Spännande återbesök på sjukhuset

Om du tillhör någon av de få som har följt bloggen sen dess begynnelse, så vet du att jag har tillbringat en hel del tid på sjukhus för ca 1,5 år sedan, eller mer korrekt under 5 års tid fram och tillbaks. Idag så var det återbesök på sjukhuset. Det här mötet var ett väldigt viktigt möte för min del, då det skulle visa på om jag var redo för nästa operation, en operation jag har väntat på i många år kan man säga.

Vid 07:00 ringde väckarklockan, jag myste med Petra, kollade på Nico som glatt låg och skrattade, jollrade och bara var helt underbar, som alla andra mornar. Gjorde mig iordning, packade allt möjligt bra, och pussade både Nico och Petra hejdå. Jag kastade mig på cykeln och drog ner till centralstationen, för att där hoppa på tåget mot Stockholm. Ja, du kanske undrar varför jag inte går till sjukhuset här i Västerås. Det beror helt enkelt på att jag har, sen fem år tillbaks, mitt specialistteam på Ersta Sjukhus med mig hela tiden. Min kirurg, medicinare, sköterskor och narkosläkare m.fl. Det är otroligt hjälpsamt, och skönt att alltid ha sitt team att vända sig till när något går på röven, vilket det har gjort några gånger för mig.
Därför åker jag alltid till mitt sjukhus när det gäller just denna sjukdom.
Det var tämligen kallt när jag cyklade, och var faktum med inte mycket varmare än 10 grader eller något i den stilen. Burr!

Väl nere vid centralen, så skulle jag försöka betala min biljett i den smarta lilla apparaten, vilket givetvis fuckade ur totalt direkt, och vägrade fungera ”försök igen!” var det enda som visades efter att den scannat av kortet. Testade apparaten bredvid, vilket fungerade perfekt. Givetvis fungerade den första apparaten för en annan person precis efter mig..
Hoppade på tåget, tuffade iväg och kunde i godan ro njuta av en tidning jag tagit med mig. En av två tidningar ska sägas, ville ju vara säker på att jag hade nog att göra under resan, även om den bara tar drygt en timme. Vid Enköping klev en kvinna på, hon satte sig i närheten av mig, ca 3 meter ifrån. Hon pratade i telefon, och var allvarligt upprörd, men på ett litet konstigt sätt, det lät som taget ur en film. Jag kunde inte riktigt avgöra vem hon pratade med, om det var en kollega eller hennes man, men arg var hon i vilket fall som helst. Hon avslutade samtalet med ”Smaka på den du!” och klickade personen i andra sidan.
Jag kunde därefter återgå till min tidning igen, äntligen.

Framme i Stockholm!
Intensiteten i huvudstaden var densamma som alltid, något jag på ett sätt gillar, och på ett annat sätt avskyr vissa stunder. Knatade ner till tunnelbanan, förbannade mig över maskinen som skulle låta mig köpa biljett till tunnelbanan. Den var alldeles för seg med touchskärmen, vilket ledde till att nästa menyval blev gjort, då jag tryckte två gånger, i tron om att den inte först förstått mitt första tryck. Av någon anledning så lyckades jag inte betala med kort på den första automaten här heller, inte för att kortet spottades ut, utan för att menyvalet ”betala med kort” aldrig kom upp, fastän det satt en mycket tydlig lapp på sidan som visade att VISA och MASTERCARD kunde användas i automaten. Klickade istället in samma saker på automaten bredvid, och fick då välja att betala med kort. Puckomaskiner. 30 balubas gick det på, och jag kom inom kort fram till Slussen, där jag fick hoppa på bussen och åka till Ersta Sjukhus.

