Inatt så började plötsligt min påse på magen att fyllas på med i stort sett bara vatten. När jag vaknade första gången runt 01, så var påsen sprängfull. Normalt sett så är det bara luft när påsen blir så otroligt spänd, men den här gången var det 95% vätska. Inte nog med att det blev så klockan 01, det blev sen likadant en gång i timmen.
En av gångerna som jag gick på toa, så hann jag inte ens tvätta händerna efter toalettbesöket, innan det var läge att tömma igen, då det spottades ut stora mängder väldigt snabbt.
Klockan 05:30 ville magen även visa sina talanger för kräckattacker, så när jag gick på toa för att tömma ännu en superspänd påse, så bara kaskadkräktes jag utan större förvarning. Jag träffade förvisso toaletten, men det gick riktigt rekordsnabbt.
Nu sitter jag här klockan 12:46, har kräkts ca 6 ggr och har en rejäl vätskebrist. Petra har fixat vätskeersättning åt mig, men efter två små klunkar flög allt jag försökt dricka, rakt upp. Jag tror knappast det är något långvarigt, då jag ”mår bra i övrigt”, förutom att kroppen börjar kännas riktigt stel pga vätskeförlusten.
Blörk.
Eftersom jag planerar att sluta vara sjuk nu, och istället börja komma igång med livet igen, så har jag bestämt mig för att invenstera i en ny kamera, som kommer vara en del av starten i mitt bolag afAdam. Med tiden kommer jag antagligen anpassa den här sidan så den även får en mer ”säljande” del, där folk som är intresserade av mina bilder eller tjänster kan få rätt information och möjlighet att kontakta mig. Bloggen kommer INTE att försvinna, och det vill jag vara väldigt tydlig med. Jag älskar att skriva här, och ser ingen som helst anledning till att sluta göra det.
Kameran som jag bestämt mig för är lite otippat nog en Nikon. Ja jag vet, det blev helomvändning från Canon till Nikon. ”Vad spelar det för roll?!” tänker du säkert. Visst har du rätt i att båda två tillverkar kameror, men det är trots allt skillnader mellan dem. Canon 5D Mark II som jag jobbat med tidigare är en underbar kamera med enastående ISO och kvalité, samt upplösning. Underbara 21 megapixel är inte speciellt dumt när man jobbar med foto (det finns garanterat undantag, men en bra kamera som klarar av en hög pixelmäng är bra, mycket bra). För mig som gillar att beskära bilder i efterhand, är det guld värt att ha ett högt antal pixlar från början, vilket ger mig möjlighet att behålla skärpa och detaljer i bilderna, fastän jag är hårdhänt och tar bort halva bilden. Det här är något Nikon inte kunnat erbjuda, man har fått nöja sig med 12 megapixel i många fall, vilket inte fungerat för mig.
”Men Canon släpper ju Mark III nu!!” Ja, och det är just den jag har väntat på i över ett år nu, men så kom Nikon från ingenstans, kastade ur sig en 36 megapixel-kamera med utmärkt ISO-prestanda och många tusenlappar billigare än Canons 5D Mark III. Efter att ha läst mer om Nikon, varit iväg till butiker och känt och klämt ännu mer på Nikon, så beslutade jag mig för att lära mig ännu ett nytt system. Därmed kan jag utan problem jobba med Sony, Canon och snart Nikon, klart trevligt.
”Den är DYR ju!” Ja, kameror är inte jättebilliga, men man måste tänka på att jag inte köper denna för privat bruk, utan för att få en start på mitt företag. Dessutom måste jag ägna massor med tid till att lära mig kameran utan och innan. Det får inte bli så att jag är osäker på åt vilket håll jag ska skruva för att öka ISO eller hur jag kommer åt inställningarna för att byta från CF-kort till SD-kort, eller vad som helst som kan tänkas hända under en fotografering. Många gånger när jag fotograferar, så händer allt väldigt snabbt och jag får aldrig någonsin chansen att fånga bilden igen. Aldrig. Jag fotograferar väldigt ofta helt manuellt, vilket sätter krav på att jag gör perfekta ljusmätningar och planerar varje steg noga så fokus blir rätt, bländaren är rätt och brusnivåerna så låga det bara går.
