Även om jag igår tänkte att det skulle bli tidig sänggång, så misslyckades jag såklart fatalt. Jag satt ju uppe och hjälpte Daniel en del med hans hemside-idéer, och lyckades så småningom komma i säng runt 23:30, för att sen somna runt 24 ungefär. Fyra timmar senare, klockan 04:00, så ringde väckarklockan. Fanns ingen som helst tid över för att ligga och snooza. Givetvis stuntade jag i det, och satte ett larm på 5 minuter. Kände att jag absolut behövde fem minuter till, vilket faktiskt kändes väldigt bra sen efter att de, enligt mig, 2 sekunderna gått. Så klockan 04:05 gick jag upp, duschade och gjorde mig iordning inför mitt tämligen långa uppdrag i Malmö. Eller, själva uppdraget i Malmö är bara 1,5 timme långt kanske, men resa fram och tillbaks gör ju det hela aningen längre, och mer ansträngande.
Jag åkte hemifrån runt 04:30, och pussade både Petra och Nico hejdå. Utanför lägenhetens mysiga väggar, så öste regnet ner. Ja, det öste ner, inte småregnade, eller bara regnade, utan öste. Jag kastade mig in i bilen, redan blöt. Brände iväg och ut på E18.
Det dröjde inte många minuter innan första vattenplaningen kom, vilket inte förvånade någon, allra minst mig själv.
Jag dundrade på rätt snabbt ändå, eftersom jag inte hade jättegott om tid, jag hade heller inte ont om tid, men marginalerna var lite korta. Givetvis så var inte bilen på samma humör som jag själv, så när jag låg där i 100km/t eller strax över, så skenade värmen iväg i motorn, och innan jag visste ordet av, så blinkade en lampa till med illröd text ”Check Gages”. Motorn hade nästan nått en temp på 260°C, vilket för den icke motorintresserade, är alldeles för varmt.
Jag fick sänka hastigheten, och hitta en bra nivå där tempen sjönk undan lite, för att sen pressa på igen, då det inte var aktuellt att ligga i 60km/t på motorvägen, då trafiken i Stockholm skulle komma att packas på allt mer för varje minut som jag försenades.
Jag har ännu inte lärt mig hur väldigt mycket trafik det verkligen är i Stockholm. Det hade ännu inte blivit några köer när jag kom in, men det var heller inte långt ifrån. Klockan 05:55 var jag inne i Stockholm City, på Mäster Samuelsgatan. Jag hade kvällen innan rekat parkeringshus, men de visade sig att de bara hade fjuttiga 2 meter i takhöjd, så jag hade inte en chans att komma in där med min superdodge på 74 meter i höjd. (Ja, det var en överdrift, jag har ingen aning om hur hög bilen är, vet bara att den är bra mycket mer än både 2 och 3 meter). Jag fick snabbt planera om, och hittade en liten gata närheten som såg ut att kunna agera parkering åt mig under dagen. Parkerade snabbt, kollade på klockan, kände stressen. 06:05, och tåget skulle gå 06:21. 16 minuter är INTE okej tid.
Jag förbannade motorn över dess strul påvägen till Stockholm, och rusade bort till parkeringsautomaten. Klickade frenetiskt på ”10kr” knappen, för att komma upp i någon hutlös summa för att få parkera där en hel dag. Tror det gick över 300kr, minns inte, kollade bara tiden, så jag hade parkeringsbiljett så länge som det krävdes, dvs till 17:00. Rusade tillbaks till bilen, mina små söta converse-tygskor gjorde ett dåligt jobb i regnet, och lät mina fötter bli blöta, inte helt otippat såklart. När jag sen greppade min utrustning, upptäckte jag att det inte alls skulle gå som planerat. Jag trodde att en av de blixtväskor vi hade, skulle innehålla en kombinationsblixt, så jag bara kunde ha med mig en enda sån väska, men icke, jag skulle behöva två rullväskor, utöver den enorma väskan för stativen och sen min tjocktunga fotoväska med tonvis av kameor, flera laptops osv. Det fanns inte en chans att jag skulle klara av att släpa hela packningen till tåget, på under 14 minuter. Jag gjorde ett snabbt beslut, och packade om riktigt kvickt. Det tog inte lång tid, men jag hann bli irriterad. Främst för att allt var så fånigt tungt, jag fick direkt flashbacks till lumpentiden, och kunde glädjas lite åt att jag gjort det hela, då jag numera kör på tills jag stupar, vilket behövdes för att transportera all packning till tåget på under 10 minuter.