När jag kom in på sjukhuset, greppade jag en kölapp. Framför mig hade jag en äldre tant som var först på tur. Jag fnissade lite i tanken åt att det stod ”Receptionisten” på receptionistens namnskylt. Varför i bestämd form? Som om det bara finns en enda receptionist. Under tiden som jag stod där och fnissade i mitt huvud, så kom en kvinna och bad om ursäkt för att hon behövde tränga sig, hon hade jättebråttom, och kunde absolut inte vänta. Hon försökte även tränga sig förbi tanten framför mig. Hon hade verkligen extremt bråttom.. Frågan jag ställde mig var ”varför bry sig om receptionisten, om man nu har så bråttom?” Det är ju inte så att man får en rallarswing i fejset om man glömt skriva in sig. Tanten blev klar, och kvinnan visade upp en legitimation som satt i ett snöre runt halsen, dessvärre visade hon upp baksidan, så, ja det hade kunnat stå ”Stoppa huvudet i en gris” eller vad som helst. Det första kvinnan sa var ”Jag hinner inte! Jag har jättebråttom!!” receptionisten tittade bara frågande på henne, och svarade ”Men vart.. ” kvinnan avbröt snabbt ”Jag hinner inte!” receptionisten, tog ett djupt andetag och försökte igen ”Men vart ska du någonstans?” Kvinnan svarade hyperstressat ”jag ska till hudkliniken!” receptionisten svarade snabbt ”Det är inte den här byggnaden…. det ligger över gatan…” Kvinnan suckade irriterat och försvann snabbt iväg. Jag gick fram, vi kommenterade kvinnans beteende, och sen kunde jag knata upp till Dagkirurgin.
Väl uppe på avdelningen, så möttes jag av ett bekant ansikte. Eftersom jag förut kom till dagavdelningen mellan två till tre gånger i veckan och sövdes ner, så kunde jag ju alla rutiner. Vi satte oss ner i väntrummet, gick igenom vanliga rutin-frågor. Plötsligt dök ett mycket bekant ansikten upp, nämligen min narkosläkare, som varit med mig många gånger vid operationer. Med henne var även en till läkare som också varit med ett antal gånger. Narkosläkaren frågade mig om jag fått barn, med stora frågetecken, hon hade ju hört om det tidigare, men inte fått höra om barnet kommit. Det visade sig att hon nu blivit farmor, vilket jag visste att hon skulle bli sen tidigare. Dessutom hade den andra läkaren blivit morfar. Jag visade bilder på Nico via min iPad. En till läkare dundrade in i rummet, och ville se bilderna. Hon imponerades däremot minst lika mycket av själva iPaden, som av de söta bilderna på Nico. Så det blev en del prat om barn, iPads och om hur jag mådde. Nu kanske du förstår min relation till det här sjukhuset lite bättre. Utöver de läkare som stormade in i rummet och pratade med mig, så gick flera förbi rummet och vinkade och ropade ”hej Adam!” Och då är det ändå ungefär ett halvår sen jag var där sist. Inte mycket att vara stolt över, men däremot så är det en härlig känsla på ett sånt ställe som sjukhus, där man sällan får vara med om något roligt.