Jag älskar det.
När jag nu sitter och skriver om det hela, så minns jag fotograferingar och jag bara älskar känslan när jag jobbar med det. Hur man får skapa och bara smattra av underbara bilder. Klart värt de 25 000kr som det här nya kamerahuset kostar, för jag får igen det så många gånger om, inte bara i pengar, utan också i vackra bilder och möjligheten att göra något jag verkligen, verkligen gillar.
Eftersom det dagen till ära är en härlig fredag, så har jag fått en brinnande lust att ta mig tid till den bakning som jag längtat efter så länge nu.
Jag inledde bakdagen med att slita fram ett litet enkelt recept på kanelbullar, men efter bara några fumliga uppmätningar av mjöl och socker, så upptäckte jag att tankarna verkligen var på annat håll. Jag glömde t.ex att ja i smöret i degen, vilket jag kom på 10 minuter in i jäsningstiden(!). För att försöka rädda baket på något vis, så smälte jag smör i en kastrull, som jag givetvis inte riktigt orkade vänta på att låta svalna, så jag hällde ner alltihop, och kom sen på att jag tagit fel mängd smör. Jag hade bestämt mig för att baka på halva mängden i receptet, men smörmängden tog jag enligt originalreceptet. Degen badade i smör.
Istället för att kasta ur allt smör. så lät jag maskinen köra på med den enorma mängden smör, eftersom jag tänkte att degen nog kunde nå någon sorts mättnad eller så. Efter en liten stund hällde jag av resterna av smöret, och fick låta degen ligga och ”svettas” lite smör som jag också kunde bli av med innan jag slutligen lät degen fortsätta jäsningen.
Nu ska man ju inte tro att det var den enda detaljen jag glömde. Givetvis kastade jag in bullarna i ugnen utan att lägga på garnityr, så sekunderna efter att jag stolt skjutsat in dem i ugnen, så slet jag genast ut dem. För du tror väl inte att det bara var garnityret jag glömt? Nej nej, jag hade ju på två sekunder lyckats glömma att låta bullarna jäsa! Haha. Hade det här baket skett för ca 5 månader sedan, hade jag kastat precis allt åt helvete och bara stängt köksdörren bakom mig. Men nu är orken en helt annan och jag kunde helt ärligt skratta åt min närmast absurda förmåga att bara glömma allt och tänka på annat. Exakt vad jag tänkte på vet jag inte, men det måste ha varit viktigt och intressant på samma gång.
Trots allt flummande i köket, så lyckades jag faktiskt få in bullarna i ugnen med bra jästider och garnityr. Däremot höll jag precis på att glömma dem i ugnen medan jag gav mig på nästa bakprojekt, men hann rädda dem i sista stund.
”Nästa bakprojekt?” Tänker du nu kanske, och ja jag började genast baka något nytt så snart bullarna var i ugnen. Men den här gången blev det istället matbröd på ett eget påhittat recept. Nackdelen med ett påhittat recept är att det kan sluta riktigt illa och det ska väl sägas att starten inte blev den bästa heller. Jag blandade allt på måfå men med den erfarenhet jag fått från tidigare bak-stunder. Planen blev helt enkelt att göra ett matbröd, men eftersom jag bara hade jäst som var gjort för söta brödtyper, så valde jag att kasta ihop ett siraps-bröd med tranbär och pumpakärnor.
Blandningen av degen började sådär riktigt uselt och blev en riktigt seg och hård massa, som rent av började dela sig när jag körde den i maskinen. Men jag vägrade att ge upp degen, så jag tog i mer vätska knådade för hand, rörde runt med sleven och jobbade mig fram till en bättre deg. Efter ca 15 minuters jobb började det bli bättre, men i skrivandets stund så har jag ingen aning om hur resultatet blir nu vid jäsningen. Risken finns att jag inte alls kommer lyckas, utan istället får som hårda äckliga bitar mitt i degen.