Jag högg tag i allt, och började springa. Ja jag sprang, det dröjde inte länge innan det började kännas i benen och axlarna, men jag fortsatte springa, det fanns inget alternativ, jag skulle med det där förbannade tåget. Över vägar, under broar, genom portar, upp för rulltrappor, ner för rulltrappor, förbi perronger och slutligen in på tåget. 06:17. Perfekt. Låt mig nu dö. Det var min tanke, nästan iaf. Lastade in allt i tåget, letade upp min plats, hittade den, kastade en trött blick på min medresenär som satt på sätet bredvid, jag tror jag försökte mig på ett leende, men lär ha misslyckats pga av tröttheten i hela kroppen. Jag hämtade min övriga utrustning som jag lämnat längre bort i tåget, och drog med mig bort till min plats. Jag hade ingen chans alls att orka lyfta upp hela stativväskan upp på väskhyllan, så jag lät den ligga i gången, även om jag visste att någon skulle säga till mig senare.
Drosade ner i sätet, och pustade ut. Jag var riktigt slut. ”Trött?” Frågade min grannresenär. ”…ja, skoja inte.” blev mitt svar. Man borde ha skrattat åt mig när jag stormade in på tåget sådär, och samtidigt skakat på huvudet. ”Planera bättre, nolla!” Kan man tänka. Jag kanske kan hålla med, men gör det inte.
Även fast jag hade kollat noga vart tåget gick, så kände jag mig inte 100% säker när jag väl satt på tåget. Det skulle ju avgå 06:21, men klockan blev 06:22, 06:23, 24 och 25. Va fan? De stänger ju dörrarna 30 sekunder innan avgång, borde de inte då hinna komma iväg 06:21? 06:26 kände de däremot att det var dags. Givetvis gjorde jag inte annat än satt kvar hela tiden, även om jag kände lite stress. Det kunde ju inte vara möjligt att jag satt mig på fel tåg, det fanns inte utrymme för sånt.
Jag gick iväg till toaletten, möttes av synen att min påse på magen hade fått för sig att släppa, så ett byte blev ju direkt aktuellt innan läckaget blev allt för stort. Bytte påsen, och gick sen och satte mig. Rotade fram laptopen, och kopplade upp den tillsammans med telefonen mot internet. Mitt skrivande kunde börja.
Jag sitter nu på tåget, och kommer så få göra i några timmar till.
Uppdatering 10:14
En kille som sitter diagonalt mot mig, sitter och pratar rätt högt med en kompis i telefon. Han är i något yngre medelåldern, av rösten att dömma, och har brunt hår. Vad är det för speciellt med denna person då? Jo, han låter PRECIS som Henrik Hjelt, haha. Men med tanke på håret uppe på huvudet, så är det ju inte Henrik, men det låter fånigt likt. Saker han säger, blir roliga bara för att han låter som Henrik. Sen så är samtalet han har rätt privat också. Det handlar om känslor och viss insikt om att åldern har kommit ikapp dem båda, och att det nu gäller att agera om de ska lyckas få till en skön framtid med egen tomt/hus utomlands osv.
Uppdatering 19:59
Äntlingen påväg hem! Däremot så kommer det dröja ett rätt bra tag innan jag verkligen är hemma i Västerås. Jag kan ju bara glädjas åt att jag har internets enorma informationsbank att roa mig med under tiden.
Så, vad hände nu egentligen efter det senaste jag skrev vid 10-tiden?