Så snart alla hade gått, så fick jag ställa in mina grejer i mitt skåp, nummer 13 som vanligt, för att sen sätta mig ner i väntrummet och låta tiden gå med lite tidningar. Jag trodde det skulle vara ca 2 timmars väntan, då Mikael, dvs min kirurg, stod och hade fullt upp med något annat inne på operation. Men som tur var, så kom han redan efter ca 20 minuter, och hade blivit klar tidigare. Mikael fäste snabbt blicken på iPaden som låg på bordet bredvid mig. Vi hälsade, och sen satte han sig ner bredvid och greppade iPaden ”Såklart att du har den här med dig…” sa han och började pilla runt lite ”Haha, ja jag bryr mig ju inte om dig nu”. Jag visade honom bilderna på Nico och han smälte lite grand. Sen återgick vi till verkligheten igen, och pratade om undersökningen i mycket korta drag. Eftersom jag redan visste vad, varför och hur, så behövde han inte berätta mer än att vi kunde köra igång lite tidigare än planerat. Vi hälsade hejdå, ifall att vi inte skulle ses efteråt, då han skulle in på en långkörare sen efteråt igen. Det fick Mikael att komma på en story om en japan som han hade haft som patient för en lång tid sedan. Mikael hade under flera år gjort misstaget att säga ”Sayonara!” när han kommit in i rummet med resultaten till japanen. Problemet var ju bara det att ”Sayonara” betyder ”Hejdå!” på japanska, och inte ”Hej!” som Mikael hela tiden trott.
Jag gick därefter in och bytte om, och gjorde mig iordning för att vara redo inför nedsövning. Rullade iväg sängen tillsammans med en sjuksköterska, och stormade in på operationsavdelningen. Där stötte jag på ännu fler personer som jag träffat många gånger tidigare. Narkossköterskan som skulle sätta nålen i armen på mig hade bara träffat mig en gång förrut, för 5 år sedan, då jag kom in till sjukhuset akut och fick opereras snabbt. Hon kom ihåg det hela väldigt tydligt, då jag var minst sagt sjuk, men ändå vid väldigt gott mod. Hon hade imponerats lite över hur bra humör jag hade varit på, trots mitt tillstånd.
Först ville hon sätta nålen i handen på mig, men nej, jag ville ha den i armvecket. Jag har fått så mycket nålar satte i armarna att jag vet alla olika scenarion som kan dyka upp. Säger en sköterska ”Oj vilka fina kärl!” och sen efter att hon stuckit säger ”Nämen….” med en lång paus ”…vad märkligt” Då är knepet att dra ut nålen en rätt bra bit, så den lossnar från kärlväggen. Men de flesta gör fel, och drar bara ut en liten bit, så blodet aldrig strömmar till, vilket i sin tur leder till flera stick. Den här sköterskan ojade lite först, men drog ut nålen ordentligt, och fick till det riktigt bra. Därefter kom ett stort gäng sköterskor och instruerade mig hur jag skulle ligga uppe på operationsbordet, eller operationsstolen, svårt att avgöra vad det är egentligen. De kopplade in dropp och spände fast benen osv, precis som alltid. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag blivit nedsövd, men en gissning är väl runt 25 ggr kanske, eller mer troligtvis. Narkosläkaren som jag träffade tidigare i vänterummet dundrade in, och hade tjockt med sprutor i näven. Två av den fyllda med propofol, ja samma medel som sägs ha dödat Michael Jackson, jag vet. Efter någon minut, så fick jag första sprutan, och den flummiga känslan hoppade igång ganska omgående, varvid jag direkt efter fick propofolen, samtidigt som syrgasmasken lades på mitt ansikte. När jag kände att jag bara hade någon sekund kvar innan nedsläckning, så sa jag ”bye bye” och vinkade. Sekunden senare vaknade jag upp i ett nytt rum. Jag tror folk pratade med mig, ställde någon fråga, men det minns jag inte så noga nu i efterhand. Varm luft pumpades in under täcket, från en maskin bredvid mig. Det tog ett tag innan huvudet kändes klart nog för att kunna resa mig upp. Jag fick droppet bortkopplat, och kunde sen knata in till vilorummet. Som alltid så fick jag mackor och te serverat, samtidigt som jag kunde vila upp mig i en skön fåtölj med fotpall och allt.
Mikael kom in en snabbis, och vi gick iväg för att snacka lite. Allt hade sett bra ut under undersökningen. Givetvis handlade inte allt om undersökningen. Jag gratulerade Mikael in i 2000-talet, då han nyligen hade köpt sig en platt-tv! Haha. Ja, våra samtal skiljer sig en del från vanliga läkarsamtal misstänker jag.
Vi kom hur som helst fram till att jag var nu redo för att genomföra min, förhoppningsvis, sista operation! Fast det blir av först i November någon gång, då jag inte riktigt har tid just nu.