[Uppdaterat]
Här kommer då bilden på slutresultatet av brödet. Ska jag vara helt ärlig, så blev det här det godaste brödet jag lyckats baka, och då gick jag inte på något som helst recept. Däremot blev brödet för tungt och jag tog ut det alldeles för tidigt, hade jag bara väntat tills det blivit 15-20 grader varmare i mitten, så hade det blivit mer lyckat.
Som jag skrev häromdan, så var jag ju ute och sprang för första gången på 1,5 år. Hela löprundan gick över förväntan, vilket också fick mig och tro att jag skulle ligga döende två dagar senare, med historiens kanske värsta träningsvärk. Visst har jag träningsvärk nu den tredje dagen efter, men långt ifrån så omfattande som jag förberett mig på.
Vad det här betyder vet jag inte riktigt, men antagligen så sprang jag väl mesigare än jag inbillade mig. Men mer blodsmak i munnen än jag hade den sista biten ska man inte ha, så snabbare tempo hade inte varit aktuellt. Så snart träningsvärken har lagt sig hyfsat ska jag ge mig ut på nästa runda, vilket jag givetvis är sugen på att göra redan idag, men det kan vara dumt att göra det så snart inpå när musklerna faktiskt inte riktigt är helt med i matchen än. Lär bara förlora på det hela i längden. Eller… får se hur det blir.
Men en sak är säker, och det är att jag verkligen mår allt bättre för varje dag. Snart kommer jag vara i skick att arbeta igen, vilket ju känns nästan lätt skrämmande bara för att jag varit så passiv i 1,5 år. Som tur är, så vet jag ju att jag älskar att jobba, så det ska väl bli skönt att komma igång snart.
När jag i helgen var hemma hos min käre bror och hans familj, så kom jag, min bror och Bobo överens om att vi skulle ”tävla” mot varandra via Runkeeper. För dig som inte är insatt i vad Runkeeper är, så handlar det helt enkelt om en app till iPhone och Android som håller koll på dig under tiden du springer. Den registerar vart du springer, hur snabbt du springer och registrerar även din puls om du har en pulsmätare. När du sen har flåsat dig runt sträckan du velat springa hela dagen, så får du upp all information om din senaste löpning direkt i telefonen, men också på deras hemsida.
Att använda en sån typ av app gör ju att man kan bli extra motiverad till att röra lite på benen. För mig som inte har sprungit en enda meter på nästan 1,5 år, ser ju givetvis detta som en en spännande utmaning. Så igår vid 21:30 begav jag mig ut i löpspåret. Jag visste att ljuset skulle slockna vid 22:00, så jag fick ju helt enkelt en extra push att ta mig runt inom 30 minuter. Själva löpningen gick förvånandsvärt bra, jag trodde själv att jag skulle vika mig redan efter en kort sträcka, men med en lite snällare taktik där jag gick i uppförsbackarna och sen körde löpning på plana och sluttande delar, så lyckades jag faktiskt hålla ett tempo långt utöver det förväntade. Det ska väl också sägas att jag nog sprang lite mer än jag kanske borde ha gjort, framförallt med tanke på den intensiva blodsmak jag hade i slutet.
Vad som förvånade mig allra mest var att ljuset släcktes helt tvärt när jag var mitt inne i de mörkaste delarna av skogsområdet, haha. Det blev HELT SVART! Jag såg absolut ingenting precis när lamporna slocknade, så jag fick stå helt still en stund för att låta ögonen anpassa sig. Efter någon minut kunde jag skilja spåret hyfsat från skogen, men några raska kliv blev det inte, dels för att stora isiga partier fanns längs med hela sträckan.
Som du kan se på bilden så tog jag mig runt en sträcka på 3 km, vilket tog nästan 29 minuter. Under alla dessa år som sjukling, så har jag hela tiden haft kvar en referens från lumpen-tiden. Då sprang jag nämligen samma sträcka på 11 minuter, vilket är och förblir ett mål att ta mig tillbaks till. En variant på den referensen är när man sprang med packning på ca 15kg och vapen, vilket då tog max 18 minuter, men då fanns det lite mer som spelade in, som takt och rättning till de andra som sprang.