Jag och min resegranne satt och snackade en del i slutet. Det blev mest prat om vad vi själva sysslade med. Jag berättade t.ex om mitt jobb som fotograf osv. Hon själv berättade om sina studier som dramapedagog. Hennes planer var att bli lärare någon gång i tiden, och då till en början jobba med förskoleklasser. Och sådär fortsatte snacket ett tag. Lustigheter som att hennes bror skickade sms till henne och frågade om han kunde få hennes sista fyra siffror, för han skulle tatuera in hennes personnummer. Vi tyckte båda att det var helt klart annorlunda haha. Pratet fortsatte, och som alltid när jag pratar med någon som har föräldrar som invandrat till Sverige, så ville jag ju veta vart de var ifrån. Tycker sånt alltid är intressant, vet inte riktigt varför. Men hur som helst så var hon kurd, men född i Sverige (?). Ja sen hade hon ett namn jag aldrig hört tidigare. Bita. Ja precis som i verbet. Därför ville inte hennes bror tatuera in namnet, för ingen skulle någonsin förstå att det var hennes namn. Haha, rätt lustigt helt klart.
Efter en rätt lång resa så kom tillslut tåget fram! Malmö. Staden jag bara hört talas om tidigare, men aldrig besökt.
Min packning hade inte blivit ett dyft lättare under resans gång, vilket ju inte kom som någon överraskning, men hade varit trevligt. Jag började kånka allt av tåget, och hälsade hejdå till Bita, som blev upphämtad av en kompis.
Jag själv gick raka vägen till en kiosk för att köpa mig något att äta. Ja just det, under tågresan så hade jag behövt byta påse på magen 4 eller 5 ggr, minns inte riktigt. Helt hysteriskt. Jag hade låtit bli att äta under tågresan, då det bara hade ställt till det ännu mer för mig. Så jag köpte bröd, drickyoghurt och annat bra att trycka i mig snabbt. Gick bort till taxiplatsen och bara ställde mig där. Var redan trött i kroppen, och hade inte riktigt den där orken att lyfta all packning. Men det struntade jag i såklart. En taxichaffis som stod rätt nära med sin bil där jag var, tutade och hoppade ur bilen ”bokat?!” frågade han på en brytning av asyriska och småländska. ”Nej” blev mitt svar, varvid han började vinka att jag skulle komma. Men han ville inte köra mig däremot, utan han ville bara vara vänlig och slussa mig vidare i det långa taxiledet. Ett gäng taxichaffisar satt samlade längre bort, de såg att jag var påväg, och hade noterat den andra chaffisens vinkande och rop. De frågade något som jag inte har en aning om vad det kan ha varit, men jag antog bara att det var något i stil med ”vill du åka taxi?”, så jag svarade ”ja..” samtidigt som jag nästan släpade utrustningen, fast utan att den nuddade marken.
Gänget med taxichaffisar kunde däremot inte skjutsa mig, utan räknade taxibilarna och sa ”nummer sex!” och pekade mig vidare. Jag konkade vidare, och kom tillslut fram till en taxibil med en chaffis i, som faktiskt ville köra mig till jobbet. Jag sa var jag skulle, varvid han svarade med tveksam röst ”vi har bara fastpris”. Jaha… jag sket i vilket, jag skulle till platsen. Att GÅ var ju inget alternativ, för varje meter extra jag behövde bära all packning var jag nog beredd att betala iallafall tresiffrigt. Haha.
Allt lassades in i bilen, och vi rullade iväg. Stället jag skulle till låg bara 2km bort, och gick såklart snabbt att komma till. Alla prylar lastades ur, och taxichaffisen drog. 175kr skulle han ha för färden, jisses. Aja, var ju värt varenda krona om man frågar mig, vilket man bör göra i det läget. Jag greppade mina prylar och började återigen konka runt. Dörrarna jag ryckte i var tvärlåsta, och gav inga möjligheter alls till att komma inomhus. Jag fick gå runt skolan och lyckades tillslut få syn på någon där inne som öppnade åt mig. Han i sin tur pekade på vaktmästaren som passerade förbi utomhus. Vaktmästaren skulle tydligen kunna hjälpa mig med uppdraget att fotografera alla. Han hade varit med ett tag, och kände till precis vart vi kunde vara. Först kikade vi på en plats utomhus, som verkade lovande, men sen så började regnskurarna komma, och vädret var minst sagt labilt. Det började dessutom blåsa upp en hel del, och jag såg framför mig hur jag skulle stå där med 40 pers i bara en grupp och försöka kommunicera med dem och sen efteråt försöka samla in alla namnen. Något sa mig att det skulle bli rejält tufft. Skulle det dessutom börja regna rejält, så skulle jag vara helt körd. Så lösningen blev att pressa ner sig ner i ett omklädningsrum. Inte heller helt opimalt. men de andra stora ytorna var tyvärr fyllda med möbler som de höll på att bära ut. Faktum med så var omklädningsrummet det enda rum utan helt tjockt med bokhyllor, stolar osv. Jag hade lite ångest. För utrymmet i omklädningsrummet var inte lämpat för 40 manna bilder. Verkligen inte. Jag fick tricka rejält för att få ut bakgrunden så mycket det bara gick. Jag följde nog inte en enda av ”reglerna” vi har för hur allt ska sättas upp. Men det beror på att jag fungerar så, jag låser mig aldrig vid ”regler” utan anpassar mig snabbt för att få bästa resultat. Men jag kunde inte sluta fundera på hur det skulle bli ens fysiskt möjligt att ta in så många människor i bild. Innan jag visste ordet av, så var alla där. All min utrustning var på plats, kameran färdig, datorn färdig, blixten inställd. Det enda jag inte hade klart var gråkortet, vilket jag bara bad en av de sköna människorna där hålla i.
