älskar verkligen att filma med Canon 5D Mark II.
Lite senare fram mot kvällen, så behövde jag shoppa lite grejer innan avfärden under morgondagen. Mötte i samma veva upp Daniel, som under kvällens gång hade smsat mig om frågor angående en egen hemsida. Jag tyckte absolut han skulle starta upp en egen blogg, men tyckte han skulle komma förbi mig, så vi kunde prata igenom det hela, och planera ett bra upplägg. När jag sen mötte upp honom, visade det sig att han redan köpt en domän med webbutrymme och allt. Väl hemma hos mig igen, så började vi skissa på en logga, kika runt på olika webbdesigner och upplägg. Jag hjälpte Daniel forma sina idéer kring sidan, då han inte bara vill göra som jag själv, och skriva utefter vad som händer i vardagen, vilket min blogg gör rakt av, med lite roliga inslag av live-sändningar och intervjuer t.ex.
Mitt under våran brainstorming, så fick jag ett samtal från Per, som berättade att han hade sin arbetsnyckel på samma nyckelring som bilnyckeln till dodgen. Han undrade om jag kunde rulla hem till honom och lämna den, vilket jag inte såg som ett problem. Hoppade in i dodgen och körde ner på stan. Då han och tjejen skulle ut och gå, så tänkte vi mötas upp någonstans, men eftersom teknikens värld är helt underbar, så gick inga av mina samtal fram till honom när jag väl var i närheten, efter 5 samtal och en rundkörning i området, så la jag ner ringandet, och la nyckeln på däcket till hans bil. Skickade honom sen ett sms och berättade var nyckeln fanns. Per tackade så hjärtligt, och bad om ursäkt för det sena besväret. (Hur lugnt som helst Per!)
Jag och Daniel satte oss ner för att fortsätta gå igenom designen på han hemsida. Jag la upp en del förslag, som han gillade. Även om allt kommer ändras minst 1000ggr till innan det verkligen är dags för lansering av sidan.
Petra hade under kvällen bakat oss alla en kladdkaka, som fick bli avslutet på kvällen. Kladdkaka, glass och en stor mugg med te och mjölk. Perfekt avslut.
Angående Daniels webbprojekt, så kommer jag inte nämna något om webbadress eller djupare tankar kring projektet förens det är klart och lanserat. Ser fram emot att få se Daniels egna sida gå upp och ta folk med storm, hehe.
Igår blev det en lite halvtidig morgon. Jag vakade vid 05:30 och gjorde mig iordinig, hämtade min kollega Linda vid 06:30, då hon och jag skulle ta oss till Knivsta, som ligger mellan Uppsala och Stockholm, eller mer åt Uppsala faktiskt.
Linda kände sig under resan minst sagt trött, och somnade på alla otänkbara och mycket obekväma sätt, även om hon nu inte slog några rekord. Som när hon sov i baksätet påväg från Göteborg, och hade huvudet hängande ner från sätet, haha, Linda, det var det värsta jag sett? Tur att vi väckte dig när vi såg det, annars hade du fått amputera både huvud och rygg.
Jag kände mig också rätt mosig i huvudet vid den här tiden då vi åkte, men som tur var så hade vi bara 9 mil att bränna av, vilket ju går rätt snabbt.
När vi så småningom kom fram till skolan där vi skulle fotografera, så fick Linda skutta in till expeditionen och prata med någon ansvarig där. Våran kontaktperson hade däremot försovit sig lite, så hon kom först senare, hehe. Till en början så fick vi kika in i biblioteket för att fotografera där, men både jag och Linda tyckte det såg lite väl tajt ut, så vi fick reka ny plats, och i hittade en något bättre yta, om än inte optimal på något sätt, men tyvärr så stöter man ytterst sällan på helt perfekta platser för gruppfotograferingar.
Allt började riggas, och vid 08:50 var vi helt klara, och våran kontaktperson dök upp. Hon försökte inte på något sätt hymla med att hon försovit sig, utan sa det bara rakt ut. Jag gillade folket som var där på skolan, de var lätta att ha och göra med, och framförallt glada.
Något som jag har upptäckt under tiden jag bara fotograferat lärare på olika skolor nu, är att alla människor blir väldigt spralliga inför fotografering, faktum med så är det ingen större skillnad att fotografera 20 vuxna lärare, framför att fotografera 20 ungdomar i olika åldrar. De pratas, stojjas, en del lyssnar inte på fotografen, de svarar i mobilen när de står uppställda i gruppbilden, tittar bort när man fotograferar, och alla skrattar när lustigkurren säger något fånigt. Precis som vilka gruppbilder som helst, vilken ändå kan förvåna lite, men samtidigt får en att inse att alla är vi människor, oavsett ålder på våra kroppar, så är vi i huvudet nästan alltid 20-åringar. Lustigt, inte sant? Bara en liten filosofisk tanke som krockat med mig vid varje lärarfotografering.