Så mitt mål är helt enkelt att springa precis den här sträckan, men korta ner den med 18 minuter, haha. Fast när jag sprang på just 11 minuter, så var det ju plant och asfalt, och inte så kurvigt och backigt som sträckan jag sprang igår.
Jag känner mig hur som helst otroligt nöjd över bara det faktum att jag tog mig ut. Även om jag idag känner mig lätt bakis med huvudvärk, så ska jag se till att låta kroppen återhämta sig och sen blir det en ny omgång om någon dag.
Ännu en dag är igång, solen skiner och det är allmänt vårigt både ute och inne. Ser lite extra mysigt ut när man ser Nico och Petra sova tillsammans, samtidigt som solljuset tränger sig på både här och där i lägenheten. Dessutom ger det ju möjlighet att fotografera dem båda när de kraschat i sängen och bara slocknat, haha.
Helgen som passerade hade inte bara en trevlig lördag, utan också en söndag som råkade bli minst lika oplanerat härlig.
Eftersom jag och Nico sov över hos Erik fick vi äran att dela frukosten med honom också. Det bjöds på härligt nykokade ägg och proffsigt rostade fullkornsbröd med kaviar. Nico var inte speciellt sugen på varken ägg eller mackor, men däremot lyckades han övertyga Erik om att få den sista yoghurten i hans kyl.
Erik hade en liten plan för dagen, vilket var att åka ut till hans käre mor, vilket gjorde att vi alla fixade till oss och sen skjutsade jag Erik till tågstationen. Nico blev tydligt missnöjd med att Erik lämnade oss och repeterade ”Eji” om och om igen. Jag berättade för Nico att vi skulle åka hem till Farmor och Farfar istället, vilket fick honom att börja repetera ”mammo” och ”faffa” under hela resan hem till dem. Planen för dagen visade sig vara att åka hem till min käre bror med familj, vilket ju passade mig utmärkt.
Ibland blir såna här oplanerade dagar bara sådär jättebra, men det finns också stunder då man råkar ha oplanerade dagar och verkligen försöker få till något, men givetvis finns det ingen som svarar i telefonen eller har tid att hitta på något. Hatar såna dagar, men de vägs upp av de här dagarna då allt bara flyter på och är sådär härligt okomplicerat.
Vi lämnade Hässelby och siktade in oss på Svinninge, dvs platsen där min bror bor med sin familj i ett mysigt litet hus. Det var mysigt att komma hem till dem av flera anledningar. Utöver det faktum att det är väldigt trevligt att träffa dem, så var det kul att låta Nico träffa sina kusiner igen, vilket han gör alldeles för sällan såklart. Sen var det väldigt härligt att för en gångs jävla skull få vara på besök utan att känna av besvär i precis hela kroppen. Den här gången kunde jag vara med och umgås på ett helt annat sätt än de tidigare besöken som krävt så fånigt mycket av mig och min kropp. (Är du ny läsare på sidan, så handlar det hela om en sju år lång sjukdomshistoria, som nu äntligen kanske börjar lugna sig, för mer ingående läsning har du resten av min blogg att läsa, hehe).
-
- DJ Nico sköter musiken under helgen
-
- Yeah!
-
- Kusinerna ser en klart gripande film
Jag och Marco, min bror alltså, satt och testkörde Pappas gamla högtalare som han köpte för ungefär trettio år sedan. Ett par femton tum stora JBL-högtalare som överlevt precis allt. Dessa högtalare är något som finns med i många minnesbilder, ända bak till tiden som 4 – 5-åring. De har hängt med hela tiden och aldrig svikit, vilket inte är något man kan säga om de flertalet förstärkare som vi faktiskt har bränt sönder tackvare högtalarna, haha.
Både jag och Marco har ofta tänkt ”Ja men de där högtalarna är väl bra”, men sen blir man lika förvånad varje gång man kör igång en riktigt tung låt. Hur högt man än spelar, så bankar högtalarna på med sån otrolig kvalité utan att tappa skärpa eller tryck. Givetvis hänger det mycket på förstärkaren också, då de högtalarna inte direkt är de mest lättdrivna man kan ha och göra med.
