afAdam.se

Jag har nu de allra senaste dagarna varit konstigt trött i kroppen, pga det som slog ner i min kropp strax innan nyår (blev lite magsjuk eller något).
Givetvis stoppar det mig inte från att pressa på lite då och då, vilket gjorde att jag följde med Petra upp till den nya lägenheten för att ta lite mått på väggar osv. För min del så slutade det hela med att jag somnade på golvet rakt upp och ner. Ja, jag låg på det stenhårda golvet och somnade. Varför låg jag ner? Jo för att mina ben kändes precis som de gör efter att man har pressat på och sprungit så snabbt man bara kan i sisådär tre kilometer. Hela kroppen säger då ”LIGG NER!! GE MIG LUFT!! VILA!! VAD HAR DU GJORT DIN IDIOT?!?!”. Så snäll som jag var lyssnade jag på min kropp, la mig ner på golvet och någon minut senare däckade jag. Gjorde ganska ont i kroppen när jag skulle resa mig upp sen.

Hur som helst, det fick symbolisera hur trött och seg jag känner mig i kroppen. Då det normala för mig är att jag inte sover på golvet som Crocodile Dundee.

Klockan är nu 01:28, jag har en hel drös med tankar i huvudet. Egentligen är det inga speciella tankar ens, utom möjligtvis en som såklart handlar om min mage.

Har under det gånga dygnet haft mycket funderingar kring mitt välmående. Jag märker att min begränsade vardag har blivit något normalt och mindre märkvärdigt, vilket är en tydlig varningssignal på att jag måste förändra. Jag måste ta mig ut det här problemet. Givetvis faller tankarna åt att skaffa stomi igen, men det är enbart för att det skulle vara den snabbaste ”lösningen”. Än idag, mina problem till trots, så är jag fast övertygad om att mitt system kan funka en dag. Frågan är bara hur långt det är dit, och om det är värt allt jag går igenom för att ta mig dit.

Jag vet ännu inte om fistelgången skulle upphöra i samband med stomi, det är inte speciellt troligt, men däremot skulle själva läkeprocessen nog bli enklare och oddsen för att bli av med problemet helt skulle säkert öka. Mina kära kirurger har förklarat att det här med fistlar är svårt, vilket gör det hela lite extra bittert. Jag behöver inte riktigt fler svåra steg nu.

01:46, tiden tickar. Måste bli bättre. Jag ska lyckas med det här. Har jag blivit av med påsen för andra gången, så måste jag se till att lyckas. Över ett år har passerat sen operationen för ihopkopplingen skedde, och jag är fortfarande sjukskriven. Inte alls min plan.

Nico visar Petra hur man sköter om köket på bästa sätt.

Visst, jag och Petra gick och la oss sent igår, men det kändes inte som om det påverkade min redan usla nattsömn på något vis alls. När morgonen kom, så var jag fortfarande helt körd. Låg kvar i sängen längre än både Petra och Nico, minns inte ens att de gick upp. När jag själv släpade mig upp ur sängen så var det enbart för att få i mig lite frukost, men även den delen blev det sådär med. Jag fick i mig min frukost, men inte så omgående som jag hade hoppats.
Som tur var så behövde ju Nico sova middag under dagen, vilket blev ett utmärkt tillfälle även för mig, men jag sov mest. Min mage lyckades hålla sig lugn i ungefär två timmar, vilket är ganska ovanligt när jag sover. Vaknade som ett vrak återigen och givetvis hade både Petra och Nico gått upp utan att jag märkt av det. Helt slut med andra ord. Resten av dagen har snurrat på i samma kraftlösa drag. Nu är det äntligen kväll och jag ser fram emot att få gå och lägga mig i sängen igen, även om jag är väl medveten om en ganska sömnlös natt. Bättring snart va? Om inte för min skull, så iallafall för att få något roligt att skriva om här snart! Sidan har blivit så deppig att jag själv inte ens skulle vilja gå in och läsa här.

Hur som helst, jag verkar få bukt med de extra problemen som dök upp dagen innan min födelsedag. Har smörjt på med en salva som räddat mig tidigare (Pevison), men jag kommer behöva byta till en annan salva med tiden, då man inte bör använda denna mer än 10 dagar. Återstår att se om jag kan bli av med de här besvären helt och hållet. Eller, jag måste bli det.