För att få ett 100% säkert svar på om jag kunde opereras, så behövde jag även genomgå en röntgen, då man vill veta helt säkert att tarmarna skickar innehållet åt rätt håll. Så när man tar bort stomin, och kopplar på flödet igen, inte råkar ut för totalt tvärstopp.
Mikael gjorde ett samtal ner till röntgen för att försöka fixa in mig direkt, så jag skulle slippa åka fram och tillbaks till Västerås bara för en röntgen, vilket han också lyckades med. Klockan 15:00 fick jag tid på röntgen, och gick ner dit för att köra igång. Det var lite bökig röntgen, men smärtfri, vilket fick anses okej.
Man var tvungen att ta bort påsen och sen trycka ner en slang i tarmen, vilket kändes märkligt. Man har ju ingen känsel i själva tunntarmen, men kroppen reagerar ändå. Jag kunde känna små stick längre upp i kroppen, och fick liknande känsla som när man har mycket gaser i magen.
Allt såg mycket bra ut, och flödet fungerade perfekt. Jag gjorde mig iordning igen, och kunde äntligen lämna sjukhuset för den här gången. Jag knatade iväg till bussen, hoppade på den, åkte till centralen, knatade iväg till hötorget, kikade in på bokhandeln efter en bok jag fortfarande inte fått tag i, och som jag behöver för mina studier. Vill gärna hitta den i butik och köpa direkt, men det visade sig omöjligt.
Käkade lite lunch, och gick sen iväg till Webhallen för att införskaffa mig ett stort minneskort till min kamera. Det var lika mycket folk som alltid, och jag imponerades lite över hur snabbt tur-numrena rullade på. Jag hade tagit fram vilket av alla kort jag ville ha, och visade upp det på min iPad. Man kan lätt tro att jag ville flasha med den, men faktum med så hade min telefon tvärdött av någon okänd anledning, och det kändes rätt segt att komma fram och säga ”Jo.. jag vill ha ett minneskort…” när det finns 38 olika varianter utav bara just den korttypen jag skulle ha (SDHC). Killen i kassan kunde däremot inte hålla sig, och började ställa fullt med frågor om iPaden. Han ville inget annat än få ta den ur händerna på mig och bara springa. Lyckligtvis så gjorde han inte det, utan gav mig mitt minneskort och tackade för alla tipsen jag hade gett honom under den korta tiden.
Jag började gå bort mot centralen igen för att hoppa på ett tåg mot Västerås. Kände mig lite osäker på om tåget skulle gå runt 17:50, eller 18:10. Det visade sig vara 17:53, vilket jag upptäckte när klockan var 17:51. Kändes lite smått stressigt, så jag fick börja älga som ett svin för att hinna. Eftersom jag även skulle köpa biljett i automaten innan också. En annan sak som gjorde det lite klurigare, är att de stänger dörrarna 30 sekunder innan avgång, så jag hade 1,5 minut på mig. Jag hade tur då det inte stod några i kö till automaterna, drog mitt kort snabbt som fan, hatade maskinen för dessa extreeeemt sega respons. Knappade in min destination, tryckte på ”Ung/Stud.” knappen, för att få rätt pris på biljetten, dvs 114kr, istället för 122. Men som VANLIGT så ändrade skitmaskinen priset när jag väl tryckte på köp-knappen. Så satans irriterande, även fast det bara är en skitsumma, så är det så galet irriterande att det först står 114kr för att sen ändras till 122kr när man trycker in köp-knappen. Det har hänt mig MASSOR med gånger. Vet inte vad jag kan tänkas göra fel, och oavsett om jag gör något fel, t.ex trycker försnabbt på köp-knappen efter mitt val, så är det helt URUSEL att den ändrar, oavsett vad.
Jag svor över hur länge texten ”skriver ut biljett” visades i displayen. ”MEN GE MIG DEN JÄÄÄVLA BILJETTEN DÅÅÅÅÅÅ!!” Ville jag skrika, men det hade knappast hjälpt. Biljetten ramlade ner i facket, och jag ryckte tag i den, för att direkt efter börja rusa mot tåget. Givetvis stod den inte inne på närmaste möjliga station, utan på en station längre bort, varvid jag var tvungen att runda en stor del, för att sen rusa ut halvvägs ut på perrongen. Vanan att springa till tunnelbanan satt i, och jag tvekade inte en sekund på mina snabba steg. Visslingen hördes tydligt, och dörrarna stängdes precis bakom mig när jag hoppade in i tåget. Några personer bakom mig missade tåget, då de inte lyckades röra sina tjocka lår snabbt nog.

Resan hem gick rätt snabbt, och precis i slutet av resan fångade jag bilden som syns överst i detta inlägg.
Återigen hemma i Västerås hoppade jag på min cykel och började trampa hemåt. En lång dag kändes det som.
På kvällen så kom Daniel och Sandra förbi, för att få se på film. Det fick bli den film som rullade på tv, vilket var Supersugen, eller Superbad som den egentligen heter.

Åh fy fan vilket långt inlägg, nu måste jag gå och lägga mig. Ska upp 05 imorgon igen, och jobba i Uppsala. Tack för idag!