Nog om högtalarna och tillbaks till själva musiken. Bästa sättet att testa ett par högtalare, iallafall för mig och min bror, är genom att spela låtar vi lyssnade på under 90-talet. Jag kan nog tänka mig att de allra flesta inte alls känner till låtarna vi lyssnade på, utom möjligtvis Brooklyn Bounce eller Prodigy, men annars snurrade det låtar som aldrig riktigt tog sig till radiostationernas sändningar, tyvärr. Men radioanpassade eller inte, låtarna är än idag något som får både mig och min bror att dra stort på mungiporna när basen träffar oss i bröstet på det där lika överraskande sättet, varje gång. Upptrappningen och sen en basgång som får hela kroppen att fyllas av glädje och välbehag.
Jag och Nico, samt Mamma stannade över på middag. Farfar Bobo var tvungen att åka hem pga arbete, så vi bestämde att Mamma kunde åka med oss, då vi trots allt skulle åka nästan hela vägen hem till dem sen senare.
Gabriella svängde ihop en alldels utmärkt tillagad kyckling i ugn med riktigt goda potatisklyftor och sås. Jag som fått min aptit tillbaks kunde inte sluta äta, vilket ledde till att jag i slutändan satt med hela kycklingen på min tallrik. Givetvis hade ju alla ätit sig mätta, men oj vad fina bitar det fanns kvar på kycklingen! Kändes så härligt att ha den där aptiten igen, något jag inte haft på långt över ett år. Nu plötsligt äter jag upp hela måltider och kan allt som oftast smacka i mig ytterligare mer mat efter det. Underbart!
Runt 21-tiden var vi åter på resa igen efter att ha sagt hejdå till hela familjen BeutelFris. Nico gav upp rätt snabbt och däckade totalt efter ca 5 minuters bilfärd, vilket ju inte var direkt förvånande, eftersom han faktiskt varit igång över åtta timmar, vilket är mycket för en nästan två år gammal liten grabb.
Nu höll jag ju på att glömma en liten detalj, vi hämtade även upp Petra som varit med Alexandra under helgen. Så vid Danderyds Sjukhus plockade vi upp Petra, för att sen köra vidare ut till Barkarby där vi sen skulle släppa av Mamma som där blev upphämtad av Bobo.
Hela helgen kändes som en otroligt skön tid. Jag lyckades äntligen få uppleva en resa till Stockholm utan enorma besvär. Äntligen!
Den här helgen som passerade nu var väldigt oplanerad, men ack så trevlig.
Under lördagen så hade Petra stora planer medan jag själv var lite mer avvaktande i mina planer, då Nico varit sjuk under dagarna innan. Som tur var så blev Nico betydligt piggare under lördagen, och vi kunde åka till Stockholm hela familjen. Men även fast jag visste att jag skulle åka till Stockholm, så höll jag planerna väldigt oplanerade. Petra skulle träffa sin kompis Alexandra, så jag och Nico hade en helg ”för oss själva”. Så snart jag lämnat av Petra inne i Stockholm, så ringde jag Mamma för att åtminstone säkra en sovplats för natten. Därefter ringde jag till Erik, som visade sig sitta själv där hemma och spela ukulele (haha, fan va det låter illa, men hans sambo Jenny hade precis lämnat landet och dragit på en tur till USA, vilket inte heller låter så bra, men hon var där för både nöje och utbildning).
Jag styrde bilen mot Eriks bostad och kom fram levande. Vi båda kände oss måttligt sugna på att laga någon middag, samtidigt som vi heller inte var attackhungriga stunden som vi träffades. Lösningen på kvällens middag blev helt enkelt nedfryst pizza, som vi då kunde nafsa i oss när vi väl kände oss hungriga. Det tillsammans med en stadig omgång gottegott från chips och godishyllan gjorde ju kvällens kaloriintag säkert. Nico som också behövde äta mat som alla andra barn, fick själv välja mellan köttbullar och korv, vilket föga förvånande föll på korv. Mer förvånande var att han knappt åt den alls när vi väl lagat ihop hans middag.