Jag började sen prata lite med folket där. Det visade sig att de inte hade några som helst arbetslag eller motsvarande, som många andra skolor har. Så det fanns ingen som helst indelning, de bara kom i en enda stor klunga på ca 100 pers. Jag tog därför beslut om att begränsa till max 30 pers per bild, vilket alla tyckte lät som en toppen idé. Jag lyckades även skärma av de som inte skulle vara med på bilden, så de höll sig utan för lokalen, vilket ju inte var helt lätt, då alla stod och tryckte utanför rummet.
Jag smattrade av några bilder, och bad sen om hjälp från en av de i gruppen. Det visade sig att jag hade rejält med tur, och hittade en som kunde ALLA namnen på folk i gruppen. Hon började skriva in alla, under tiden som jag kunde börja ställa upp nästa. Perfekt! Tyvärr så tyckte de inte om tanken på att behöva skriva in alla namn, och var lite irriterade på det hela, men jag hade inga större val, namnen behövdes.
Nästa grupp ställdes upp, och jag gjorde precis samma sak med den gruppen också, bad bara en utav dem att hjälpa till med namnen under tiden som jag fotograferade nästa grupp. Jag fick hjälp av en riktigt bra person vid namn Petra. Hon dundrade in alla namnen snabbt, och gjorde det inte bara på sin grupp, utan även på gruppen efter. Allt gick så snabbt att jag inte kunde känna mig mer nöjd. Eftersom precis alla var stressade och inte hade tid alls att sitta och vänta på att jag skulle skriva in namnen, så var Petra min hjälte. Totalt smattrade jag av bilderna på de tre grupperna med omkring 30 pers i varje, såg till att alla namnen hamnade på rätt plats och var därmed klar med ALLT på 29 minuter blankt. Haha. Pro!
Stort tack till Petra som hjälpte mig med alla namnen, utan dig hade det aldrig blivit lika glada miner från alla lärare.
Jag hann inte ens bli varm i kläderna innan allt var helt över. Skrattade lite för mig själv, när jag tänkte på hur extremt kort tid jag jobbat i förhållande till restiden. 19 timmars betalt tid, och 29 minuters jobb. Anser jag som helt okej, även om det inte varit någon barnlek. Jag skulle ju hellre ha hoppat från en bro, än att ta hand om den här fotograferingen när jag var riktigt ny på det hela.
Jag hade ännu inte fått fullt så mycket energi i min kropp, så jag satte mig ner på en bänk när allt var klart och bara andades ut. Jag själv kan tycka att jag blivit överdrivet trött, vilket inte är helt oförmodat, då jag bara drack ett glas oboy till frukost innan det bar iväg. Att sen konka på all utrustning blev mycket svårare än nödvändigt. Eftersom jag inte hade någon som helst tidspress efter fotograferingen, så kunde jag i lugn och ro packa ihop alla prylar. När jag tryckt i mig en banan och lite drickyoughurt, så bar jag ut alla prylar och ställde mig där taxichaffisen släppt av mig. Innan jag klev ur taxin tidigare, frågade jag vilket nummer de hade, så jag kunde ringa och beställa. Han svarade att det stod längst ner på kvittot. 32 32 32. Jag försökte fråga vilket riktnummer de hade, men kom inte så långt med den frågan.