Det ska däremot sägas att när jag och Linda nu fotograferade i Knivsta så var det inte riktigt lika mycket folk, och därmed lite lugnare.
Själva fotograferingen tog bara en timme, och då hann vi med 7 olika grupper av lärare, vilket var ett lugnt och behagligt tempo. Något jag inte kommer få se mer av de närmaste veckorna.
När all fotografering var klar, och vi tackat nej till kaffe från kontaktpersonen, så packade vi in all utrustning i bilen och började rulla hemmåt. Linda tyckte sig ha blivit pigg nu, och kände inte igen sig någonstans längsmed vägen, och hon som trodde att hon bara somnat i någon sekund, men ju mer vi körde, desto klarare blev det för henne att hon nog sovit närmare 40 minuter eller mer, haha. Vad som hände sen med ditt pigga leende vet jag inte, men du däckade iaf igen, haha. Men däremot så sov Linda inte lika länge på vägen hem.
Vi kom tillbaks till Västerås, jag lämnade av Linda utanför hennes port, och rullade sen hem. Klockan var strax efter 12 när jag kom hem, vilket ju var helt klockrent. Att redan ha jobbat 5,5 timme innan lunch. Jag hade sen bestämt med Per att jag skulle rulla förbi Skultunavägen och hämta upp honom, för att åka iväg på ett nytt uppdrag. Det var en liten enkel företagsfotografering, som han ville ha hjälp med, då en del saker skulle riggas osv, vilket är riktigt tråkigt att göra själv.
Så under min lilla break där hemma, spelade jag lite tv-spel och myste med familjen. För att sen vid 15-tiden åka iväg och hämta Per. Jag träffade även på en del andra kollegor, nya som gamla, och fick se den nya företagsbilen vi fått in. En perfekt kärra att köra runt med faktiskt. En mindre buss, som gör livet lätt för oss fotografer att packa in all utrustning i.
Däremot så är det ingen bil jag kommer använda än på ett tag, då jag och Per, som är Team No.1, kör runt i våran Dodge, som äger alla andra bilar rakt igenom, utan att tveka.
[Nu hinner jag inte skriva mer i detta inlägg, börjar jobba om 50 minuter, och jag har fortfarande bara en handduk virad runt kroppen, och är nyvaken i ögonen... mer av inlägget kommer efter dagens arbetspass]
[Fortsättning]
Okej, då ska vi se, nu har jag återigen tid att skriva klart det här inlägget.
Jag och Per rullade iväg mot ett lite mer industriaktigt område, där vi letade efter ett företag som tillverkade kranar. Jag tänkte mig ju först kranar som i lyftkranar, stora som 14 våningshus, men det visade sig istället vara mindre kranar i form såna som man har på handfatet för att få vatten på händerna, eller för att som jag själv, bada min 2 månaders son. Hur som helst, så dundrade vi in där. Det var en ganska liten lokal, men de hade en expo-avdelning, där vi snabbt smackade upp gruppbildsbakgrund och blixt. Vi vet båda två väldigt väl vad som ska göras, så vi behöver inte krångla nämnvärt, utan allt bara flyger upp och så är det klart.
Totalt var det ca 15 pers som skulle fotograferas, med både gruppbild och porträtt. Vi körde på snabbt, och innan någon visste ordet av, så var vi helt klara och kunde börja riva allt igen. Allt som allt tog hela jobbet ca två timmar, inkl transport och allt sånt då såklart.
När jag kom hem sen vid 17-tiden, så smällde mitt huvud på med en sån löjlig huvudvärk. Jag däckade lite smått i soffan, men någon huvudvärk ville inte försvinna. Vet inte om det blev direkt bättre av att jag hade en mycket arg Nico skrikandes 2 cm från örat när jag sen vaknade. Hade somnat tillsammans med honom i soffan nämligen. Sov däremot inte speciellt länge, kanske 20 minuter eller så.
Jag proppade i mig två tjocka alvedon, och kunde 30 minuter senare känna huvudvärken försvinna bort. Jag och Erik lirade då lite Rainbow Six Vegas 2 under tiden som Nico nattades med mamma Petra i sovrummet. Vi spelade en ganska kort stund, omkring sisådär 1 timme, innan det var dags för Erik att fixa käk.
Sandra och Daniel kom sen på besök vid 20-tiden, och vi tittade på en film som sändes på tvn. Vet inte vad filmen hette, men den dög att titta på. Jag var inte den piggaste personen i gänget, vilket de andra poängterade en och annan gång, med all rätt. Somnade minst sagt gott på kvällen.
Här ovan får du se den senaste live-sändningen som har gått ut på afAdam.se. Givetvis kan du se den även i efterhand, men som allra roligaste är det ju om du ser till att se det hela just live. Tidigare live-sändningar hittar du under länken "LIVE" i menyn.