Erik får en första mysig kram av Nico
Nico visar Erik hur man stämmer en ukulele
En kram till!
”Okej farbror Erik, häng med nu!”
Något som gjorde mig väldigt glad var att Nico verkligen älskade att få vara hos Erik. Redan när vi var i matbutiken så skulle Nico promt upp i famnen hos Erik. Jag misstänker att Erik smälte lite inombords när Nico så ivrigt sträckte armarna efter honom, för att sen ge honom en stor kram. Det stora Erik-behovet tog heller inte slut, utan Nico skulle minsann upp i famnen flera gånger under kvällen, och när han sen skulle sova så ville han minsann ligga bredvid Erik och gosa.
Underbart att se Nico få sån kontakt med Erik nu, vilket inte är självklart, då vi inte ses alls så ofta som man hade velat. Kanske har våra Facetime-stunder skapat en närmare relation åt dem båda? Då Nico alltmer nämner ”Eji” i vardagen. [Facetime är alltså videosamtal mellan t.ex två iPhone, med den stora skillnanden att det är gratis, till skillnad från "vanliga" videosamtal som kostar hutlösa 5kr/min]
Nico höll sig vaken rätt länge under kvällen och hade riktigt svårt att slappna av. Först när vi satte på den urusla filmen ”Hugo” så däckade Nico. Givetvis var det nära att även jag och Erik strök med, men efter en timmes tittande tog vi det råa beslutet att avbryta filmen och istället sätta igång en något mer givande rulle. The Men Who Stare At Goats blev filmvalet, vilket måste anses vara ungefär så långtifrån Hugo-filmen man kan komma. Dvs rolig, underhållande, spännande och fånig.
Haha, du är alltid söt Nico
Vi sov sen över hos Erik, eftersom det kändes rent av onödigt att slita upp Nico från soffan bara för att sova hemma hos Mamma som bor ca fem minuter längre bort. Jag däckade behagligt i soffan och sov gott hela natten. Inte nog med att jag sov gott, Nico bjöd dessutom på sovmorgon, förmodligen tack vare det faktum att Erik drog ned persiennerna på kvällen.
Tack för en härligt oplanerad kväll käre vän, ser fram emot nästa filmkväll eller vad det nu kan tänkas bli.
När jag nu har känt mig bättre i sisådär en vecka eller något, så slår det mig att jag haft lite tur som blivit så här mycket bättre nu när vi flyttat till den nya lägenheten.
Vad spelar flytten för roll?! Jo, hela flytten blir på något sätt en nystart för precis allting. Det hela är ingen ny tanke, men känslan av nystart blir starkare nu efter en tid. Hade jag mått som jag gjorde för ungefär en månad sedan, så hade jag aldrig någonsin i hela mitt liv kunnat klara av det jag nu gjort i lägenheten.
Även om man kan tycka att vi borde ha kommit längre med stök och bök här hemma, så känner jag mig ändå nöjd med att allt faktiskt händer. Utan att försöka vinkla det hela till att jag varit superduktig, så är det i stort sett bara jag som haft möjlighet att verkligen fixa stora delar av lägenheten. Så som att montera upp tv på väggen, planera stora delar av lägenhetens möblering, fixa upp raden av lampor i hallen, måttbeställa bänkskivor för nya datorbord och montera upp dessa ”på väggarna”. Låter ju inte så speciellt, men allt kräver väldigt mycket planering, då man måste vara rädd om det utrymme man har och använda det så optimalt man bara kan.
Jag har ju stora planer på att bygga en egen soffa här hemma, då jag vill ha något helt annat än det som finns ute på marknaden. Låter ju kanske helt koko enligt dig, men för mig är det fullt möjligt och ska bli verklighet inom kort. Jag har ägnat åtskilliga timmar åt planering och att tänka ut hur soffan ska användas osv.
Jag hoppas på att ha den uppe inom en månad, måste bara ta reda på precis all fakta och kunskap jag behöver för att lyckas. Men i April någon gång räknar jag med att ha den klar.
Det enda viktiga som nu återstår är att mitt ärr måste läka ihop ordentligt. Jag tror jag just nu besparar er bild på eländet, eller nej förresten, här får ni en länk att klicka på, så får ni själva ta beslut om ni vill se eller inte.