Nu stod jag där igen, och behövde en taxi. Tog upp min telefon, ringde 040-32 32 32, efter att jag googlat riktnumret i Malmö. ”Numret du försöker ringa finns inte, idiot”. Nehe.. sökte istället på hitta.se efter Taxi. Hittade i stort sett ingenting som jag kunde ringa till, inget av företagen hade ordet Taxi i sig, vilket kändes konstigt, samt att telefonnumren var helt kassa. Jag fick tillslut googla ”taxi malmö” hittade då ett nummer som var mycket bättre. 020-23 23 23, vilket fick mig att tänka ”aha, det förra numret hade ju kanske 020-gratisnumret”, men nej. Ringde det nya jag hittat. Efter några signaler svarade någon som satt och körde taxi. ”Jag har inga bilar lediga, tvärr” Men va fan? Hur svårt ska det vara att få tag på en taxi i Sveriges tredje största stad?! Jag hittade sen ett till nummer 020 700 00. Konstigt få siffror, men den här gången kom jag fram till en riktig telefonväxel som bokade en taxi åt mig. Efter ca 5-6 minuter kom en taxi och stannade vid mig. Vi lastade in all utrustning och åkte iväg mot centralstationen.
Eftersom jag var ganska bunden till alla väskor jag hade med mig, så var det ingen idé att försöka utforska Malmö, kanske se Turning Torso eller så, jag såg det iofs på avstånd, men ändå. Jag satte mig inne på centralstationen och hittade ett bord som var i perfekt höjd för att stå vid. Jo just det, nämnde jag att jag bara hade en påse kvar? Om den jag hade på magen vid det tillfället, skulle lossna så skulle jag behöva förbruka den absolut sista redan på stationen, 5 timmar innan tåget ens hade kommit. Så jag tvingades till att stå upp, så den inte skulle vika sig, och släppa. Jag ville inget hellre än att bara lägga mig ner och sova efter ca 1 timmes väntan på stationen. Fötterna värkte rejält och jag var lite smått rastlös, även fast jag hade datorn framför mig med internetuppkoppling och allt. Jag lyckade så småningom ignorera tröttheten i benen, och istället börja med lite roligare grejer än slösurf. Bland annat så jobbade jag lite med att starta igång Daniels webbsida som jag skrev om tidigare. Jag gjorde installation av wordpress osv, och såg till att han kunde köra igång med sin hemsida bums.
Och på så sätt fick jag tiden att ticka på lite. För första gången tyckte jag dessutom att det var roligt att jaga tag i lite folk på Facebook. Med jaga menar jag att jag ville chatta med folk. Känns som det är något jag inte gör alls längre, förr i tiden gjorde man alltid sånt, men det har mattats ut rejält.
Runt 18:30 så kom det fram ett litet gäng med folk till mig. En av dem var kanske runt 25, den andra 14 och den sista runt 12. De undrade om jag visste hur de kunde fåtag på biljetter då biljettavdelningen var stängd. Jag tipsade dem om att leta reda på en automat där de kunde fixa det själva. Så försvann de iväg en liten stund, men återkom sen igen. Det visade sig att de inte hade något betalkort, och undrade om jag kunde betala för dem, och få kontanter av dem. Jag tyckte absolut att det borde gå bra, så jag greppade min packning, gav en av väskorna till lillgrabben, som gärna drog med sig den. Vi gick bort till automaterna och började knappa in. Jag blev inte helt förvånad över resultatet, då det inte fanns ett enda tåg som hade platser kvar. Jag kunde inte låta bli att fundera på vad de gjorde där vid den tiden. De hade ingen packning, och ville verkligen med ett tåg. Tyvärr kunde jag inte göra mer än att säga lycka till, för att sen börja knata bort mot min perrong.
Vid 19:17 kom tåget in till stationen. Det kändes underbart att äntligen få kliva ombord, även om det inte var det lättaste med så mycket bökig packning. Men ombord kom jag, först av alla faktiskt.
Nu sitter jag här på tåget. Det är ca 1,5 timme kvar innan jag når fram till Stockholm. Därefter återstår det bara 1,5 timme bilresa till Västerås också. Pust, kommer vara dödens imorgon, haha.