Vad är problemet? Jo det är själva huden som ”brustit” och gjort att ärret blivit mycket bredare i ett visst parti. Så just nu är ca 1/5 av såret inte läkt, utan vätskar och gör ont. Jag ska boka in en tid med kirurgen igen inom kort, så han får göra ytterligare en kontroll av såret.
Runt 03:30 inatt så vaknade jag plötsligt till av både dunk och skrik. Nu är klockan 04:37 och det råder ett tydligt lugn i byggnaden.
När jag vaknade till och förstod att det var något galet på gång i närliggande lägenhet, så började jag genast tänka tillbaks på möten med andra boende i huset. Alla har sagt samma sak ”Det här är ett av de lugnaste husen” och sen pekat bort mot liknande höghus och klargjort att ”där borta” är det inte alls lika lugnt och mysigt.
Två veckor hann vi bo i lägenheten innan både bevakningstjänst och polis besökte grannarna.
Vad hände egentligen?
Det är alltid svårt med sånt här, det första man tänker är ju såklart ”man som misshandlar kvinna”, men jag tänker mig att det aldrig någonsin är så enkelt. Visst, kvinnan skrek och det stökades runt en hel del. Stämningen gick både upp och ner. Jag försökte yrvaket avgöra vilken lägenhet det handlade om, eftersom jag var övertygad om att det var läge att ringa polisen och inte bara störningsjouren.
Det visade sig vara lägenheten precis bredvid, och det handlade om två personer. Plötsligt hörde jag en tredje röst ropa högt, men kunde inte förstå vart den kom ifrån. Det var hur som helst en kvinna som ropade ”kom ut ur lägenheten”.
Stöket lugnande ner sig efter ca 15-20 minuter, varvid väktare och polis kom till platsen. En kvinna tillsammans med två väktare kom upp i hissen och försökte få kontakt med de i lägenheten. ”Micke, öppna. Du vet att jag har ringt snuten, så öppna dörren!”. Kvinnan berättade något om ”…hoppa från balkongen…”, och ”..har skurit sig själv..”, det lät som om det handlade om att kvinnan i lägenheten hade försökt hoppa från balkongen, eller på något sätt hotat med att göra det.
Dörren in till grannen var låst, men väktarna hade nyckel så de kunde släppa in polisen. Det hela gick lugnt till när de två poliserna gick in. Plötsligt kunde man höra hur möbler eller liknande knuffades runt och att det blev lite mer tumult. Ut genom ytterdörren kom sen polisen med kvinnan i handfängsel. ”Skämtar du med mig Micke?!” ropade kvinnan medan polisen förde henne bort mot trapporna. Kvinnan som kommit till platsen med väktarna gick också med och vände sig om till Micke som stod i dörröppningen ”Varsågod” med gensvaret ”Vadå varsågod?!”, kvinnan fick sista ordet innan hon försvann ner för trapporna ”Ska ni ha det såhär varje dag?”. Micke stod tyst kvar.
Det kändes ju skönt att någon som faktiskt känner paret kunde bryta in med hjälp av poliser.
Jag kände mig inte helt nöjd med att jag själv inte ringt polisen, men kände mig samtidigt nöjd med att jag inte dömt ut killen som den stora boven i dramat, då det faktiskt råkade vara kvinnan som fick åka därifrån, även om hon till en början lät som det självklara offret. Sen var det något med att jag kände att situationen var något lugnare när jag hörde en tredje person i bråket.
Exakt vad som hände där inne kan man ju bara spekulera i, men en vild gissning är ju såklart att kvinnan på något sätt ”hotat” med att hoppa från balkonen, vilket man kan förstå retar upp hennes pojkvän. Ett bråk där killen försöker stoppa henne från diverse dumma idéer där hon skriker som en galning och POFF så låter det som om killen pucklar på henne.
Jag hoppas det löser sig för dem. Nu är klockan 05:02 och jag behöver fånga lite mer sömn innan Nico vaknar om ca 90 minuter.
© 2012 afAdam.se